ANALYS Denna andra del av texten om livsmedelssäkerhet, mat, makt och hunger fokuserar på miljö- och klimatfrågor samt vikten av att småbrukares makt och inflytande över produktionen stärks, både för ökad ekologisk och social hållbarhet i produktionen och ett ansvarstagande resursutnyttjande som sammantaget bidrar till att minimera hunger världen över. Del I i denna analys hittar du här.
Långsiktig hållbarhet avgörande
Miljömässig hållbarhet är länkat till hur maten produceras – vad gäller användning av mark, jord, vatten, skog, energi och andra naturresurser och hur detta påverkar biologisk mångfald och ekologiska system. Produktionsformerna har både direkta och indirekta effekter på klimatet genom ändringar i markanvändning som påverkar utsläpp – till exempel vid byte av grödor från kaffe till soja, eller övergång från boskapsskötsel till sojaodlingar eller expansion av jordbruk och boskapsskötsel som leder till skogsskövling.
Markkonflikter och skogsskövling speglar ojämn makt- och resursfördelning
Småböndernas markrättigheter och urbefolkningens reservat i brasilianska Amazonas attackeras idag av regeringen i samverkan med inhemska och kommersiella utländska intressen. Detta har lett till intensifiering av markkonflikter, skogsskövling, bränder och ökning av mord på småbönder och urbefolkningen i regionen.
Miljömässig hållbarhet är således starkt kopplat till fördelning av resurser mellan generationer och mellan människor – och andra levande varelser.
Miljömässiga tjänster förutsätter reproduktion av ekologiska system som är nödvändigt för att upprätthålla liv och rör frågor om resiliens och ”tipping points”. Resiliens anger ekologiska systems kapacitet att reparera och reproducera sig själv (se Schaar 2017 och Havnevik et al 2016). När en ”tipping point” nås kan ett ekologiskt system förlora möjligheten att reproducera sig själv och förstöras eller ändras för alltid.
Vad som händer i enskilda miljöer präglas av dagens dominerande kortsiktiga syn på resursförbrukning
Det som händer lokalt världen över bottnar i grunden i en förhärskande acceptans av ”ekonomiska” skäl att förstöra miljö och ekologiska system. Dagens dominerande ekonomiska system förutsätter kontinuerlig expansion av resursförbrukning – till nya områden, sektorer och territorier- och ökande konsumtion. Processen driver ekologiska system mot ”tipping points” – och får dramatiska konsekvenser för klimatet.
Livsmedelssäkerhet och social rättvisa
Social rättvisa är central för livsmedelssäkerhet. Dagens produktion kan ge tillräcklig föda för alla människor på jorden om den fördelas jämlikt. Trots detta faktum är 814 miljoner (2016) hungriga i världen.
Livsmedelsosäkerheten som ansågs vara ett problem för fattiga länder i syd – speciellt Afrika och Sydasien – har genom ökad ojämlikhet också blivit ett problem och en utmaning för rikare- och övergångsländer (till exempel BRICS).
Strävan efter global ekonomisk jämlikhet – mellan och inom länder – framstår som en given lösning för att reducera hunger. Viktigast för att uppnå detta är att politik och initiativ måste riktas mot förhållanden som påverkar tillgången till mat – säker tillgång till mark, vatten och marknader för småbönder, arbetsmöjligheter och utkomst genom pensioner för människor, fördelning av mat genom sociala kontaktnät samt frihet från konflikt och krig.
Försämrad livsmedelssäkerhet kan leda till politiska spänningar, konflikter och migration som t ex i kölvattnet av den internationella krisen 2008 som resulterade i problem med matförsörjningen och upplopp i många länder.
Maten som mänsklig rättighet
Den fundamentala rätten till frihet från hunger slås fast i FN:s Internationella konvention för Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESCR) från 1966. Konventionen som ålägger stater att säkra människors tillgång till adekvat mat trädde i kraft 1976 och har ratificerats av 169 länder.
En internationell Code of Conduct med fokus på den mänskliga rätten till adekvat mat lanserades 1997 och har fått vidsträckt stöd främst av icke-statliga organisationer. Problemen med att reducera världens hunger ledde i 2014 också till att Kommittén för Världens Livsmedelssäkerhet (CWF) enades om principer för ansvarstagande investeringar i jordbruk och matproduktion (CWF 2014 och Havnevik 2014).
Rättvis handel avgörande för matförsörjningen
Matförsörjning omfattar och påverkas av lokal och regional handel som kan möjliggöra och säkra fördelning och tillgång till mat. Matförsörjningen kan också bättras genom internationell handel. Konventionell handelsteori om komparativa fördelar, bygger emellertid mer på teori än verklighet och historien visar att handel måste förstås i relation till makt och hegemoni.
Afrika har i praktiken haft få val vad gäller teknologi och industri, genom att kontinentens produktionssystem med vikt på råvaror och jordbruksproduktion etablerades under en nästan hundra år lång kolonisering. I ett historiskt perspektiv har handel aldrig varit föremål för en rättvis spelplan.
Vi ser idag nya sätt att skaffa sig kontroll över mat. Kina t ex investerar stort i jordbruksmark i många länder i syd – speciellt i Afrika. Bilaterala investerings- och handelsavtal har undertecknats för att skydda investeringarna och flödet av mat till ”hemländer”, till exempel i Mellanöstern som har liten eller begränsad odlingsareal men stora valutareserver.
Denna ”landgrabbing” ökade efter den ekonomiska krisen 2008 och rädslan för hungerupplopp som följde. Ett storskaligt, mekaniserat jordbruk inleddes, ofta i regi av utländska företag och fonder (aktie-, pension-, sovereign funds etc) och i allians med (eliter i) mottagarlandet.
Detta tränger bort småbönderna, boskapsskötare och urbefolkningar från fruktbar odlingsmark, betesmark och vattentillgångar. Resultatet blir ökande migration till städer (och utomlands, till exempel från Afrika till Europa) genom produktionsförhållanden med litet behov av arbetskraft. Problemen har också lett till att antalet interna flyktningar (IDP) i Afrika ökat starkt de senaste två decennierna.
Makt och rättigheter är avgörande för mänsklig matsäkerhet
Egendomslösas tillgång till mat har försämrats över tid i fråga om tillgång till mark, brist på arbete, ingen eller låga pensioner, försvagning av sociala relationer och ökande investeringar i storskalig mekaniserad jordbruk.
Eftersom afrikanska småbönder producerar runt 80 % av maten på kontinenten, drabbar livsmedelsosäkerheten i samhället primärt de fattigaste, både på landsbygd och i städer.
För att vända utvecklingen måste småböndernas organisationer lokalt och globalt bli mer kraftfulla och uppmärksammade.
Väst bör stödja, inte förneka småbönders rättigheter
Det var uppseendeväckande att Sverige år 2019 röstade emot FN:s deklaration för att stärka småbönders och landbygdsbefolkningens rättigheter i världen. Denna deklaration har drivits fram under många år av organisationen Via Campesina, den globala alliansen för småbönder.
Förnekandet av småbönders rättigheter och oförmågan att se småbönders viktiga roll i ett hållbart och säkert livsmedelssystem fortgår på grund av den ökande makt som internationella finansiella institutionerna, globala kommersiella och statliga intressen har fått vilket leder till att småbönder fördrivs från sin mark (se Amanor 2011, Matoni et al 2011, Fernandes et al 2012 och Havnevik 2014).
Begreppet ”livsmedelssäkerhet” tar inte upp maktförhållanden och riktar sig inte i tillräcklig grad mot småböndernas behov och rättigheter. Efter en viss förbättring i de globala initiativen för att främja mänskliga rättigheter, inklusive rätten till mat, på 1990-talet, har vi sett stora bakslag. Det kan bl a hänföras till attacken på tvillingtornen i New York och det kriget mot terror som följde och på många håll legitimerat kränkningar av mänskliga rättigheter.
Livsmedelssäkerhet måste därför innebära ökat fokus på maktförhållanden som påverkar alla aspekter av livsmedelssäkerhet både lokalt och globalt, hur de ändras över tid och varför problemen är så svåra att utrota. Och hur de kan lösas.
Lägg fokus på livsmedelssuveränitet och småbönders rättigheter
Utvecklingen av ett nytt begrepp, livsmedelssuveränitet, initierats av bonderörelsen Via Campesina betonar att småböndernas rättigheter och inflytande som motvikt till det orimligt stora inflytande som internationella företag och marknadsinstitutioner har över maten.
Via Campesinas krav kan säkra och främja både ett socialt inkluderande och uthålligt jordbruk som kan ge sysselsättning och mat till en starkt växande landsbygdsbefolkning. Det gäller särskilt i Afrika, vilket både påverkar kontinenten och närliggande regioner som Mellanöstern och Europa genom växande migration.
Förändringar är avgörande för att uppnå bättre ekonomisk jämlikhet och hållbar utveckling, genom strategier, regelverk och åtgärder som bygger på hållbar resursanvändning – och därmed stärker mänsklig säkerhet.
Kjell Havnevik
Kjell Havnevik är professor i emeritus vid Universitet i Agder, Norge, tidigare bl a verksam vid Lantbruksuniversitetet i Ultuna och Nordiska Afrika Institutet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Referenser:
Amanor, K. (2011): Land Governance in AfricaHow historical context has shaped key contemporary issues relating to policy on land on land. International Land Coalition Framing the Debate series No. 1, Rome.
CWF (Committee on World Food Security) (2014): Principles for responsible investment in agriculture and food production systems. Rome.
FAO, IFAD, WFP (2015): The state of food insecurity in the world 2015. Strengthening the enabling environment for food security and nutrition. Rome; FAO.
FAO, IFAD, UNICEF, WFP & WHO (2017); The state of food security and nutrition in the world 2017 – Building resilience for peace and food security. Rome; FAO.
Fernandes, B. M., C. A. Welch och E.C. Goncalves (2012): Land Governance in Brazil. Agro-historical review of land governance in Brazil. International Land Coalition Framing the Debate Series No. 2, Rome.
Havnevik, K. (2014): Responsible agricultural investments in developing countries – how to make principles and guidelines effective. Studie för den svenska FAO kommitten. Swedish FAO Committee Publication series 9, Stockholm.
Havnevik, K., T. Oestigaard, E. Tobisson och T. Virtanen (red) (2016): Framing African Development – Challenging Concepts. Africa-Europe Group for Interdisciplinary Studies. BRILL, Leiden och Boston.
Matondi, P., K. Havnevik och A. Beyene (2011): Biofuels, Land Grabbing and Food Security in Africa. africanow Series. The Nordic Africa Institute, Uppsala och Zed Books, London och New York.
Schaar, J. (2017), Resiliens – jämvikt eller rättvisa? I Mänsklig Säkerhet, november 2017.
Sen, A. (1981), Poverty and Famines: An essay on entitlements and deprivation, Clarendon, Oxford.
Lämna ett svar