REFLEKTION Mordet på en småbarnsmamma har väckt avsky, sorg, frustration och ilska. Media och politiker har förmedlat samma budskap: en gräns har passerats. Men utan att förminska händelsens allvar finns skäl att placera fallet och reaktionerna i ett större sammanhang. Om gränsen har passerats nu, vad säger det om vår syn på de skjutningar som inträffat tidigare – och om inställningen till andra offer och den här typen av våld?
Starka berättigade reaktioner på mordet på småbarnsmamman
Mordet på en småbarnsmamma i Ribersborg har väckt starka känslor. En kvinna sköts till döds med ett barn i famnen. Avskyn, sorgen, frustrationen och kanske rentav ilskan som händelsen väcker är inte förvånande, fallet är chockerande. Annie Lööf konstaterar att gängvåldet nu ”fullständigt tappat respekten för människovärdet,” Morgan Johansson kallar gärningsmännen för ”fega odjur” som bör ”jagas till världens ände.” Mikael Damberg säger att dådet ”passerar alla gränser för vad anständighet och medmänsklighet innebär”. Media och politiker har förmedlat samma budskap: en gräns har passerats.
Utan att förminska händelsens allvar vill jag dock placera fallet och reaktionerna i ett större sammanhang, det vill säga i relation till de skjutningar som inträffat under det senaste året. Om gränsen har passerats nu, vad säger det om vår syn på de skjutningar som inträffat tidigare? Hur pratar vi om tidigare offer av väpnat våld och vad säger det om samhällets inställning till dessa offer och den här typen av våld?
Det går inte att förneka att mordet i Ribersborg är spektakulärt, tvärtom. Beväpnat våld drabbar oftast män, så att offret är en kvinna sticker ut. Det är också vanligare att i samband med våld mot kvinnor känner offren gärningsmannen och brotten sker bakom stängda dörrar, vilket inte stämde i detta fall. Dåden är kopplade till kriminella uppgörelser som främst involverar män, därav chockvärdet i detta fall.
”Att skjuta en mor som håller sitt barn i famnen. Det har vi inte sett förut så det passerar ju alla gränser,” säger Mikael Damberg. Citatet är talande för till vilken grad gängvåldet har normaliserats. Tidigare mord på unga män tillskrivs inte samma betydelse, för det är något vi har sett förut. Unga män som faller offer för beväpnat våld är inte nyheter, det är norm.
Så när är livet ”sörjbart”?
Judith Butlers verk Krigets Ramar: När är livet sörjbart? formulerar liknande problemställningar, men applicerar då sina idéer på exempel som invandring, tortyr och fångenskap. Kortfattat förklarar hon att krig är indelningen av en population i grupper som är sörjbara och inte. Liv kan inte förklaras som skadade eller förlorade om de inte först förklaras som levande. Ett liv som inte anses som ett anständigt liv kan inte förloras, eftersom det aldrig riktigt levdes till att börja med. Att ett liv är sörjbart är alltså en förutsättning för att ett liv ska betyda något, för det innebär att det är ett liv som har levts. Detta grundar sig i våra i idéer kring samhörighet genom exempelvis nation, språk och kultur. Vi är begränsade till att bara känna oss ansvariga för och vara förmögna att sörja liv som liknar våra egna.
Vi behandlar offer för beväpnat våld olika i relation till den norm vi konstruerat. Män med invandrarbakgrund som bor i utsatta områden är vanligare offer för beväpnat våld, men det är inte liv vi identifierar oss med och anser likvärdiga i samma utsträckning som andra liv. Deras liv blir inte sörjbara till samma grad.
Skjutningar av unga män har normaliserats
Skjutningar har ökat i Sverige de senaste fyra åren och verkar stabiliseras på ett högre antal skjutningar per år än tidigare. När unga män fallit offer för gängvåldet har inte samma reaktioner inträffat. Oförmågan att sätta stopp för dåden har lett till en viss normalisering av våldet, som i sin tur normaliserar bilden av unga män som offer.
Jag vill därför inte döma ut reaktionerna som utbrutit för meningslösa eller illasinnade, det är snarare en positiv utveckling att den krypande normaliseringen av beväpnat våld avbryts. Butler beskriver hur de ramar (och därmed föreställningar) som konstruerar liv som sörjbara och icke sörjbara inte är statiska, utan ibland inträffar händelser som skakar om ramen så att den synliggörs och ifrågasätts. Då blir underliggande maktstrukturer synliga och ramens söndring och rekonstruktion erbjuder ett nytt sätt att förstå de liv som ramen tidigare konstruerat. På ett liknande sätt har mordet i Ribersborg skakat om den ram som vi förstått gängvåld och dess offer igenom. Underliggande maktstrukturer, som till exempel kopplingen mellan maskulinitet och våld och klasskillnader, har gjorts synliga i skillnaden på reaktionerna. Förutom att politikerna ser allvarligare på det våld som förekommer så kan vi reflektera över våldet och dess offer – varför skedde en normalisering av våldet när det drabbade män? Är kopplingen mellan maskulinitet och våld så pass accepterad?
Regeringen har nu inlett blocköverskridande samtal om åtgärder mot gängvåldet. Centrala fokus ligger på skärpta straff för vapenbrott och smuggling samt innehav av sprängmedel. Förslag har även hämtats från Danmark, såsom visitationszoner och särskild gängbestämmelse i brottsbalken. Frågan präglas alltså tydligt av hårdare tag och mer övervakning. Lag och ordning står som den fjärde viktigaste valfrågan enligt den senaste undersökningen från Novus, vilket ökar pressen på att lösningarna ska verka handlingskraftiga och konkreta. Det är då föga förvånande att förslaget om pengar till kommuner för att satsa på forskning och metodutveckling av avhopparprogram som Socialdemokraterna luftade inför valet inte har fått någon uppföljning.
Bättre insikt ger oss bättre verktyg att motverka våldet
Förklaring efter förklaring av varför skärpta straff har liten effekt trillar in och pekar på hur det leder till ökade kostnader för samhället och troligtvis ett stärkande av en kriminell identitet med större risk för återfall. En analys av våldet som syftar till att synliggöra de strukturer som formar vår syn på gängvåldet och dess offer ger oss därför en möjlighet att förstå våldet på ett annat sätt än utifrån hur hårt straffet för det bör vara.
Hårdare straff är en ”quick fix” som inte ifrågasätter ramarna, utan faktiskt utgår från existensen av icke sörjbara liv, liv som inte levs. Det kommer inte att kunna tackla kopplingen mellan maskulinitet och våld, utan snarare förstärka den.
Genom att göra de liv som faller offer för gängvåldet sörjbara och meningsfulla så närmar vi oss en förståelse för hur våldet har format dessa liv och stärker samhällets möjligheter att hantera våldet och erbjuda ett alternativ.
Emma Henriksson
Emma Henriksson studerar mastersprogrammet i politik och krig på Försvarshögskolan med inriktning statsvetenskap. Hon är även redaktörsassistent på Mänsklig Säkerhet sedan hösten 2018.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar