ANALYS För att ett samhälle drabbat av folkmord ska kunna läka krävs upprättelse, ersättning, rättvisa och sanning för de som överlevt. När Rwanda försökte helas efter massakrerna på tutsier 1994 var juristerna döda och den stat som satte igång folkmordet saknade legitimitet. Istället sökte Rwanda försoning genom den traditionella rättsprocessen Gacaca. Den har fått kritik för att inte följa vedertagen västerländsk rättspraxis. Men kanske resten av världen har något att lära av Rwanda.
En sönderriven samhällskropp
Den 6 april 2014 sitter jag på den sprängfyllda Amahoro-stadion i Rwandas huvudstad Kigali. Förutom den diplomatiska kåren i Rwanda så är statschefer, representanter för FN och – framför allt – omkring 30 000 rwandier närvarande för att högtidlighålla minnet av det folkmord som började på dagen 20 år tidigare. Det är fortfarande någon halvtimme kvar tills ceremonierna ska börja när spridda skrik börjar höras på läktarna. Först tror jag att det rör sig om ett bråk, men sedan hörs fler och fler människor skrika ut sin ångest och sorg över stadion. I övrigt är det knäpptyst. Ropen av förtvivlan tilltar och sprider sig och vissa av de sörjande familjemedlemmarna, släktingarna och vännerna till folkmordets offer bryter ihop inför våra ögon. Fler och fler får skrikande och gråtande bäras ut från stadion, och så fortsätter det när minnesceremonin med tal, musik och dans tar vid.
De scener som utspelar sig på nationalarenan den här regntunga aprildagen är en illustration över en samhällskropp som revs sönder under 100 dagar 1994, när mellan 800 000 och en miljon människor av en befolkning på 7 miljoner mördades av sina landsmän. De flesta av de som mördades tillhörde minoritetsgruppen tutsier, som nästan helt utplånades. 2014 har 20 år gått, men en minneshögtid är tillräcklig för att såren ska öppnas på nytt.
När överlevande och mördare ska leva sida vid sida
Hur läker man sådana sår? Hur bygger man åter upp ett samhälle där mördare och anhöriga till de mördade ska leva sida vid sida? Ett försök att besvara de frågorna har gjorts av FN, som tagit fram principer för så kallad övergångsrättvisa (transitional justice) utifrån lärdomar från folkmord och andra systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna i Rwanda och andra länder. Principerna är fyra: upprättelse, ersättning, rättvisa och sanning.
I Rwanda har man i enlighet med övergångsrättvisans princier strävat efter att ge folkmordets offer upprättelse genom minnesmonument och minneshögtider. Den årliga minneshögtiden på Amahora-stadion den 6 april är den viktigaste, men liknande högtider hålls samma dag i olika delar av landet och på rwandiska ambassader världen över. Högtiderna hålls ofta vid minnesmonument. Det mest kända är Kigali Memorial Centre som hyser ett folkmordsmuseum och en gravplats för över 250 000 av folkmordets offer.
Den rwandiska staten har vidare strävat efter att ersätta offrens anhöriga ekonomiskt. Rwanda är ett fattigt land, i stort sett ruinerat efter folkmordet. Ändå har man upprättat en fond där nära anhöriga till folkmordets offer kan få ekonomiskt stöd för utbildning och bostad. Denna form av ekonomisk ersättning har spelat en livsavgörande roll för många av de barn som förlorade föräldrar och andra vuxna släktingar 1994. Staten har också sett till att den mark och de bostäder som konfiskerades av människor som var delaktiga i folkmordet har återbördats till släktingar till de som mördats.
Sanning är vägen mot försoning
Den viktigaste komponenten i ansträngningarna för att hantera komplicerade behov av rättvisa, sanningssökande och försoning var emellertid i Rwanda återupprättadendet av det traditionella rättssystemet Gacaca. I västerländska medier omnämner man ofta Gacaca-processerna som “gräsrotsdomstolar” eller ”Gacaca-rättegångar”, men både begreppen och de föreställningar om lag och rätt som de vilar på är missvisande och har bidragit till kritik från internationella rättsorganisationer som anser att Gacaca-processerna inte hållit godtagbar juridisk standard. Begreppen är missvisande och kritiken missriktad för att Gacaca-processerna inte varit avsedda att vara juridiska processer i västerländsk mening. De härstammar från mycket gamla traditioner där målet varit att blottlägga sanningen och bana väg för försoning. En av hörnstenarna har varit att alla invånarna i de byar där övergrepp begåtts givits möjlighet att delta i ett samtal om vad som hänt. Alla berörda – offer, förövare och vittnen – har uppmanats att berätta om vad de sett och upplevt i processer som ibland tagit månader och ofta involverat hela byar. Förövare erbjöds också en möjlighet att bekänna och be om förlåtelse inför sina samfund. Om de gjorde det så fanns möjligheter till benådning, men oftast utdömde lekmannajuryn ett straff där gärningsmannen fick ersätta offer eller offrens anhöriga. För allvarliga brott, eller brott som gärningsmannen inte bekände, kunde straff upp till livstids fängelse utdömas.
Rättvisa utan rättegång
Den kritik som riktats mot Gacaca-processen har framför allt vänt sig mot att vanliga lekmän kunnat döma ut straff till människor som inte fått möjlighet att försvara sig på det sätt som förutsätts i ett modernt rättsystem. Det går att förhålla sig till den här kritiken på olika sätt. Det ena förhållningssättet är pragmatiskt. Gacaca-processerna i Rwanda genomfördes inte i stället förrättegångar. I Rwanda fängslades drygt 120 000 människor misstänkta för att ha deltagit i folkmordet, men landets domstolsväsende hade kollapsat och nästan alla jurister hade mördats. Att pröva de misstänka inför en vanlig domstol var därför en närmast omöjlig uppgift. Därför fanns egentligen bara två alternativ till Gacaca-processerna: Antingen hade man varit tvungen att hålla kvar de misstänkta förövarna i de överfulla fängelserna utan rättegång, eller släppa dem alla. Båda alternativen hade tveklöst varit sämre än Gacaca-processen.
Rättvisa när staten saknar legitimitet
Det andra förhållningssättet är att ifrågasätta om en rättsprocess av västerländsk modell verkligen varit ett bättre alternativ än Gacaca. Argumentet här är att en rättsprocess som bedrivs enligt västerländsk praxis utgår från att staten har den legitimitet som krävs för att upprätthålla rättssystemet. När staten själv varit inblandad i brott mot de mänskliga rättigheterna har den förlorat legitimiteten att driva rättsprocesser mot sina egna övergrepp. Alternativet är då att förflytta rättsprocessen till de internationella samfundet, och FN inrättade också redan 1995 en internationell tribunal med mandat att lagföra de personer som var ansvariga för folkmordet och andra grova överträdelser mot internationell humanitär rätt i Rwanda 1994. Men internationella rättsprocesser har svårt att få den legitimitet som krävs för att de ska fylla sin funktion som rättskipande instanser eftersom de agerar utan tydligt mandat och allltför långt från den drabbade befolkningen. Det går vidare att ifrågasätta om långdragna juridiskt komplicerade processer som i en teknisk vokabulär överväger hur begrepp som ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” ska definieras och bevisas verkligen hjälper människor att bearbeta de övergrepp som ur deras perspektiv framstår som uppenbara. Att de som döms i tribunalerna efter dom sätts i fängelse i något avlägset land bidrar i slutänden heller knappast till försoning.
Vad kan vi lära av Rwanda?
Gacaca-processerna har, i kontrast till internationella rättegångar, genomförs utanför juridikens strikta regelverk med medverkan från de som drabbats på ett språk som är befriat från juridikens tekniska jargong. Deras mål har varit att lägga fram sanningen om det som de undersöker på ett sätt som människor kan relatera till och förstå. Även om det visat sig att misstag begåtts, och att vissa människor använt Gacaca-processerna för att hämnas gamla oförrätter eller tillskansa sig fördelar, så har Gacaca spelat en avgörande roll för att belysa händelserna 1994 och hjälpa människor att bearbeta sorg, skam och skuld. De har på sätt sätt addresserat en mängd av sammanflätade moraliska, psykologiska och sociala behov. Man kan tycka att det borde finnas mycket att lära av det, också för västerländska rättssystem. Man kan också tycka att det är upp till en drabbad befolkning, snarare än internationella jurister, att avgöra vilken av dessa två processer som är att föredra.
Joakim Molander
Joakim Molander är enhetschef vid International Institute for Democracy and Electoral Assistance (IDEA). Han har tidigare arbetat i Bosnien och Rwanda och varit utvärderingschef på Sida. Han är doktor i filosofi vid Åbo Akademi.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Johan Schaar, Klimat och säkerhet, Migration, Bistånd och utveckling
Lämna ett svar