REFLEKTION Hur kan vi möta klimat- och miljöhot som kräver gemensamma krafttag i samhällen där individens frihet att konsumera är närmast helig? Mot bakgrund av dagens växande klimathot krävs ett rationellt agerande med mindre fokus på det enskilda jaget och mer samverkan mellan människor i en ny färdriktning som främjar mänsklig säkerhet.
Filmen ”Turist” – ett tidens tecken?
Filmen ”Turist” visade en välbärgad man i sina bästa år som smiter från fru och barn för att rädda sitt eget skinn när han ser en lavin och tror katastrofen hotar. Många betraktar filmen som en sinnebild av dagens tidsanda, där jaget står i fokus och grundläggande hänsyn och omsorg gentemot andra kommer i andra hand. Det är en värld där innebörden av att vara politiskt korrekt är att håna och förklena godhet, omtanke och empati; en värld där politik framställs som något som ska bedömas utifrån hur den gynnar den enskildes plånbok, inte helheten.
Dagens tidsanda tycks på område efter område präglas av individens egenintressen.
Var har denna centrering på egot sitt ursprung? Är det vår strävan efter individuell frihet som gått så långt att människor nu inte kan räkna med andras hjälp i skarpa lägen?
Är det också vår frihetslängtan som åsidosätter inte bara vår omsorg om andra människor, utan också om djur och natur och planeten vi lever på?
Har vi överlag på individnivå utvecklat en motsvarighet till Trumps motto ”America first” – men omsatt till ”jag först”? Trumps synsätt framstår som livsfarligt i ett säkerhetspolitiskt perspektiv, men lika farligt tycks mig ett extremt fokus på den enskildes rätt eftersom det precis som Trumps snäva patriotism kan underminera mänsklig säkerhet – på alla nivåer. Det gäller förstås särskilt i fråga om klimathoten som kräver gemensamt agerande; lokalt, regionalt, nationellt och i samverkan över gränser.
Individers rättigheter tär olika på planeten
Idag står den rikaste procenten av mänskligheten för 13 procent av alla växthusgasutsläpp, medan de rikaste tio procenten – som återfinns i stort sett överallt i världen, dvs. även i s. k. fattiga länder – står för ungefär hälften av alla koldioxidutsläpp.
Vår gränslösa konsumtion, med de utsläpp och skador på miljön som vi – de rikaste – åstadkommer, hotar hela vår civilisation. Om vi ska komma fram till beslut som kan ge våra efterkommande en bra framtid så krävs att vi stannar till, tänker om och agerar utifrån insikten om att vi behöver samverka utifrån det gemensammas bästa.
Frihet vs trygghet har alltid präglats av vilket kön individen har
Människor, mest kvinnor men även män, tycks alltid ha förutsatts – och varit beredda – att ge avkall på viss frihetlighet för att åtnjuta trygghet, säkerhet och goda, fredliga relationer i den egna gruppen.
Systemet och föreställningarna har byggt på maktordningar och sociala regler som generellt alltid gett kvinnor mindre rättigheter och mindre frihet, bl a genom en arbetsordning byggd på kvinnors omsorg visavi unga, gamla och sjuka. Detta ansvar och den frihetsbegränsningen har förhållandevis mer välbärgade kvinnor världen över ofta kunnat undgå genom att betala för sådana tjänster. Men få har undgått maktordningen.
Män har generellt haft och krävt större frihet. Men även för män har friheten påverkats av deras ekonomiska och sociala ställning i samhället.
Maktordningar och synsätt – och med dem olika konsumtionsmönster – har i årtusenden kodifierats i religiösa och andra värdesystem, inklusive i politiska partiprogram. De olika synsätten i partiprogram har också avgjort om det är individens frihet som ska prägla samhället eller om gruppens intressen ska sättas först. I grunden rör det förstås makt och inflytande, bärande element i dagens politik.
Synen på jaget, vi:et och gruppen präglar också hur vi förhåller oss till naturen och i vilken mån vi ser naturen som vår tillhörighet och vår ”resurs”.
Vi har koll på vår egen hushållskassa men inte på naturens, vars resurser utarmas
Trots att våra samhällen generellt genomsyras och styrs av ekonomiska överväganden, och att vi räknar och mäter allt, så blundar människor ofta för att jordens resurser är ändliga.
Naturen blir förstås särskilt sårbar när individen ges obegränsade ”rättigheter” att konsumera och vi lever efter föreställningen om marknadens (aktörers) frihet och ”rätt” att avgöra utnyttjandet av naturresurserna. Vi ser resultatet när naturen och klimatet ”insjuknar” av vårt agerande och vårt förhållningssätt.
Vi utrotar arter i aldrig tidigare skådad omfattning. 97 procent av all biomassa idag är människor och våra tamdjur. Vi fyller haven med plast. Våra havsbottnar dör av övergödning. Vi har avverkat skog så att bara ¼ av den mängd som fanns år 1700 nu återstår. Vi eldar upp jordens fossila bränslen och förgiftar den luft som omger oss och allt levande. I vår ojämlika värld har en procent av jordens befolkning större rikedomar än övriga 99% – och vi som konsumerar mest tar i princip hela världen till gisslan med skenande växthusgasutsläpp.
Ur klotets perspektiv är de rika ett större problem än de fattiga
Vi har länge uppmärksammat de fattigas problem – men ur planetens perspektiv är det vi rika som utgör ett mycket större problem genom vår omättliga konsumtion av begränsade gemensamma resurser och de utsläpp de genererar.
Det är lätt att skratta åt människor på TV:s ”Lyxfällan” som lever över sina tillgångar – men globalt sett lever vi på samma sätt; långt över de tillgångar jorden erbjuder oss.
Behovet av nya förhållningssätt, nya spelregler och en verklighetsbaserad ekonomi
I dagens värld, när klimathoten tornar upp sig alltmer, behövs nya förhållningssätt, nya spelregler och en verklighets- och planetbaserad ekonomi.
Vi betraktar oss ofta som rationella, men om vi ska leva upp till ”rationalitet” behöver vi förstå och agera på ett sätt som skiljer sig från dagens och sluta styras av individers obegränsade lust och möjlighet att konsumera i det oändliga.
Vi kan inte sätta vår tillit till att enskilda individer känner flygskam och handlar ekologiskt. Och inte heller till fagert tal om ”greenwash” som inte förändrar utan snarare skapar nya affärsmöjligheter.
Den nya färdriktningen behöver inriktas på radikala förändringar som KAN genomföras, på system- och samhällelig nivå, baserade på långsiktig hållbarhet. Det kräver en utmaning av makthavare med privilegier och egenintressen och en utmaning av de i grunden extrema synsätt som nu styr.
Vi vet ju att det går att agera och förändra snabbt – som när Sverige radikalt skar ner på användning av olja under oljekriserna 1973 och 1978, fattade beslut om och genomförde byggandet av energisnåla bostäder, samt satsade på energisnåla bilar.
Ett par avgörande bromsklossar idag är den ekonomiska politiken – och dimridåer av ord om hållbar utveckling.
Det finns redan bra och genomförbara förslag på bordet:
- Väldiga ekonomiska samhälleliga satsningar som liknar Marshallplanen på investeringar och teknikutveckling på fossilfri infrastruktur och byggnation.
- En verklighets- och planetbaserad ekonomi med grön skatteväxling, acceptans av budgetunderskott, ökad upplåning för genomgripande klimatsatsningar mm.
- Införande av strikta koldioxidbudgetar som begränsar utsläppen, på alla nivåer.
- Slopande av alla subventioner till fossil verksamhet liksom av resebidrag till välsituerade grupper – men stöd till människor på landsbygden.
Vi har lagar, polis och rättsväsende som ska skapa den trygghet till liv som nu emfatiskt krävs från alla håll i samhället. Vi måste också förstå att vi gemensamt måste bygga regelverk och strukturer som säkrar oss mot klimathoten.
Vars och ens frihet och lust att konsumera kan inte vara en helig ko; vi behöver agera, och det snabbt, utifrån kunskap och förnuft.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna. Hon är även medlem i styrelsen för Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Vendela Rupp
Lämna ett svar