REFLEKTION Idag ser vi kanske mer realistiskt på Berlinmurens fall och en hel regions och ett systems sammanbrott, och utvecklingen nu efter decennier av förtryckande kommunistsystem. Dessvärre tycks mycket likna det förgångna: förakt för rättsstatens principer och fri media, utbredd korruption, arbetslöshet och känslor av att vara ignorerade. Vad som är nytt är bl a att utvandring på många håll utgör ett närmast existentiellt hot mot flera länders utveckling. Hur blev det så?
Var murens fall en tid av väl naiv optimism?
I väst sågs Berlinmurens fall som en tid av hopp, glädje och förväntningar. Decennier av förtryck skulle vändas i demokrati och frihet. Äntligen skulle öst och väst i Europa återförenas.
I Östeuropa var många mer luttrade och skeptiska till vad förändringarna skulle innebära, vilket betonas av den brittiske historikern Timothy Garton Ash, expert på modern europeisk politik.
Idag tyder mycket på att skeptikerna hade mer rätt än optimisterna.
Renhjärtade dissidenter som Vaslav Havel mobiliserade människor och drev fram förändringarna – men utmanövrerades ofta av slipade politiker från kommunisttiden. Dessa berikade först sig själva under privatiseringar som påskyndades av väst – och sedan än mer genom stora EU-bidrag. Bland de mest skrupelfria märks Victor Orban i Ungern, SD:s förebild, som bl a byggt en gigantisk fotbollsarena i sin lilla hemby och en järnväg till byn.
Utbredd korruption, förakt för rättsstatens principer och fri media liksom arbetslöshet och känslan av att vara ignorerade gör nu att utvandring på många håll i öst – på sina håll 20-30 % av befolkningen – utgör ett betydligt större hot mot ländernas utveckling än invandring.
Vad låg bakom murens fall?
Reflektioner kring Berlinmurens fall (eller egentligen Warszawa-paktens fall) var temat för ett halvdagsseminarium på ABF i oktober.
Bland panelisterna fanns den tidigare ministern och FN-ambassadören Pierre Schori. Han konstaterade att Sovjetunionens ekonomiska och politiska försvagning givetvis var avgörande och president Gorbatjovs deklarerande av att Warszawa-paktens medlemmar skulle få större självständighet. Det innebar att ledarna i Öst inte kunde påräkna militärt stöd (som i Ungern 1956) utan själva fick hantera de växande folkliga upproren i regionen.
Till sist, den 9 november 1989, brast den länge hårt bevakade muren, symbolen för förtrycket.
Schori pekade på ett par externa faktorer som bidragit till förändringarna. En sådan var ”soft power”, förd av politiker som den tyske förbundskanslern Willy Brandt och Olof Palme, som valt att ”tala med fienden”. Men även en mer hårdnackad politik, byggd på militärmakt och kärnvapenhot från Ronald Reagan och Margaret Thatcher hade spelat roll genom att de via spioneri förstått hur genuint rädd man var i Moskva för ett kärnvapenangrepp från väst – och därför släppte på tyglarna i Östeuropa.
Den tidigare finske utrikesministern Erkki Tuomioja pekade också på att Sovjet låg enormt långt efter väst i fråga om teknologisk utveckling, särskilt avseende datorer. Moskva kunde inte hänga med i den alltmer avancerade amerikanska upprustningen, med medeldistansrobotar och rymdteknologi (Open Skies).
Katarina Engberg, säkerhetspolitisk analytiker och tidigare departementsråd, framhöll att utvecklingen avgjordes redan under andra världskriget när Sovjet genom Tyska Rikets kollaps 1945 erövrade enorma landområden västerut och kunde flytta fram trupp ända till Berlin. Detta var en historisk dröm för Moskva som aldrig tidigare uppnåtts. Engberg menade att Sovjet aldrig riktigt orkat med att upprätthålla sitt inflytande i de stora landområden de genom sina kollaboratörer i öst fick makt över. Ryssarna gick t ex in i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 – men inte i DDR 1989. Därmed föll regimerna, utan motstånd, som käglor.
Även Sipri-chefen Dan Smith pekade på Sovjets svaghet som avgörande för förändringarna och pekade bl a på kärnkraftshaveriet i Chernobyl och Moskvas klumpiga hantering av olyckan som både visade den sovjetiska maktens arrogans och okänslighet för mänskligt lidande.
Smith framhöll också att tiden kring 1989 globalt präglades av stora förändringar och krav på demokrati, t ex i Sydafrika där, efter ett århundrade av rasförtryck och apartheid, Nelson Mandela frisläpptes från sitt fängelse.
De stora konfrontationernas tid verkade vara över, och väst hade ”segrat”, vilket bl a framhölls i Francis Fukuyamas mycket populära – men ifrågasatta – bok ”The End of History and the Last Man” 1992.
Ökad optimism efter murens fall
Engberg framhöll att de 25 åren efter murens fall var ”ett fantastiskt undantag” i Europas historia, en region mer präglats av konflikt än fred.
Smith menade att även om Sovjet förlorade så var det oklart om USA ”vann”; även om amerikanerna intalade sig att så var fallet.
Tuomioja beklagade att väst efter 1989 prioriterat stöd för uppbyggnad av marknadsekonomier – men försummat stöd åt demokratiska krafter och strukturer i öst. Man trodde helt enkelt att marknaden skulle innebära stärkt demokrati – en tes som redan då ifrågasattes.
Fokuset på marknaden bromsade upp den demokratiska utvecklingen i öst, och skapade visserligen ekonomisk utveckling men också växande klyftor. Detta skulle på sikt komma att exploateras internt och ytterligare undergräva demokratisk utveckling.
Tuomioja framhöll vidare att väst svek sina löften till Ryssland när man gav medlemskap i NATO till forna öststater. Det gjorde att Ryssland åter kände sig hotat och inringat, med NATO-trupp och kanske kärnvapen i Baltikum.
En annan utveckling hade varit möjlig enligt Tuomioja under 1990-talet. Diskussioner fördes då om en mer fredlig och förtroendeskapande europisk säkerhetsarkitektur som kunde fört Ryssland närmare hela Europa. OSCE, Organisation for Security and Co-operation in Europe, var ett sådant forum. Det fanns dessutom ett fönster öppet för ryskt medlemskap även i NATO. Frågan ska t ex ha berörts mellan Putin och Clinton kring år 2000; men ersattes istället av ökad misstro och konfrontation.
Sammantaget grusades således drömmar om fred och samverkan, och möjlighet som bl a freds- och kvinnorörelser hoppats på om mer omfattande global nedrustning. Istället skärptes som Engberg påpekade spänningarna mellan Ryssland och väst när det inte längre finns en buffert mellan de båda intressesfärerna i form av ett rysk-dominerat Östeuropa.
Om dagens utmaningar i Europa
Tuomioja menade att trots ekonomiska klyftor, migration, klimathot och växande populism har EU och Europa förmått stå sig starka, och inte splittrats av Brexit och inte heller av Trumps Europapolitik. Europa har därmed möjlighet att spela en mer aktiv roll globalt; ”om vi bara enas och vet vad vi vill”, för att motverka klyftor, upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter och rättsstaten – och åtgärda klimathot.
Schori ansåg däremot att det troligen blir värre i Europa innan det blir bättre. Han pekade på nyckelfrågor för EU som fördelning, inkludering och klimatåtgärder som bygger på social rättvisa. Han citerade forskaren Mary Kaldor som påpekat behovet att lösa problemet med att människor har ”rösträtt – men inget inflytande”.
Smith såg faran i nihilistiska strömningar som ligger bakom både Brexit och populism, men såg också faror med inriktningen på vår civilisation, främst accelererande urbanisering och påfrestningar på naturresurser och klimat.
Smith pekade också på hur världen globalt präglas av instabilitet genom att USA drar sig tillbaka medan Kina och Ryssland aktivt expanderar – men hur det ger handlingsutrymme för medelstora krafter som EU, gärna i koalition med medelstora aktörer i andra delar av världen.
Engberg varnade för ”nationalistisk gyttjebrottning” och växande auktoritära krafter, bl a i Europa. Hon förutsåg också fortsatt stor migration, dels klimatflyktingar, dels fortsatt stor migration från östra Europa till västra, där redan nu mer välutbildade lämnar bl a Rumänien, Litauen och Ungern.
Avslutningsvis
Idag 30 år efter Berlinmurens och Warszawa-paktens fall har även vi i väst goda skäl att vara mer skeptiska till vad vi själva drev på. Kanske borde väst mer aktivt ha stöttat dissidenterna och de folkrörelser som drev fram förändringarna, och säkert borde väst ha satsat mer på att stärka rättsstatens institutioner och fria medier.
Genom att ofta fyrkantigt satsa på att omdana ekonomierna och privatisera blev stora grupper arbetslösa och många pensionärer utfattiga. Som filosofen Ivan Krastev påpekat har nu väst förlorat lyskraft och ses inte längre som modell.
Kanske inte så många som vi trodde 1989 ville bli befriade, och än färre inlemmas i en större maktstruktur som EU? (Även om man gärna tar emot stora bidrag från EU.)
Och vi i väst har nu att hantera att vi genom det utvidgade EU fått stora grupper moralkonservativa och fortsatt fattiga kusiner som jämte oss ska peka ut Europas fortsatta färdriktning.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör
Lämna ett svar