REFLEKTION Israel tillåter inte palestinier att resa mellan Gaza och Västbanken, trots familjeband och Osloavtalets intentioner. Undantag görs för ett fåtal svårt sjuka från Gaza, de som stannar hos släktingar på Västbanken grips. Gaza känner Israel genom dess dödliga militärmakt, för israelerna är människorna på andra sidan gränsen ett ansiktslöst folk. Isoleringen av Gaza leder till hat och våld. Belägringen hindrar de två folken från att någonsin förstå varandra.
Israel separerar Gaza och Västbanken, trots Oslo
I september medgav Israel att man aktivt verkar för att hindra palestinier från Gaza att bosätta sig i de palestinska enklaverna på Västbanken
Under Oslo-avtalet, som Israel och PLO undertecknade 1993, är Västbanken och Gaza tänkta att behandlas som en enda territoriell enhet. Men gazaborna tillåts nästan aldrig resa till Västbanken och vice versa.
Ovanliga undantag förekommer i vad Israel bedömer vara ”humanitära fall”, som när cancerpatienter i Gaza söker medicinsk vård som inte är tillgänglig i Gaza på sjukhus på Västbanken.
Några av de få patienterna från Gaza som tillåts resa till Västbanken använder denna möjlighet till att en gång i livet få återförenas med sina familjer i den andra halvan av det ockuperade palestinska territoriet och väljer slutligen att bli kvar.
Då äventyras genast deras möjligheter att resa utomlands eller t o m mellan olika städer på Västbanken. De måste undvika att gripas av israelisk polis eller militär vid någon av de många vägspärrar som interpunkterar det ockuperade området för att inte riskera att sändas tillbaka till Gaza.
Som om det inte skulle vara svårt nog så har den israeliska regeringen officiellt uttalat att den betraktar de 2 671 gazabor som lever på Västbanken som ”illegala främlingar”, och skamlöst medgivit att den gör betydande ansträngningar för att ”hejda tillväxten” av deras antal och ”hindra att de bosätter sig” i de områden på Västbanken som kontrolleras av den Palestinska Myndigheten.
Akutvård med villkor
En drastisk israelisk åtgärd med allvarliga och potentiellt fatala konsekvenser var att lägga till ytterligare ett grundlöst, brutalt och kriminellt villkor om ”risken att illegalt stanna på Västbanken” som tillräckligt skäl för att avslå ansökningar om att resa från Gaza för medicinsk vård. En annan åtgärd är att villkora bifall till utreseansökningar med kravet att anhöriga till den som ansöker måste återvända från Västbanken, även om personen är i akut behov av medicinsk vård
Denna orimliga policy sammanfattar i själva verket några av de mest grundläggande orättvisorna i Israels apartheidsystem.
För att beskriva detta söndra och härska-paradigm på ett mer personligt plan så låt mig beskriva hur det israeliska befolkningsregistret då jag föddes beslöt att jag hörde till Gaza-enklaven. Resultatet är att jag aldrig tillåtits flytta till eller ens besöka (om jag inte har cancer) de andra palestinska områdena på Västbanken och i Östra Jerusalem, än mindre fått se eller besöka själva Israel.
Jag är förstås mycket lyckligare lottad än mina mostrar och morbröder och fastrar och farbröder som Israel vägrade inkludera i befolkningsregistret efter Oslo. Följden är att de och deras barn aldrig tillåts flytta till eller besöka Gaza eller Västbanken. Istället förblir de flyktingar och tvingas leva som del av diasporan, likt omkring 6 miljoner andra palestinier.
Det finns förstås långtgående destruktiva konsekvenser av denna apparat vad gäller Israel-Palestina-konflikten i stort, när de flesta belägrade gazabor lever och dör utan att någonsin få se vad som finns på den andra sidan staketet.
En aspekt av denna brutala separation är att det enda som instängda gazabor kan skymta av den oftast otillgängliga Västbanken är de ändlösa nyhetsinslagen om raserade hem, stöld av mark, godtyckliga arresteringar och statligt sanktionerade räder av militär och bosättare mot palestinier.
Det gör människorna i Gaza paranoida och rädda för ett liknande öde som denna faktiska etniska rensning på Västbanken.
Krigets redskap är Gazas bild av Israel
En annan konsekvens är att det enda belägrade gazabor ser av Israel – i stor myckenhet – är tanks, stridsflygplan, kanonbåtar, prickskyttar, drönare, artilleri, missiler och ilskna tal av israeliska politiker som rättfärdigar vår långsamma död och utlovar ännu svårare plågor.
Israelerna brukar beklaga sig över att människorna i Gaza ”hatar oss”, men det är värt att fråga vilka känslor deras handlingar nånsin skulle leda till, annat än hat, vrede och rädsla, bland dem som är fångna i ett maskineri av isolering och kollektiva bestraffningar.
Lika olyckligt är att det enda Israel – och det internationella samfundet – får se av ett avspärrat Gaza inte är dess ångestfyllda befolkning och dess legitima kamp för frihet och värdighet, utan snarare enstaka primitiva projektiler som avfyras mot södra Israel, ibland för att skaka om status quo, andra gånger som ett SOS till världen för att komma till Gazas undsättning, eller som en uppmaning till Israel att uppfylla eldupphöravtal, som att tillåta bistånd från Qatar.
Som Israel mycket väl vet är den mest destruktiva delen av blockaden av Gaza att människor på ömse sidor av staketet hindras från att träffas och förstå varandras klagomål, och att internationella observatörer – och israeler – förbjuds att se vad Gaza har blivit.
Ett folk utan ansikte är Israels bild av Gaza
Att stänga Gaza gör dess fängslade befolkning ansiktslös, avhumaniserad och reducerad till statistik. Statistik inspirerar inte precis till empati, vilket gör det enklare att hemsöka barnen inom en avpersonifierad befolkning med det hemskaste elände utan att behöva frukta några efterräkningar.
I gengäld föder isoleringen och plågandet av Gaza bara farlig förtvivlan som leder till ytterligare våld och hat.
Ett slut på denna cykel av elände börjar med att riva isoleringens murar och förtvivlan över Israels belägring av Gaza. Låt Gazas invånare se Västbanken och Israel, och vice versa. Det är dags att ge människorna I Gaza det normala liv vi helt enkelt förtjänar.
Muhammad Shehada
Muhammad Shehada kommer från Gaza och skriver bl a för den israeliska dagstidningen Haaretz och den amerikansk-judiska tidskriften Forward. Han studerar vid Lunds universitet. Artikeln har tidigare varit publicerad på engelska i The New Arab.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör och översättning: Johan Schaar
Lämna ett svar