REFLEKTION Här en text i nyårstid om att ”leva” hopp – som inte är naiv optimism och tro att allt ordnar sig. Ett hopp som innebär delaktighet och hårt arbete; ett förhållningssätt till livet. Att i stort och smått försvara mänskliga rättigheter och människovärdig säkerhet. Ett trotsigt hopp när så krävs, mot egoism, rädslor och våld, i samverkan och gemenskap.
Förändringar kan gå snabbt
En augustikväll 1989 satt jag i soffan hemma hos goda vänner i Östberlin. Det är en familj som är politiskt medveten och följer utvecklingen i landet. Som många gånger förr har vi pratat om den politiska situationen och om vart landet är på väg. Min vän Gerhard säger att mer än tio år kan ändå inte muren förbli. Han resonerar kring den ekonomiska utvecklingen i landet, upplevelsen av att landet är på efterkälken, om det moraliskt ruttna i det politiska ledarskapet, om alla människor som sommaren 1989 försöker lämna landet via Tjeckoslovakien och Ungern.
Jag har ofta återvänt till den kvällen i mina tankar. Min vän var förhoppningsfull att muren skulle falla. Under många år hade han som präst i Berliner Stadtmission arbetat för att skapa mötesplatser där människor fick vara människor och inte bara medlemmar i en arbetar- och bondestat, medborgare som skulle kontrolleras. Mötesplatser där människans drömmar och förhoppningar fick utrymme, tankar kring vad ett värdigt mänskligt liv skulle kunna rymma. I det arbetet pratade de inte enbart om hopp, de levdehopp. De skapade gemenskaper som byggde på något annat än kontroll.
Jag minns under min tid som student i DDR hur vänner kunde säga till mig på t ex en fredsworkshop i kyrkan att jag inte skulle prata så mycket med den eller den, eftersom personen kom från Stasi. Redan då vintern 1984/85 fanns det ett mod och kanske ett hopp om förändring.
Förändringar kan gå fort och hopp ger möjligheter
Åter till min vän i Östberlin. Det tog inte tio år för muren att falla, det tog tio veckor! De allra flesta var fyllda av förvåning. Jag tror inte heller riktigt på dem som menade att det var självklart att det skulle gå så här, så fort. Men det fanns en ström av hopp, en förhoppning om att förändring var möjlig.
Denna bild av hopp har jag burit med mig i mitt arbete med Mellanöstern, bland annat i Jerusalem. Åsynen av muren som har byggts och fortsätter att byggas där får mig att undra om vi inte lärt oss att murar inte bidrar till säkerhet på sikt och inte till den säkerhet som är människovärdig. Men det är inte muren utan de många människorna, både i Israel och Palestina, som tror på förändring som är de viktiga. De lever ett hopp som inte är optimism och att ”allt ordnar sig”. Det är ett hopp som handlar om hårt arbete och ett förhållningssätt till livet. Att inte ge upp arbetet för mänskliga rättigheter. De har gjort ett val som de säkert betvivlar många gånger. Det blir ett trotsigt hopp, mot alla odds. Därför har den palestinska lutherska kyrkan också ett ekologiskt centrum. Mitt i ockupationen är det framtidsinriktat och hoppfullt att arbeta för att bevara mångfalden av både fåglar och växter.
Vänta inte bara på bättre tider – bidra själv
Ett starkt uttryck för detta hopp gavs nyligen i Jerusalem. Augusta Victoria-sjukhuset, som drivs av Lutherska Världsförbundet sedan 1950 för den palestinska befolkningen, har ständigt problem med att få in de anslag de blivit lovade för att bedriva verksamheten. Det uppstod en kritisk situation när det inte längre blev möjligt att ta in nya patienter, främst för cancervård. Lokalbefolkningen mobiliserade sig då och samlade in motsvarande 1 miljon Euro till sjukhuset. En flicka som inte hade några pengar att ge, lät klippa sitt hår och gav det som bidrag till peruker för cancerpatienter. Småpengarna som kom in blev så många att de fick vägas istället för att räknas. På det viset levde dessa människor ett hopp. Det handlade inte om att sitta och vänta på bättre tider.
Hopp som drivkraft och motivation
Det trotsiga hoppet är ingen undanflykt. Det trotsiga hoppet är snarare en drivkraft och en motivation. Jag återvänder ofta till Dietrich Bonhoeffer, den protestantiske prästen som verkade inom motståndsrörelsen i Tyskland på 30- och 40-talet. Strax före jul 1944 skriver han ett brev till sin fästmö, bl a med en text om tillit och att vara bevarad av goda makter.
Trots att han sitter i fängelse så skriver han om det näst intill omöjliga. Om beskydd och trygghet, om att tillsammans ta emot tiden. Han kunde naturligtvis gett upp, säkert medveten om att han inte skulle kunna återvända till ett liv i frihet. Ändå väljer han att uttrycka hoppet. I brevet till sin fästmö utvecklar han sina tankar om tilliten till goda makter och inkluderar alla goda människor som bryr sig, som vill väl. Bonhoeffer mördades i april 1945. Därför fick han inte själv fortsätta leva detta hopp. Men genom sina böcker, texter och sitt sätt att leva ett hopp, kom han att inspirera så många andra som förde hoppet vidare.
Alla, både fattiga och rika, behöver leva hopp och gemenskap
Att leva hoppet handlar också om rent vatten, om arbete för fred och försoning liksom om utbildning. Den lutherska kyrkan i Rwanda, landet som upplevde det ohyggliga folkmordet för 25 år sedan, uttrycker hur den konkreta solidaritet de fick uppleva efter folkmordet gav dem ett hopp i den plågsamma resa de stod i för att återuppbygga landet. Det handlar om att leva hoppet.
Det hoppet behöver vi leva överallt, även i västvärlden. Vi ser hur rädsla tar överhanden, fakta förnekas och människovärdet kränks. Vi ser hur människor söker enkla lösningar. Det blir ett ”vi och dem”, något som egentligen är omöjligt eftersom vi har ett enda gemensamt ”globalt fosterland”. Vi delar denna glob och hör ihop i vår identitet som människor. Men att beskriva några som ”andra” gör att vi inte behöver ta ansvar, vi osynliggör. För att visa på något annat behöver vi leva hoppet, leva solidariteten och hitta konkreta uttryck.
Stärk de ungas hopp
Att hopp inte är en välvillig önskan om att allt ska ordna sig är så tydligt i unga människors engagemang för klimatet. De har insett att det inte är en höger- eller vänsterfråga. De har insett att det är en framtidsfråga. Så mycket ser så omöjligt ut. Men skulle de sluta engagera sig, skulle de sluta försöka få med oss som är något äldre, skulle de både ge upp hoppet om sin egen framtid och tron på att en förändring är möjlig.
Många av oss har nyss firat jul. Jag vill se den som en hoppets, det trotsiga hoppets, högtid. Som Ylva Eggehorn skriver: ”Barn och stjärnor föds i mörkret, utan skydd av våld och vapen. Mitt i mörkret bjuder livet oss att växaom en låga.” Nu under det nya året och årtiondet – och alltid.
Eva Christina Nilsson
Chef för avdelningen för teologi, mission och rättvisa, på Lutherska Världsförbundet i Geneve. Har tidigare arbetet med policyfrågor, utvecklingspolitiska frågor och ekumenik inom Svenska kyrkan och svenska missionsrådet och varit vice ordförande för Concord Europa.
Lutherska Världsförbundet
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Linnéa Hugosson säger
Tack, Eva Christina, för denna fantastiska text! ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt!” sjöng vi i söndagsskolan, och det behöver alla komma ihåg. Somliga får möjlighet att göra mer, som du t.ex. och vår gemensamme vän Gerhard, och det blir till glädje för många. Linnéa och Bernt-Ola Hugosson.