Urholkas mänsklig säkerhet av rädsla för krävande klimatinsatser? Del I (av II)

DEBATT Många blundar för genomgripande förändringar som minskar global uppvärmning.  Våra samhällen domineras av grupper som primärt vill bevara dagens marknadstillit och tillväxtoptimism och därigenom klara klimatutmaningarna. Mot dem står en disparat minoritet som utifrån aktuell forskning framhåller dagens livsstilar och konsumtion som orsak till problemen och kräver genomgripande ekonomiskt nytänkande: fokus på klimatåtgärder och minskade ekonomiska klyftor. 

Ekonomisk tillväxt – orsak till eller lösning på bristande ekologisk och social hållbarhet?

De som idag ser rådande samhällsstruktur och ekonomi som orsak till dagens klimatkris kan betecknas som ”kritikerna” och inkluderar en bred grupp, bl a Anders Wijkman och Fridays for Future. Många i gruppen efterlyser negativ tillväxt med hänvisning till att vi redan förbrukat mer än vad flera jordklot tål, och bedrivit rovdrift på både planetens resurser och utsatta människor. Vi måste nu snabbt åtgärda accelererande koldioxidutsläpp och temperaturökningar, och börja NU.  Kritikerna hävdar att dagens kvartalsekonomi med krav på snabb ekonomisk avkastning aldrig kan lösa problemen utan istället motverkar långsiktiga hänsyn till klimat, miljö och utsatta människor.

Gruppen förordar klimaträttvisa och social hållbarhet mot bakgrund av att de 10 procent rikaste i världen genererar hälften av alla utsläpp, som främst drabbar jordens fattigaste, som t ex lever i torra områden där hettan blir alltmer outhärdlig och vattenbristen skriande.

Många ser klimathoten och växande ekonomiska och sociala klyftor som ödesfrågor; både farliga i sig och som grogrund för ökad populism, politikerförakt och bristande demokrati.

Kritikerna pekar på hur klimatpolitiska val präglas av starka ekonomiska egenintressen, särskilt inom oljeindustrin. De förordar ekonomiskt nytänkande med resurshushållning, klimatkalkyler, koldioxidbudgetar, ökat producentansvar mm.

Gruppen är ofta starkt positiv till global samverkan och internationella åtaganden i såväl juridiskt bindande konventioner som policybeslut i FN – exempelvis Parisavtalet, Agenda 2030 och inte minst åtagandet i FN att förorenaren ska betala för sina utsläpp och att ansvaret ska vara gemensamt men diversifierat – d v s rika ska betala mer. De accepterar således att Sverige både globalt och inom EU tar ett större ansvar för klimatåtgärder, i vår egenskap av höginkomstland med höga CO2-utsläpp per person och år: nära 10 ton mot 0.5 för en indier. Många i gruppen är också beredda att följa EU-beslutet att vi till 2045 ska minska våra utsläpp med 85 procent – men vill att vi gör mer än så.

Systemförsvararna

Den största helt dominerande gruppen idag, i synnerhet i rika länder som Sverige, är de som primärt vill bevara dagens samhällssystem (som de ofta själva gynnas av).

Denna grupp söker lösningar genom fortsatt tillväxt inom ramen för marknadsekonomin, och de avvisar lagar och regelverk som verktyg.

Gruppen – som tycks lika disparat som kritikerna – framhåller tillväxten som förutsättning för ökad sysselsättning, ökad materiell välfärd och klimatsatsningar.

Denna grupp avfärdar ofta kritikerna som naiva. Men själva sätter de gärna sin naiva tilltro till att obeprövad teknik ska lösa utsläppsproblemen, eftersom detta synsätt gör det möjligt att fortsätta med utsläppen. Det gäller i synnerhet ännu outvecklad s k CCS, Carbon Capture and Storage, d v s att utsläppen av växthusgaser ska kunna infångas och lagras så att vi kan fortsätta släppa ut bl a koldioxid utan att det påskyndar uppvärmningen.

I avvaktan på framtida teknik som skulle kunna göra det realistiskt att satsa på CCS framhåller gruppen ofta lösningar i form av att enskilda konsumenter agerar mer medvetet och köper ekologiska produkter, reser mer miljömedvetet etc.

Gruppen fokuserar ganska lite på producenternas ansvar (tex skogs- och massaindustrin som står för lika stora utsläpp som transportsektorn i Sverige) och pekar sällan på problem med lobbyism från näringslivshåll, inte ens från oljelobbyn.

Många i gruppen tenderar att spela ner klimathoten och är mer oroliga över brottslighet och migration.

Gruppen framhåller oftast att det viktigaste är åtgärder utanför Sveriges gränser eftersom vi, trots höga per capitautsläpp genom stort utlandsresande mm, har lågt fossilberoende på grund av vattenkraft, kärnkraft och stora skogar som ger fossilfri energi och lagrar utsläpp. Många anser därmed att Sverige inte behöver gå före och åläggas restriktiv livsstil och minskad konsumtion.

En avvikelse från gruppens tillit till marknadsmässighet finns intressant nog i fråga om kärnkraft, där många anser att olönsam kärnkraft är bra av hänsyn till samhällsnyttan för att begränsa CO2-utsläppen.

Generellt kan sägas att viljan att följa internationella åtaganden är mindre i gruppen, särskilt om det medför kostnader.

Systembevarande lösningar dominerar

Den grupp som söker lösningar inom det dominerande ekonomiska tankesystemet har idag uppenbart tolkningsföreträde inom såväl politik som näringsliv. Gruppen inkluderar även SD som annars generellt framställer sig som outsiders och motsatsen till politisk korrekthet.

Systembevarande marknadsbaserade lösningar dominerar t ex i regeringens klimatpolitiska handlingsplan, som innehåller 132 olika punkter som visserligen omfattar åtgärder inom en rad olika samhällssektorer men saknar kvantifierade mål och tid för genomförande och är omöjliga att mäta effekten av. Som exempel kan nämnas att satsningar på X, Y och Z ska ”utredas, ökas, minskas eller genomföras i den mån de inte skadar ekonomiska intressen”.

Nästan hälften av de 132 förslagen rör transportsektorn – bl a stöd till det s k Klimatklivet som främst innefattar försök att rädda dagens bilism genom att bygga laddstolpar och premiera elbilar, medan inget anges om vad det kostar i energibrist på andra områden, som byggande, när just bilismen gynnas.

Lösningar som sätter klimatet i centrum

En rad olika aktörer inom klimatrörelsen och bland politiska partier har föreslagit mer genomgripande åtgärder som utgår från de kvantifierade åtaganden som Sverige gjort inom EU och på global nivå och som innebär kännbara utsläppsminskningar från och med NU.

• Upplåning och höjda kapitalskatter om 100 mdr kr årligen för klimatsmarta investeringar i transporter, hållbart byggande mm
• Skärp systemet med utsläppsrätter; höj priset ytterligare och begränsa antalet utsläppsrätter
• Stoppa alla subventioner av fossila bränslen med beslut i Budgetpropositionen 2021
• Minska utsläppen med 20 procent under mandatperioden, dvs till 2022
• Höj skatterna på all klimatpåverkande verksamhet och belöna hållbar produktion
• Anslå medel till klimatsmart mobilitet i stället för ensidigt gynnande av bilism
• Stoppa utbyggnad av motorvägar och flygplatser, bygg ut järnvägsnätet och satsa på icke-fossilt drivna snabbussar
• Driv på inom EU för ett fungerande järnvägsnät inom Europa
• Inför obligatoriska krav på fossilfrihet i statlig och kommunal upphandling
• Gör om ROT-avdraget så att det subventionerar ombyggnation för energieffektivisering
• Satsa stort på klimatneutralt byggmaterial och bygg fler klimatsmarta hyresrätter
• Kunskapslyft för miljö och klimat; en CO2-fond för omställning och teknikutveckling som tar sociala, fördelningspolitiska hänsyn
• Satsa stort på återvinning/recycling
• Satsa på insamling och lagring av utsläpp, främst genom begränsad skogsavverkning
• Satsa på att minska – inte bara fånga in – utsläppen från cement- och massaproduktion
• Kräv producentansvar – inte primärt att konsumenter tar sitt ansvar
• Inför direktiv för att minska/stoppa offentliga medel via AP-fonder, exportkrediter och multilateralt och bilateralt bistånd till fossil verksamhet i utlandet

Sätt fossilfri välfärd, minskade klyftor och mänsklig säkerhet i fokus

För bara några decennier sedan präglades västvärlden av blandekonomi, d v s en marknadsekonomi med en aktiv och stark statlig sektor som stod för grundläggande ofta icke-materiell välfärd i form av vård, skola och omsorg. I dag dominerar marknaden och krav på snabb avkastning, med omfattande privat konsumtion, till priset av accelererande fossila utsläpp.

Eftersom många föredrar ”marknaden” tycks vi hänvisade till de begränsade instrument som marknaden anger, vilket allvarligt försvårar möjligheterna att bedriva verkningsfull klimatpolitik.

Lika allvarligt är att markandstilltron som ”den enda vägen” också i grunden innebär ifrågasättande av politikens och politiska visioners existensberättigande.

Den blinda tilltron till marknaden skadar således hela grunden för demokrati som ju bygger på att olika synsätt tävlar och kompromisser görs.

Idag har systembevararna pengarna, makten och tolkningsprivilegiet.

Men kritikerna har fakta och forskning på sin sida, och som framgått ovan, mängder av konkreta förslag.

Gerd Johnsson-Latham

Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.