KRÖNIKA År 2019 går mot sitt slut. Hur kommer vi minnas det gångna året? Vilka tendenser, mönster och tecken kan vi skönja när det gäller krig och fred under 2019? Här är de fem viktigaste.
- Den globala protestvågen
I land efter land utbröt massiva folkliga protester, där civila använde sig av plakat och sociala medier, snarare än vapen, för att framföra sina krav. Många av protesterna började med mycket specifika krav – en skatt på mobiltjänster (Libanon), korruption (Irak), höjning av avgiften för tunnelbanan (Chile), höjning av bensinpriset (Ecuador & Iran), hyperinflation (Zimbabwe), utlämnande av fångar (Hong-Kong), riggade val på lokal (Ryssland) eller nationell nivå (Bolivia), en femte period för den åldrande presidenten (Algeriet) – men kraven tenderade också att trappas upp under själva protesterna.
Protesterna följde i huvudsak inte etniska skiljelinjer. Tvärtom lyckades kampanjerna överbrygga identitetsklyftor i länder som Libanon och Sudan. I Irak – där makten under flera år delats mellan Shia- och Sunnimuslimska grupper – var det istället inom den Shia-dominerande majoriteten som protestvågen uppstod.
Protesterna genomfördes i huvudsak utan vapen från demonstranternas sida, även om det också förekommit viss våldsanvändning, bland annat i Irak och Hong-Kong. Men den stora våldsanvändningen har under året de utmanade regeringarna stått för – våld som flera gånger har slagit tillbaka mot dem själva genom att öka stödet till demonstranterna. Mest våldsamt och brutalt blev våldet från den iranska regimens sida.
Den omfattande protestvågen rörde alltså olika lokala krav och uppstod på olika sätt inom de olika länderna. Men demonstranterna delade samtidigt en repertoar av metoder för ickevåldslig samhällsförändring – blockader av centrala torg, mass-demonstrationer, protestkonserter, etc. Och de delade också uppfattningen att de existerande politiska systemen var dysfunktionella och inte fungerade för att åstadkomma de önskade förändringarna.
Men året 2019 kommer framförallt att bli ihågkommet som det år som Fridays for Future-rörelsen, med Greta Thunberg i spetsen, fick momentum och blev en global rörelse. Bland de största och mest omfattande demonstrationer som mänskligheten skådat har genomförts under året. Kraven från de strejkande skolungdomarna och massorna i demonstrationsleden som stödjer dem har varit att politiska och ekonomiska beslutsfattare måste lyssna till forskningen, genomföra de beslut som man redan fattat (genom Parisavtalet) och att börja tala sanning om klimatkrisens akuta allvar.
- Det amerikanska tillbakadragandet
USA har länge fungerat som världspolis med en aktiv roll i flera av världens konflikthärdar. När USA:s president Trump kom till makten gjorde han det på en agenda med syftet att minska USA:s roll i världen och istället satsa på hemmafronten. Under året 2019 fick denna agenda genomslag.
I november beslutade sig Trump, efter telefonsamtal från Turkiets President Erdogan, att USA inte längre skulle garantera säkerheten i norra Syrien utan istället dra sig tillbaka. USA drog sig därefter i all hast, och utan förvarning till sina kurdiska vapenbröder YPG, de lojala bundsförvanterna i kriget mot IS, tillbaka från Syrien och möjliggjorde därmed den turkiska invasionen av Syrien.
Motsättningarna mellan Iran och Saudiarabien – den övergripande regionala stormaktsrivalitet som har genomsyrat hela Mellanöstern – trappades upp under året. Efter den spektakulära drönarattacken mot Saudiarabiens oljeindustri – som Iran anklagas för att ligga bakom – hotade ett storkrig i regionen. Men Trump signalerade att USA inte kommer att gå i krig i försvar för Saudiarabien.
Liknande mönster kunde under året anas i en annan konflikthärd. USA förhandlade under året med talibanerna i Afghanistan. Planerade officiella förhandlingar i Camp David med inriktning mot ett slutgiltigt avtal avbröts visserligen med kort varsel efter en attack från talibanerna, men mot slutet av året fanns det tecken på att de skulle tas upp igen. Amerikanerna verkar vara intresserade av att tillmötesgå talibanernas främsta krav – amerikanskt tillbakadragande – utan att ha några garantier för utfallet av de interna afghanska förhandlingarna. Detta gav ett talibanerna ett enormt bra förhandlingsläge inför kommande förhandlingar, vilket oroade inte minst kvinnor och etniska minoriteter i landet, som fruktar en återgång till ett talibandominerat Afghanistan.
- Det ryska framryckandet
I tomrummet efter det amerikanska tillbakadragandet utnyttjade Ryssland de nya möjligheterna och flyttade under året fram sina positioner. Ryssland framstod, inte minst i Mellanöstern, som den nya dominerande stormakten med förmågan att skapa långsiktiga och trovärdiga säkerhetsgarantier.
I Syrien gick kriget in i ett slutskede, där rebellernas kontroll begränsades till Idlib-provinsen. Ryssland, en av Assad-regimens främsta uppbackare, spelade fortsatt en nyckelroll i landet. Och när USA dragit sig tillbaka från den turkisk-syriska gränsen, har ryska trupper tagit över och patrullerar området.
I Libyen avancerade under året krigsherren Haftars styrkor mot huvudstaden Tripoli, en offensiv som ägde rum i en kontext där utomstående makter alltmer blandade sig in i inbördeskriget. Egypten och Förenade Arabemiraten, och i ökande utsträckning Ryssland, backade upp Haftar medan Qatar och Turkiet ställde upp på den nominella regeringens sida. Enligt Ghassan Salame, FN:s speciella sändebud för Libyen, är de utländska makternas inblandning nu det främsta hindret för fred. Under årets slutskede pågick för fullt förberedelser för den fredskonferens som planeras hållas i Berlin i början av 2020.
Ryssland har även förbättrat sina relationer med den regionala stormakten Turkiet, vilket inte minst blev tydligt under sommaren då Turkiet installerade det kontroversiella ryska missilsystemet S-400, i öppet trots mot amerikanska och andra NATO-kollegors protester.
- Det förlorade året för separatisterna
För de statslösa etniska minoriteter eller folkgrupper som kämpar för rätten till en egen stat – eller i alla fall större självbestämmande för sin egen etniska grupp – har det gångna året till stora delar varit ett förlorat år.
Israel konsoliderade under året sin kontroll över de palestinska områdena och vann politiska segrar genom att Trump beslutade erkänna de ockuperade Golanhöjderna som israeliskt territorium, samt förändra sin inställning gällande Västbanken som ockuperat område. Möjligheterna att förverkliga en tvåstatslösning genom skapandet av en livskraftig palestinsk stat blev under året ett alltmer orealistiskt scenario.
Samtidigt avskaffade premiärminister Modi i Indien stora delar av Kashmirs självstyre och särskilda privilegier – ett hårt slag mot de grupper som verkar för Kashmirs självständighet.
Kurderna förlorade delar av kontrollen över Rojava eftersom de i utbyte mot hjälp från Damaskus gentemot den turkiska regimens invasion behövde delvis underordna sig Assads styre. Samtidigt fortsatte den väpnande konflikten mellan PKK och regeringen i Turkiet med oförminskad styrka.
De massiva protesterna i Hong-Kong uppstod som en reaktion mot fastlandskinas alltmer tydliga kontroll över autonomin. Samtidigt visade internationella avslöjanden under året hur uigurerna i östra Kina systematiskt har kontrollerats i massiva omskolningsläger.
Möjligheterna för turkcyprioter att genom en förhandlingslösning få erkännande för sin stat minskade också under året. Konflikten i Cypern komplicerades ytterligare när oljefyndigheter upptäcktes under året och Turkiet inledde borrningar, under stark kritik från EU.
I Jemen öppnades en ny konfliktlinje, som längre legat under ytan, när separatisterna i syd vände sig mot centralregeringen. Även om ett tillfälligt fredsavtal nåddes mellan parterna, förhandlat genom intervention av Saudiarabien, och som stipulerar en maktdelningslösning, ligger spänningen mellan parterna kvar.
I Kamerun fortsatte den till stora delar bortglömda konflikten mellan väpnade separatistgrupper som kämpar för ett självständigt Ambazonien, i de engelsktalande delarna av landet, gentemot en av fransktalande grupper dominerad regering.
I Katalonien fick de politiska ledarna för den katalanska separatiströrelsen straffdomar, vilket ledde till massiva demonstrationer i Barcelona.
Den sammantagna bilden är att det varit ett år då etniska minoriteter inte lyckas nå större framgångar.
- Fredsförsök över världen
Delvis i skymundan för andra händelser skedde det runtom i världen ett antal viktiga steg i riktning från krig till fred.
Utvecklingen i Sudan har under året varit, om inte okomplicerad, så i stora drag lovande. Diktatorn Al-Bashir störtades i april genom en militärkupp som skedde efter flera månader av folklig ickevåldsrevolution. I augusti nåddes ett avtal mellan oppositionen och det av militären dominerade övergångsrådet, där parterna kom överens om en plan för demokratisering av landet.
Utvecklingen i Sudan är ännu ett tecken på en hoppfull utveckling i Nordöstafrika, en utveckling som fick internationellt strålkastarljus genom att Nobels fredspris 2019 tillföll Etiopiens Abiy Ahmed. Genom fredspriset uppmärksammades fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea (vilket nåddes under 2018) – ett avtal som implementeras under året. Samtidigt nådde Somalia och Kenya ett fredsavtal om gränsdispyter under året.
Ukraina tog några steg i riktning mot en förhandlingslösning under året när den nye presidenten Zelensky kom till makten. Zelensky verkade kunna acceptera en formel för förhandlingslösning som går ut på långtgående autonomi (självstyre) för de rysktalande delarna, mot ett ryskt trupptillbakadragande och en permanent vapenvila. Direkta fredssamtal i Paris mellan Ukrainas ledare Zelensky och Rysslands Putin om en lösning av konflikten skedde under året, vilket ledde till beslut om en vapenvila. Ett förhandlat slut på den största väpnade europeiska konflikten de senaste åren ser ut att kunna bli en möjlighet.
Även i andra delar av världen har det tagits initiativ till fredsförsök via förhandlingsbordet, inklusive Centralafrikanska republiken, Indien (Nagaland), Myanmar, och mellan Armenien och Azerbaijan (Nagorno-Karabach).
Slutligen, år 2019 har varit förändringens år. Protestvågor har svept över världen och vi har sett tecken på ett globalt uppvaknande i den för planeten existentiella klimatfrågan. Den amerikanska dominansen över världspolitiken som präglat det internationella systemet sedan kalla krigets slut har förbytts i en ökad grad av amerikansk isolationism. Det har öppnat upp för en mer multipolär värld, där globala stormakter framförallt Kina och Ryssland, men även regionala stormakter som Brasilien, Turkiet, Indien, Iran och Saudiarabien spelar en allt större roll. I denna mer komplicerade och svåröverblickbara värld, som står inför att hantera klimatomvandlingens och den biologiska massutrotningens enorma utmaningar, tonar en slutsats fram alltmer tydligt under år 2019: metoderna för att fredligt hantera konflikter – förhandlingar och avtal, internationella organisationer, demokratiska institutioner, och folkligt ickevåldsmotstånd – är än mer avgörande än någonsin.
Isak Svensson
Isak Svensson är Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala Universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar