DEBATT Hösten 2019 fyller Sveriges feministiska utrikespolitik fem år. Regeringen har redogjort för arbetet hittills, ambitionerna framöver och hur politiken fått genomslag, påverkar och har betydelse. Vi ska vara glada för det arbete som görs – men kräva mer! Den feministiska utrikespolitiken måste också göra skillnad i säkerhetspolitiken; i synen på militarismen och dess konsekvenser – och prägla det livsviktiga klimatarbetet.
Fokus på kvinnors rättigheter behövs i en tid när hat och hot mot kvinnor ökar
Sveriges feministiska utrikespolitik fyller fem år hösten 2019 och regeringen har i en skrivelse (Skr. 2019/20:17) redogjort för arbetet hittills och ambitionerna framåt. Regeringen hävdaratt politiken fått genomslag, gör skillnad och har betydelse som ”motkraft i en tid då normer och överenskommelser undergrävs och utmanas, som jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter inklusive sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.”
Försvaret av kvinnors rättigheter har blivit en fråga om liv och död på många håll i världen och även i vår egen del av klotet växer hatet och hoten mot kvinnor. Internationell samverkan och solidaritet är viktigare än på mycket länge och regeringens ambitioner är enormt lovvärda.
Det gäller t ex hur Sverige inom ramen för den feministiska utrikespolitiken har bidragit till att stötta fler kvinnliga parlamentariker och entreprenörer, skapat färre fall av mödradödlighet och oönskade graviditeter och skapat mer resurser för jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter. Sverige har även bidragit till mobilisering och finansiering för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).
Nya starka koalitioner kan skapas när nu Sveriges arbete även inspirerat fler länder att följa efter, bland annat Frankrike som lanserat en feministisk diplomati, och Kanada som bedriver en feministisk utvecklingspolitik.
Jag hopas på en kraftfull samverkan mellan likasinnade när nu Ann Linde som ny utrikesminister lovat fortsätta jobba för att Sverige ska vara den starkaste rösten och ständigt söka nya vägar och allianser för att försvara och driva frågorna; ett löfte hon gav i samband med att skrivelsen om den feministiska utrikespolitiken överlämnades till Riksdagen.
Feministisk utrikespolitik får inte ducka för de svåra frågorna
Vi ska vara glada för det arbete som gjorts/görs men fortfarande finns det en blind fläck i regeringens arbete. Utrikespolitiken omfattar inte säkerhetspolitikens svåraste del, det som handlar om militarismen och dess konsekvenser.
Det handlar om att kvinnors rättigheter inte får stå tillbaka av rädsla för att kritisera länder som utgör de fem största mottagarna av svensk vapenexport; Brasilien, Pakistan, Ungern, Indien och USA.
Den rådande nationalistiska säkerhetspolitiken fokuserar på försvarsmakten och svensk försvarsindustri och på att skydda staten från externa potentiella hot, främst med militära medel. Den är traditionellt patriarkal och bygger på idén att det är män som med militära medel ska försvara och skydda nationen, dess kvinnor och barn. Att kvinnor numera också tillåts bli soldater förändrar inte den underliggande ideologin. Det är inte möjligt att kriga jämställt! Och krig får inte legitimeras med att kvinnor inkluderas i krigsapparaten.
De militära organisationerna är inte utbildade att hantera hänsyn till de underliggande anledningarna till konflikterna gör det omöjligt för dem att effektivt förhindra, förebygga och stoppa konflikter för att skapa fred. Därför är det centralt att normen av dominans, våld och militära maktmedel bryts.
Försvarsmaktens jätteannonser om att det är de som skyddar Sverige och våra livsstilar är pinsamt ihålig. Det är samtal, diplomati och respekt i det globala umgänget som bygger fred och motverkar krigföring.
Militariseringen av utrikes och säkerhetspolitiken borde kritiseras högljutt av feminister; kvinnor såväl som män. Men det är tyst bland riksdagens partier. Miljardrullningen till det militära försvaret fortsätter, vapenexporten fortsätter. Fredsrörelsens röster saknas i Riksdagen.
Feministisk utrikespolitik borde prägla de säkerhetshot som klimatkrisen utgör
Det största säkerhetshotet vi har idag är klimatkrisen. Den är akut. Den är här. Den är NU! Klimatkrisens konsekvenser, brist på mat, vatten och social service är starkt bidragande faktorer till att människor tvingas på flykt och att väpnade konflikter uppstår. Trots trovärdiga vetenskapliga rapporter som alla signalerar klimatlarm handlar den etablerade säkerhetspolitiken i Sverige idag fortsatt främst om nationella yttre hot.
Tänkande präglas av det klassiska misstaget att länder rustar sig för föregående hotbilder, inte dagens.
Larmrapporterna kring klimatet borde föra med sig en total omvärdering av vad det är vi ska syssla med och vad vi ska lägga pengar på. I Sverige men också i EU. Vi måste tänka om, ställa om och fördela om. Makt och pengar. Lokalt, regionalt och globalt.
Det svenska försvarets huvuduppgift borde omedelbart deklareras att vara att klimatsäkra Sverige. EU:s militära samarbete – både trupper och forskning och teknikutveckling – måste ställas om och inrikta sig på samma sak. På samma sätt borde det vara självklart att NATO:s kapacitet ställs om till en internationell kraft för att snabbt möta de globala humanitära katastrofer som nu radar upp sig. Kraven på omställning växer – lokalt, regionalt och globalt!
Vi behöver en plan som tar alla de sociala och ekonomiska hänsyn som behövs för att alla ska kunna medverka i denna vår största omställning hittills. Det betyder jämställdhet och jämlikhet hand i hand med de samhällsförändringar som behövs för att uppnå hållbarhet. Och det betyder att militariseringen måste upphöra till förmån för miljöomställning på alla nivåer. Det betyder att ekonomin måste underordnas hållbarhetsmålen och att människans och jordens säkerhet går före snäva nationalistiska intressen definierade i krav på territoriell militär säkerhet.
Sveriges ”feministiska regering”, har dessvärre med stöd av samtliga (!) partier i Riksdagen, helt fastnat i den patriarkala föreställningen om män som beskyddare av kvinnor och barn och av territoriet/nationen med vapen i hand. Kopplingen mellan våldet i vardagen (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män) och våldet i de internationella relationerna präglar inte regeringens politik. Den feministiska utrikespolitiken ska främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor ska få ta plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra men ännu bättre vore att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former! Mot våld, militarism och exploatering av jorden och våra kroppar. Det handlar inte om pacifism. Det handlar om antimilitarism som svar på imperialism, nationalism och ett i grunden galet destruktivt patriarkalt tänkande.
Precis som alla världens kvinnor behöver också Moder Jord en samtyckeslag!
Gudrun Schyman
Frilansfeminist
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar