Om tvärsäkra respektive vilsna partier och kandidater inför EU-valet

ANALYS Inför EU-valet ser vi nationalistiska/patriotiska partier som liksom flera vänsterpartier med tvärsäkerhet för fram sina budskap. Vi ser också en vilsen socialdemokrati som förvandlats till mittenparti för växande medelklass och konservativa grupper, inkluderande kristdemokrater, som med sitt fokus på marknaden verkar ha förlorat sin kompass och själ. Hur dessa aktörer ska kunna angripa utmaningar som växande klyftor och klimatkris är en gåta.

I hela EU-kretsen har vi under senare år sett nationalistiska partier, som själva gärna kallar sig patrioter, som i likhet med vänsterpartier i en rad EU-länder med tvärsäkerhet för fram sina budskap.

Vi har också sett en vilsen socialdemokrati som förvandlats till ett mittenparti för en växande medelklass och som inte längre levererar till forna kärnväljare.

Ett slags tredje block utgörs av konservativa partier, bl a kristdemokrater, som fokuserat på ekonomin och på att ge marknaden fritt spelrum, men tappat konservatismens gamla ideal att stå upp för kultur, bildning, naturhänsyn och värnande om barn och gamla.

Som väljare är det lätt att känna sig förvirrad och orolig. Det tycks saknas röster för de stora utmaningarna idag: växande ekonomiska klyftor inom länder och dramatiska klimathot.

Det patriotiska alternativet – exemplet Polen

De patriotiska krafterna kan belysas genom regeringspartiet i Polen, som haft möjlighet att omsätta sina idéer i praktisk politik. Det kan ge en fingervisning om vad broderpartier i andra länder kan vilja genomföra om de kommer till makten.

I Polen för regeringspartiet en ”winner-takes-all”-politik och driver igenom nya lagar som urholkar det oberoende domstolsväsendet. Partiet som kallar sig Lag och rättvisa har inriktat sig på att försvaga konstitutionsdomstolen, som har stor makt genom sin rätt att pröva om lagar som föreslås är förenliga med landets konstitution. Regeringen har konsekvent försökt få bort oberoende och kritiska domare. En ny lag har införts som ger justitieministern rätt att påverka enskilda brottsutredningar. Parlamentet har stiftat lagar som möjliggör politisk tillsättning av chefer för statliga medier och lagar om övervakning av människor i namn av terroristbekämpning.

En lag, extrem i en demokratisk stat, har antagits som förbjuder anklagelser mot Polen och den polska nationen för övergrepp mot judar under andra världskriget; övergrepp som regeringen hävdar att enbart tyska nazister stod för. (Maciej Zarembas självbiografiska ”Huset med de två tornen” visar istället med brutal tydlighet utbrett polskt våld mot judar under decennier, både före, under och efter nazismen). Regeringens etniska världsbild präglar också landets asylpolitik och migranters och flyktingars begränsade rättigheter; i Polen fanns 2016 enbart 1 359 personer med flyktingstatus, primärt från Ryssland och Ukraina.

Polen utmärks också av en tydlig ovilja att åtgärda mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Polen har ratificerat Europarådets konvention om våld mot kvinnor, men gjort reservationen att den ska tillämpas i enlighet med landets konstitution. Motsvarande typ av reservation görs f ö av flera muslimska stater, men då med hänvisning till islam. I Polen har starka kvinnogrupper protesterat mot den förda politiken, liksom mot inskränkt aborträtt och regeringspartiets och den katolska kyrkans befästande av kvinnors ”biologiskt” givna roll, där familjens och nationens intressen sätts i första rummet. Detta synsätt återfinns bland nationalister och kristdemokrater i hela Europa.

Vänsterpartierna också tvärsäkra överlag

I EU-kretsen finns i stort sett inga vänsterpartier som efter murens fall suttit med i någon regering och kunnat ta ansvar för sin politik. Det har givetvis gjort det lättare för dem att föra en tvärsäker retorik och driva på radikala krav på förstatliganden av banker, kraftfull beskattning av kapital mm.  

Den vilsna socialdemokratin och en del vilsna gröna partier

De senaste decennierna har socialdemokratiska partier backat rejält över hela Europa. På många håll har de följt Tony Blairs politik med en tredje väg, gått mot mitten och jagat den växande medelklassen. Däremot har de försummat gamla kärnväljare, som fattigpensionärer som inte kvalat in i den favoriserade medelklassen.

Den skattepolitik socialdemokrater fört i mittfåran har bidragit till växande ekonomiska och därmed sociala klyftor som både IMF, OECD och Davos-gruppen uttryckt oro över.

Nu när nationalismen tar allt större plats har vi skarpt läge, som i hög grad framstår som självmål av socialdemokratin eftersom den förda politiken inte levererat till utsatta grupper. Besvikelsen är stor på landsbygd och i förorter där många inte kan förlita sig på att få vård i tid, inte kunna klara sin försörjning och inte förlita sig på anständig äldrevård.

Besvikelsen späds på bland många forna socialdemokratiska kärnväljare – kanske särskilt äldre män – av gröna partiers ofta okänsligt utformade krav på åtstramningar på grund av klimathot, med inskränkningar som rör livsstilsmarkörer som bilen och biffen. Kraven ses som ytterligare angrepp på män som redan känner sig som förlorare i förhållande till kvinnor. Och till nyanlända.

Den vilsna högern

Partier på högerkanten i Europa tycks också ha tappat fotfästet. På 80-talet berusades de av att ha kunnat överta problemformuleringsprivilegiet efter decennier av socialdemokratisk dominans. Deras fokus på att ge de s k ”marknadskrafterna” full frihet har möjligen betalt sig genom att väljare med starka ekonomiska intressen tjänat mycket pengar. Men marknaden har också genererat växande klyftor som nu exploateras av ”patrioter” med enkla och tvärsäkra budskap.

Om högern istället vidmakthållit konservatismens signum som upprätthållare av kultur, bildning, respekt för natur och skönhetsvärden hade kanske inte marknadskrafter och ren girighet kunnat balansera. Men idag har vi fått en marknadsfundamentalism av närmast religiös natur – en slags religion för vilsna sekulära människor.

När nu de nationalistiska partierna vinner mark också på den högra politiska planhalvan är det märkligt nog kristdemokrater som tycks tappa fotfäste och moralisk kompass och halkar in i patrioternas retorik.

Och när hela den politiska kartan och värdegrunden i västvärlden flyttar högerut är det definitivt inte den traditionella och humanistiskt inriktade konservatismen som tjänar på förskjutningen.

Patrioterna tycks arbeta strategiskt för att tillskansa sig stöd av högern genom att köpa dess ekonomiska poIitik, i utbyte mot en familjekonservativ och nationalistisk politik. Här ingår, som i Polen, kritik mot jämställdhet vilket i Sverige lett till förslag från en enig höger om att lägga ner jämställdhetsmyndigheten och, som i Ungern, att sätta stopp för genusstudier som bidrar till att blottlägga de könsmaktsstrukturer som begränsar kvinnors frihet.

På högersidan ser vi också en tydlig och ofta vulgariserad kritik av invandring och mångkulturella samhällen. Främlingsfientlighet och rasism har dessvärre genomgående varit ett signum i både Europa och andra kontinenter genom historien. Det förstärks nu när flyktingar kommer till Europa från krigszoner där bl a Europa varit med i krigföringen både genom politik och vapenexport för att underblåsa hoppet om regimförändringar i t ex Syrien och Libyen.

Vad som i grunden framstår som märkligt och ödesdigert idag är att konservativa rörelser – som byggt hela sin identitet på att motsätta sigstaterspåverkan på individens frihet – nu med hull och hår dras till självutnämnda patrioter vars världsbild bygger på att alla – både kvinnor och män – ska underordna sig NATIONERS intressen.

Som så ofta går Frankrike före när det gäller att skapa politiska visioner som kan skapa en helhet i förvirringen. Idag leds tänkandet av ytterligare en generation Le Pen: Marion Marechal. Hon bygger en sofistikerad filosofi som tar avstånd från ”vulgärt” marknadsberoende och konsumism. Som motvikt lyfter hon fram ”europeiska” värden och kulturarv, med jorden, ekologi och ett modernt miljötänkande – i kombination med ett gammalt tänk som betonar respekt för familj och katolicism, med traditionella könsroller. I denna mix av höger och vänster finns inspiratörer som Marx, Gramsci och Sanders liksom Weil, Heidegger och Arendt. Rörelsen vill säkra ”den europeiska civilisatoriska organismen” men inte en egoism och den enskilda individens rättigheter, som man menar gått för långt. I stället vill rörelsen, som bl a har kontakter med Alt-rightgrupper i USA, i likhet med fascismen betona ”organismen” och kräva underordning av individers, inte minst kvinnors, rättigheter.

Valet till EU och vilsna väljare

Väljare brukar överlag vara vilsna i EU-val och mer markera stöd som rör svenska partiers politik i Sverige. I år kan väljarna ha extra stor anledning att vara vilsna i EU-valet mot bakgrund av hur den politiska kartan ser ut 2019.

Men självklart bör alla gå till valurnorna och senast den 26 maj lägga sin röst som aktiva medborgare när nu så mycket står på spel: respekten för rättsstaten, jämställdhet, social och ekonomisk rättvisa och en kraftfull omställning för att möta det växande klimathotet.

Gerd Johnsson-Latham

Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna, samt styrelsemedlem i föreningen Klimatriksdagen.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern