ANALYS Fattigdomen i Mellanöstern är fyra gånger högre än man tidigare antagit, visar ny forskning. Regionen är den mest ojämlika i världen, och fattigdomen kommer att prägla människornas liv i generationer framåt. Utan framtidshopp riskerar många unga att fångas upp av extremistiska rörelser.
Fattigdomen mycket djupare än vad vi trott
Nyhetsrapporteringen och politiska ledares uttalanden om flyktingar, terrorism, migranter och sekteristiska krig brukar dominera diskussioner om förhållandena i Mellanöstern. Den verkliga situationen är dock mycket värre; djupt under dessa manifestationer av vår nöd döljer sig en mycket mer destruktiv kraft som bidrar till de fruktansvärda händelser vi dagligen bevittnar – en kraft som har börjat slita sönder regionen inifrån. Fattigdom och ojämlikhet är rotade i en obeveklig dynamik som ytterst skickar tiotals miljoner familjer in i utsatthet, hjälplöshet, marginalisering, och, i många fall, alienering från stat och samhälle.
Fattigdomens och ojämlikhetens absoluta omfattning i arabländer har kvantifierats under senare år, tack vare forskning inom organisationer som UNDP, Världsbanken och FNs Ekonomiska och Sociala Kommission för Västasien (UNESCWA), liksom forskning stödd av Carnegie Corporation i New York. Där finner vi att antalet fattiga och utsatta är mycket högre än vad man tidigare trott.
De nya insikterna kommer från det multidimensionella fattigdomsindex (MPI) som mäter fattigdom och utsatthet mer noggrant än tidigare använda mått som byggde på inkomst och dagliga utgifter per capita. Enligt UNDP och Oxford Poverty and Human Development Initiative (OPHI) fångar MPI familjers verkliga livssituation genom att mäta sådant som är kritiskt för hälsa, utbildning och levnadsstandard (som nutrition, barnadödlighet, antal år i skolan, sanitet, eltillgång, dricksvatten och materiella tillgångar, bland andra faktorer).
Analyser som bygger på MPI avslöjar fattigdomsnivåer som ligger så mycket som fyra gånger högre än vad som tidigare antagits, delvis för att MPI ser till ett lands rikaste tillsammans med de fattigaste. Tidigare mått på dagliga utgifter missade ofta hela bilden, enligt ESCWA-ekonomen Khalid Abu-Ismail, som leder ett team forskare i Beirut som under flera år utforskat frågans alla dimensioner. Enligt ESCWAs data klassas 116 miljoner människor i 10 arabländer, eller 41% av befolkningen, som fattiga, medan ytterligare 25% riskerar att bli fattiga. Det innebär ca 250 miljoner människor som antingen är eller riskerar att bli fattiga, av en befolkning på 400 miljoner. (En familj anses riskera fattigdom om dess inkomster nätt och jämnt täcker essentiella livsnödvändigheter, där varje inkomstminskning eller utgiftsökning kan innebära fattigdom). Siffran motsvarar 2/3 av hela den arabiska befolkningen.
Den minst jämlika regionen i världen
Den graden av ekonomisk stress bekräftas av resultat från andra studier i regionen. Regelbundna undersökningar av arabers politiska och sociala attityder och deras levnadsvillkor har utförts av Arab Barometer Consortium, som samlar amerikanska och arabiska universitet, och av Arab Center for Research and Policy Studies i Doha, Qatar. De visar att sedan 2010 har andelen familjer som inte klarar att täcka sina grundläggande månatliga behov, eller som bara klarar det genom att låna eller be om hjälp, fluktuerat mellan 70 och 85%. Dessa tecken på massiv utarmning och utsatthet visar också att medelklassen i icke-oljeproducerande länder håller på att minska. När medelklassfamiljer glider in i utsatthet så faller utsatta familjer ner i fattigdom [1].
Massfattigdomen innebär också att Mellanöstern är den mest ojämlika regionen i världen, där äger 10% av befolkningen 64% av förmögenheterna [2]. Ojämlikhet skär rakt igenom varje sektor av liv och samhälle; som klyftan mellan stad och land, mellan könen, i form av inkomst och etnicitet; därför att ojämlikheten i Mellanöstern är ett djupt liggande strukturellt problem snarare än det tillfälliga resultatet av kortvarig ekonomisk stress.
Den massiva utarmningen i arabvärlden innebär också att flera hundra miljoner individer befinner sig i en situation av otillräcklig försörjning, utan politiskt inflytande och med lite hopp om förbättringar. Deras desperation förstärks av samtidiga faror i samhället i stort, som alltmer spridd korruption och omfattande övergrepp på miljön. Smärtan och förvirringen bland familjer i kronisk osäkerhet förvärrar de trender som nu kaskadlikt drabbar mycket av arabvärlden: den gradvisa polariseringen i enskilda länder som rämnar längs etniska, sekt-, klassmässiga och ideologiska linjer; regeringars fokus på sin politiska bas, vilket leder dem till att dra sig tillbaka från ansvaret att tjäna alla medborgare; och uppror, krig, separatistiska rörelser och politiskt våld spritt över hela regionen, ofta understött av främmande makter, med konflikter som spiller över till andra länder i form av terrorism, migranter och flyktingar.
Protester möts med repression
När medborgare protesterar mot en sjunkande levnadsstandard och minskade möjligheter, fortsätter de flesta arabregeringar att svara med mer kraftfulla säkerhetsåtgärder. Detta agerande, oftast med konsekvent utländskt stöd både från öst och väst, har under årtionden lämnat arabregionen med tio miljoner halvutbildade unga människor utan stadiga jobb eller regelbunden inkomst. De förtvinar, maktlösa och utan hopp på en informell arbetsmarknad utan utvägar. Under senare år har vi sett att de inte längre är tysta. De arabiska upproren 2010-11, de återkommande demonstrationerna sedan dess i ett halvdussin arabländer (särskilt Jordanien, Irak och Libanon), och de senaste medborgerliga massmanifestationerna för civilt styre och mänsklig värdighet i Algeriet och Sudan har varit de tydligaste politiska svaren på detta tillstånd. Denna känsla av hopplöshet i arabvärlden ledde också till den kortlivade Islamiska Staten som kontrollerade stora delar av Syrien och Irak, till den reguljära och irreguljära migrationen av miljoner araber till andra länder, och utdragna inbördeskrig i Jemen, Libyen och Syrien.
Fattigdomens nya plåga, visar de senaste studierna, är att en fattig familj kommer att förbli i detta tillstånd under flera generationer på grund av ekonomiernas oförmåga att generera tillräckligt många nya jobb, samtidigt som den har en försvagande och varaktig effekt på barnens välfärd. Vi förstår nu också bättre att fattigdom och dess följeslagare ojämlikhet är långsiktiga hot eftersom de är nära förbundna med andra brister ifråga om utbildning, arbetsmarknad och politiska rättigheter som håller människor kvar i fattigdom, skapar sociala spänningar och försvagar hela länder. Idag utspelas den senaste farliga dimensionen i denna utveckling inför våra ögon i sönderslagna länder som Jemen, Syrien, Irak, Libyen och Somalia. Desperata medborgare, som griper efter varje tillgängligt stöd för att förbli vid liv, öppnar dörrarna för direkt utländsk inblandning, också från andra makter i regionen, som kan ske i form av skapande, finansiering eller beväpning av militanta grupper eller direkt krigföring. Destruktiv direkt utländsk intervention är en av de mest dynamiska tillväxtsektorerna i arabregionen, praktiserade av regeringar och ickestatliga grupper som al Qaida; icke-arabiska länder som Iran, Turkiet och Israel; och främmande makter som USA, Ryssland, Frankrike och Storbritannien.
Rami G. Khouri
Rami G. Khouri, av jordansk-palestinsk härkomst, är senior policy fellow vid Issam Fares Institute for Public Policy and International Affairs vid American University i Beirut och senior fellow vid Harvard Kennedy School. Han har länge arbetat länge som journalist i Mellanöstern och kommenterar regelbundet händelser i regionen för BBC, CNN och Al Jazeera. Artikeln publicerades på engelska den 12 september 2019 av Carnegie Corporation.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör och översättning: Johan Schaar
[1] Enligt ESCWAs ekonomer har medelklassen i icke oljeproducerande arabländer minskat från 45 % till 33 % av befolkningen
[2] Som jämförelse äger 10 % av befolkningen 37 % av förmögenheterna i Västeuropa och 47 % i USA. See Facundo Alvaredo, Lydia Assouad & Thomas Piketty, ”Measuring Inequality in the Middle East 1990-2016: The World’s Most Unequal Region?, Review of Income and Wealth (Oktober 2018).
Lämna ett svar