REFLEKTION Det är sorgligt och sensationellt att Sverige inte längre vill stå i första ledet i kampen mot kärnvapen och inte i närtid ratificerar FN:s konvention om totalt kärnvapenförbud. Särskilt anmärkningsvärt är hur militära samarbeten med NATO anförs som hinder, trots att NATO oavsett Sveriges kärnvapenmotstånd har avgörande intressen av fortsatt samarbete med Sverige exempelvis med signalspaning. Frågan borde väcka större och bredare debatt.
Remissen om FN-konventionen om kärnvapenförbud pekar på att Sverige inte ratificerar i närtid
Sverige kommer inte – åtminstone inte inom en överblickbar framtid – att ratificera FN:s konvention från 2017 om ett totalt kärnvapenförbud. Det står än klarare sedan remisstiden nu gått ut för den särskilda utredning om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett svenskt tillträde som förre ambassadören Lars-Erik Lundin la fram i januari.
Med undantag för ett långt och engagerat kritiskt utlåtande från Röda korset delar de tunga officiella remissinstanserna utanför fredsrörelsen utredarens uppfattning att Sverige inte ska vara statspart till konventionen.
Det är sorgligt men kanske oundvikligt. Det borde vara sensationellt med tanke på Sveriges internationellt kända roll som ledande kärnvapenmotståndare. Direkt utmanande är de avgörande argumenten: Försvarsmakten skriver i sitt remissvar tydligt att de militära samarbeten som Sverige de senaste åren ingått med Nato inte är förenliga med ett folkrättsligt svenskt ställningstagande för ett förbud mot kärnvapen. (Se bl a inlägg på DN Debatt 2019-05-04. Dock understryker försvarsministern i replik på DN Debatt samma dag att inget av Sveriges övningssamarbeten med Nato innefattar kärnvapen.)
Att det inte – oavsett hur man ställer sig – blir större uppmärksamhet och diskussion kring denna slutsats är än mer anmärkningsvärt.
Konvention med viktigt syfte men med brister i utformningen
Att det finns besvärande svårigheter med kärnvapenförbudet som det utformas i konventionen är ingen nyhet. Det här är ett avtal som skiljer sig från tidigare folkrättsliga överenskommelser genom att främst uttrycka ett moraliskt ställningstagande och en politisk kritik initierad från det internationella civilsamhället. I motsats till andra överenskommelser om massförstörelsevapen deltog inte kärnvapenmakterna i arbetet med konventionen och kommer inte att ställa sig bakom den. Ordentliga kontroll- och inspektionsmekanismer för efterlevnad saknas. Det ställs inga krav på en stat att ha undertecknat tidigare överenskommelser som provstoppsavtalet för att bli en part till konventionen.
De här svagheterna påpekades av Sverige redan vid undertecknandet och diskuterades ytterligare i Lundins utredning. (Se exempelvis mitt inlägg på MS 2019-01-22. Bland remissvaren utvecklas svagheterna tydligast av Utrikespolitiska institutets direktör.) Här finns vägande skäl för Sverige att avvakta med att underteckna och ratificera och förbli observatör till den fortsatta utvecklingen.
Men huvudargumentet till det nej som nu förordas efter Lundins utredning och redan innan utredningen var klar kom från riksdagens borgerliga partier, en stor grupp nypensionerade ledande diplomater och säkerhetspolitisk expertis var inte bristerna i förslagets utformning. Invändningen rörde istället att konventionens förbud mot kärnvapen skulle utesluta deltagande i militära samarbeten i allianser eller med stater där kärnvapenavskräckning på något sätt är en del av strategin och doktrinen. Därför blir det inte förenligt för Sverige att tillträda konventionen om kärnvapenförbud och samtidigt fortsätta och utveckla militära samarbeten med Nato. I valet mellan militära samarbeten och att hålla fast vid svensk kärnvapenpolitik sedan 1960-talet ska då samarbetet med Nato få bestämma.
Det har aldrig tidigare sagts att Sverige accepterar NATO:s kärnvapendoktrin
Aldrig tidigare har det sagts tydligt att de militära samarbeten med Nato som utvecklats de senaste åren också skulle innebära ett svenskt accepterande av NATO:s kärnvapendoktrin. Det har – åtminstone utanför expertkretsar – förutsatts att de här samarbetena inte har något med kärnvapen att göra. Kanske har det varit en illusion, ett uttryck för svenskt önsketänkande eller svensk godtrogenhet
Men stämmer verkligen det här? Sett från konventionens anhängare och administratörer av efterlevnaden förefaller det helt osannolikt att någon nedrustningstjänsteman på FN skulle påpeka att Sverige inte får ratificera på grund av samarbete med stater som bekänner sig till kärnvapenavskräckning. Några sådana verifikationsmekanismer finns uppenbarligen inte. Snarare saknas ju sådana över huvud taget för mycket i konventionen. Om det skulle vara dubbelmoral att både stå bakom förbudet och samarbeta med NATO, beror väl på trovärdigheten i Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska åtaganden över huvud taget.
Och hur kategoriskt skulle NATO – egentligen USA, Storbritannien och Frankrike – avvisa samarbete med Sverige i framtiden om Sverige tillträtt kärnvapenförbudskonventionen? Utredaren och de militärt orienterade remissvaren hävdar det bestämt.
Det är svårt att diskutera sådant som kan döljas i hemligstämplade delar av försvarsmaktens remissvar. Varken utredaren eller remissvaren kan ju riktigt öppet diskutera vad NATO-sidan skulle säga om Sverige ratificerade. Det skulle naturligtvis inte bli några applåder. Men det är inte rimligt att tro och hävda att NATO och USA verkligen skulle vilja koppla bort Sverige.
Sverige har goda resurser till nytta för partners
I svensk säkerhetspolitisk debatt ges alltför ofta intrycket att lilla Sverige är en skyddslös stackare som ska be om en försäkring mot anfall från öst i form av medlemskap eller samarbete från ett generöst och oegennyttigt NATO.
Riktigt så är det förstås inte. Sverige har alltid varit och förblir utomordentligt intressant för NATO och USA. Militärt genom sitt geografiska läge och sina unika möjligheter och avancerade förmåga till signalspaning i och kring Östersjön och genom sitt eget flygvapen. Politiskt-diplomatiskt genom sin uttalade och belagda vilja att förstärka och försvara grannstaters självständighet. Trots fortsatta budgetoklarheter finns efter försvarsberedningens slutrapport nu också en parlamentarisk enighet om att de närmaste åren kraftigt förstärka den militära försvarsförmågan. Det är inte lätt att förstå varför NATO skulle kasta bort en sådan partner på grund av motsättningar om kärnvapenförbud, särskilt inte som kärnvapenbruk knappast är en del av NATO:s operativa planer för Östersjöregionen.
Enligt opinionsmätningar kan betydligt fler svenskar tänka sig ett svensk medlemskap i NATO än att inte ansluta sig till FN:s kärnvapenförbud. I Sveriges säkerhetspolitiska närområde är det knappast kärnvapenavskräckning som uppfattas som krigsavvärjande och trygghetsskapande. Ett militärt samarbete utan kärnvapen ses som en annan sak. Om det skulle bli så att Sverige framöver beslutar sig för att ansöka om NATO-medlemskap, kommer sannolikt många att önska att det sker med någon undantagsklausul om kärnvapen, likt vad Danmark och Norge krävde och fick när de blev medlemmar i en tid då kärnvapendoktrinen var mer central.
En måhända ironisk slutsats måste då bli att NATO-kritikerna, snarare än anhängarna, åtminstone kortsiktigt kan bli vinnare på att Sverige inte nu tillträder konventionen om kärnvapenförbud. Samtidigt måste Sverige om man inte tillträder tydligt och kraftfullt förstärka sitt politiska och diplomatiska motstånd mot kärnvapen på annat sätt.
Mest är det dock besynnerligt, sorgligt och upprörande att Sverige står inför ett stort säkerhetspolitiskt ställningstagande utan att partier och medier riktigt bryr sig.
Anders Mellbourn
Anders Mellbourn är journalist och statsvetare, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet, högskoleprofessor och mångårig medarbetare, också chefredaktör, på Dagens Nyheter. Anders är även medlem av redaktionen och ordförande för föreningen för nätmagasinet Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar