Det här är andra delen av en artikelserie i två delar, länken till första delen (publicerad 11-02-2020) hittar du längst ner i den här artikeln, eller genom att klicka här.
DEBATT Konjunkturrådets rapport 2020 utgör en rejäl utmaning för svensk klimatrörelse, men bygger på gamla överspelade data som felaktigt tonar ner klimathoten. Rådet förordar lösningar som ger Sverige möjlighet att fortsätta konsumera som vi gör, även köra bil ”tills oljan tar slut”. Förslagen passar SD:s ”klimatpolitik” men går på tvärs med Parisavtalet och Sveriges möjligheter att driva effektiv global klimatpolitik.
Gamla överspelade data ger bristfälligt underlag
Konjunkturrådets rapport 2020 ”Svensk politik för globalt klimat” inleds med en presentation av naturvetenskapliga fakta i fråga om klimatförändringar. Ambitionen förefaller vara att genom avancerade matematiska uträkningar och diagram visa hur komplexa klimatfrågorna är och att det krävs matematiskt kunnig expertis – och ekonomer! – för att förstå frågorna.
MEN rapportens analys av klimatproblemen brister genom att rådets forskare förlitat sig på gamla, överspelade forskningsrapporter, bl a en IPCC-rapport från 2013. (IPCC 2013, Climate Change 2013: the Physical Science Basis). Det leder rådet till fel utgångspunkter och fel angreppssätt i fråga om de råd som utgör rapportens huvudbudskap.
Rådet hävdar t ex med utgångpunkt från IPCC att det visserligen är motiverat att agera, men att det inte går att fastställa att läget är akut. Den forskning vi har idag pekar dock på att riskerna ökat från spannet 1.5 – 4.5 grader till mellan 3 och 7 grader vid en fördubbling av koldioxidkoncentrationen i atmosfären relativt förindustriell tid.
Rådet underskattar också hur snabbt (effekterna av) isavsmältning och havsytehöjningarna sker och därmed även dess effekter.
Rapporten är trots sin stora detaljrikedom i vissa frågor renons på beskrivningar av klimatproblemens komplexitet i form av hur t ex kraven på snabb ekonomisk avkastning leder till skövling av natur vid gruvbrytning i bl a Kanada och Australien liksom skogsskövling i Brasilien och Indonesien. Inte heller innefattar bakgrundsanalysen just ekonomiskt-politiska frågor som rör klimatflyktingrar och hur klimatförändringar ofta slår hårdast mot redan utsatta grupper, drabbade av torka och vattenbrist.
Fokus på förslag och åtgärder – som andra ska stå för
Rådets fokus är lösningar och förslag till åtgärder. Men även här uppvisar rapporten stora svagheter.
1. Problemlösningarna bottnar primärt i bedömningen att grundproblemet är avsaknaden av ett ”pris” och ett ”ägaransvar” i fråga om utsläpp. Referenser görs till Nordhaus och den lösning som presenteras är en global kodioxidskatt på 50 öre per bensinliterekvivalent, som anses tillräcklig för att göra det olönsamt globalt att fortsätta med kolbrytning. MEN: medan 50 öres kostnadsökning blir överkomlig i välbärgade grupper kan det slå hårt mot fattiga globalt. Även i Frankrike föranledde besked om höjda bensinpriser våldsamma kravaller, och liknande har setts i Iran m fl länder. Att Kina skulle acceptera samma koldioxidskatt som rika länder går emot alla erfarenheter av globala förhandlingar och ter sig som en naiv önskedröm, eftersom Kinas regim baserar sin legitimitet på förmågan att leverera ökat välstånd.
2. I fråga om Sverige pekar rådet på att vi allt sedan 1970 kört in på en globalt sett unikt fossil fri väg, och genom landets rika tillgång på skog har extremt god kollagringsförmåga. Vi ”behöver inte” göra mer inom landets gränser. Rådet avvisar helt politiska beslut om regelverk för att få till stånd utfasning och stopp för fossila utsläpp, och deras verktygslåda består inte av krav på oss att minska utsläpp och förändra livsstilar och konsumtion. Deras lösning ligger istället på att fånga in och lagra utsläpp, på plats vid de 27 största utsläpparna i vårt land, genom teknisk CCS, (Carbon Capture and Storage). Problemen med det är att den tekniken diskuterats i mer än 25 år, men aldrig kunnat realiseras i den omfattning som krävs. Kostnaden för CCS, i form av kostnadstäckning för utsläpparna, beräknas till ca 23 mdr kr, vilket beräknas motsvara intäkterna på koldioxidskatten. Tidningen ETC har istället föreslagit att lokala odlare och privatpersoner med solpaneler ska få del av skatteintäkterna genom att de bidrar till att absorbera utsläpp och/eller producerar fossilfri el. Ett sådant upplägg skulle f ö visa att landsbygden kan gynnas av och blir del i smart omställning.
3. Rådet vill slopa alla krav på sektoriella åtgärder, särskilt det brett accepterade åtagandet i Sverige att minska utsläppen i transportsektorn med 70% till (2030). Men för att ändå åtgärda transportsektorns stora utsläpp förordar rådet stora satsningar på laddstolpar och elbilar – så att vi även här kan fortsätta mer eller mindre med ”business as usual”.
4. Klimatrådet anser att vi bör göra mer genom bistånd/utvecklingssamarbete vilket kan reducera nuvarande krav enligt Parisavtalet på att minst 85% av utsläppsminskningar ska vara genomförda i det egna landet.
5. Rådet gör anmärkningsvärt nog ett avsteg från det marknadsekonomiska synsätt som i övrigt präglar rapporten när det anser att kärnkraften, bl a Ringhals 1och 2 ska bibehållas och byggas ut, även när det inte strikt ekonomiskt är lönsamt. Just när det gäller kärnkraft hävdar rådet att det finns ”samhälleliga” hänsyn som gör det motiverat att säkra driften. Det finns en god tanke bakom detta – att Sverige som redan nu exporterar fossilfri el ska kunna få både Polen och Tyskland att minska sin kolbrytning. Men huruvida det är realistiskt eller inte återstår att se.
SD:s och konjunkturrådets analys och angreppssätt sammanfaller
Faktum är att Sverigedemokraterna som länge haft en apart syn på klimatpolitik i Sverige nu fått ammunition från likasinnade genom Konjunkturrådets rapport. Liksom SD flyttar rapporten över ansvaret för utsläppsminskningar till omvärlden och stärker dessutom SD:s och M:s krav på fortsatta satsningar på kärnkraft.
Som helhet kan rapporten bli ett argument för att inte göra något i Sverige innan andra agerar. Enligt det berömda fångarnas dilemma; om ingen gör något gör inte jag det heller. Detta synsätt känns symptomatiskt i vår tid när vi uppmuntrats att främst tänka på oss själva, vår egen nation, grupp etc.
Ödesdiger egoism i klimatkrisens tid
Det är extremt oroväckande att vi i en tid när klimathoten ställer större krav på global samverkan än någonsin lever i en tid av kortsiktig egoism och trångsynthet som kan få oss alla på fall.
Klimatrörelsens krav på akutåtgärder besvaras med vaga löften, även den Checklista rörelsen ställt samman, som betonar ”att det kommer att krävas politik som innebär genomgripande samhällsförändringar och en hög omställningstakt i hela samhället om klimatmålen ska nås”.
Checklistan betonar också att ”klimatmålen ska vara överordnade och styra alla politikområden”, ”samtliga sektorer ska komma ner till nära nollutsläpp till 2045” och ”om klimatmålen ska nås till 2045 (krävs) utsläppsminskningar på cirka 6 – 8 procent årligen” (eftersom den koldioxidbudget som står oss till buds för max 1.5 graders uppvärmning beräknas vara slut om 8 år om vi fortsätter att släppa ut lika mycket koldioxid som idag).
Sammantaget tycks vi alltmer stå inför en politisk skärpning mellan den idag dominerande gruppen som till varje pris vill försvara ett samhälle byggt på marknadslösningar – och de betydligt färre som anser att det krävs nya tankar och striktare regler för att åtgärda såväl skenande klimatproblem som accelererande ekonomiska och sociala klyftor.
Kan klimatrörelsen bli den kraft som ger hopp om förändring?
Med en försvagad och ofta idelös socialdemokrati och svaga liberaler i västvärlden kan kanske klimatrörelsen eller delar av den bli den kraft som kan mobilisera för aktiv omställning. Och på basis av dagens forskning visa på en klimatpolitik och omställning som går hand i hand med att åtgärda ekonomiska och sociala klyftor; de klyftor som nu hotar att rasera den demokratiska samhällsstruktur vi levt i 70 år.
Utmana dagens överstepräster
Bland det svåraste av allt blir att utmana och detronisera maktgrupper som tjänat mycket pengar på det fossila samhället – liksom de som byggt sin politiska bas i högerpopulistiska partier som exploaterar dagens missnöje för att komma till makten. Vi behöver nu mer än någonsin aktivt faktagranska den grupp vi i vårt materialistiska och sekulariserade samhälle alltför länge gett rollen av överstepräster; de som sätter agendorna och ska ge svar på alla frågor: marknadsekonomerna.
Den rapport som här kommenterats visar att vi inte alls ska förföras av ekonomernas ofta fundamentalistiska tillit till ”marknadskrafterna”.
Priset för blind tro på ekonomers världsbild är alltför ödesdigert hög när nu klimatkrisen hotar.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Urholkas mänsklig säkerhet av rädsla för krävande klimatinsatser? Del I (av II)
Lämna ett svar