ANALYS Den växande populismen utanför de etablerade partierna är allvarlig, men ökande inslag av populism inom de etablerade partierna vore direkt förödande för det politiska systemets funktion. Resultatet kan bli kompromisslöshet och låsningar som blockerar hela det politiska arbetet.
Framväxten av högerpopulistiska partier av olika schatteringar, som Alternative für Deutschland, Rassemblement National, Lega, Sverigedemokraterna, Framstegspartiet och Sannfinnländarna samt hur de påverkar de politiska systemen i Europa måste analyseras och förstås.
Populismen påverkar de demokratiska institutionernas beslutsförhet och sätt att fungera, när majoritetsförhållanden ändras eller blir oklara. Den påverkar vilka politiska frågor som drivs, det politiska språket och sättet hur politik bedrivs. Populismens entré påverkar tilliten inom beslutande församlingar, när partier misstror varandras besked om samarbete eller samröre med populistpartierna. Politiken blir kortsiktig när majoriteter saknas och symbolorienterad i en miljö där språket förmörkas och reformer försvåras. Politiken blir bättre på att fördöma samhällsproblem än att lösa dem.
Inte bara populismens tankevärld utan också dess metodik förändrar politiken
Den allvarligaste effekten på demokratins funktionssätt skulle vara om de etablerade partierna inte klarar att stå emot populismen, om populismens tankevärld och metodik förändrar deras sätt att fungera.
De stora, statsbärande partierna har per definition varit koalitioner av uppfattningar och intressen. De har fungerat integrerande och aggregerande, när olika uppfattningar vägts av för att resultera i en partigemensam ståndpunkt. De har därför varit regeringsdugliga och också kunnat hålla ihop större koalitioner av partier.
Det finns en risk att etablerade partier under trycket från populismen tappar i förmåga att agera sammanhållet och sammanhållande. Det sker när grupper med skilda politiska viljor slutar att acceptera kompromisser för att istället agera i syfte att låsa partiernas agerande.
Kompromisslöshet förlamar politiken
Partier kan förlamas av kompromissovilliga eller kompromisslösa fraktioner eller grupperingar och mot-koalitioner starka nog att blockera partiers vägval, men alltför svaga för att nå majoritet för politiska frågor.
I Storbritannien förlamas de konservativa av synen på EU. European Research Group utgör ett parti i partiet, obeveklig och kompromisslöst i synen på Brexit. Labours ledare har gått kraftigt åt vänster, partiet kritiseras för bl.a. opålitlighet om EU.
Det har därför inte funnits majoritet för någonting i Underhuset, bara emot. Detta lämnar till slut regeringen, politiken och parlamentet hjälplösa.
Tepartyrörelsens agerande i republikanerna förebådade på liknande sätt Donald Trump.
En sådan utveckling gör det mycket svårt att ena partier, att forma ny politik och att leda partier. Ett resultat, redan tydligt i bl.a. Storbritannien, är försvagade partiledningar och mer makt åt politiska fraktioner eller regionala intressen.
Populismens inverkan kan också förändra politikens spelplan. Hittills har valrörelser varit en dragkamp om och över mitten. De stora partierna har varit tvungna att överbrygga mitten, för att attrahera rörliga väljare. Har någon enstaka procent av mittenväljare förmåtts att byta block, så har val vunnits. Detta har verkat återhållande på partipolitikens polarisering och framdrivit breddade politiska budskap och intressen.
Populismen bygger vallgravar
Det är inte så populismens mekanismer fungerar. Den vill spjälka. Mitten ska enligt dess logik inte överbryggas, utan tvärtom skall vallgravar grävas mellan det egna partiet och de övriga. Ju djupare klyftan till andra partier blir, desto större blir hindren för partibyte och det är just överströmning till motståndaren, när väljare vunnits, som skall hindras. När Donald Trump gör uttalanden som får Demokraterna och många i Sverige att reagera är det utifrån logiken att splittra; det är genom konflikten och tonläget han mobiliserar sina egna väljare. Genom skarpa angrepp på motståndaren, också personliga sådana som på Hillary Clinton, demobiliseras motståndarens anhängare. Val kan vinnas om de 40% som stöder Trump har hög mobiliseringsgrad.
Strategin används också i Sverige. Genom kontroversiella och polariserande uttalanden mobiliseras egna kärnväljare och en vallgrav grävs mot andra. Genom angrepp på andra partier, som av SD utmålas som ett världsfrånvänt etablissemang, skall andra väljare demobiliseras. Själva fundamentet; världsbilden och beskrivningen av verkligheten, skiljer populismen från de andra.
Populismen måste ständigt markera annorlundaskapet; att den är något annat än ”etablissemanget”. Populisten behöver vara seriös nog för att vara valbar för de sina, men samtidigt avvikande nog för att sticka ut.
Sådant agerande behöver inte ge någon absolut majoritet av väljarstödet, men det kan räcka till en relativ majoritet, tillräcklig för att vinna president- eller regeringsmakt, eller för att blockera andra från att nå stabila regeringsinnehav.
Val blir då till mobiliseringsval, där begränsat intresse ägnas helheten. Faran är att mittenväljarna lämnas därhän och politiken polariseras. Istället för att tala till breda väljargrupper drivs partier till att tala exklusivt till egna grupper. De etablerade partierna bör hålla fast vid hänsyn till breda väljargruppers behov och undvika att bli renodlade intressepartier.
Demokratins funktion urholkas om fler människor upplever att partierna inte bryr sig om dem
Populismen kan genom att locka vissa missnöjda väljare från soffan på kort sikt bidra till dessas valdeltagande. Men hur blir det sedan? I Storbritannien och USA har de politiska systemens oförmåga att fungera på grund av polariseringens och populismens mekanismer tydliggjorts. Hur det på sikt kommer att påverka valdeltagande och förtroende för partierna och demokratins institutioner är en central fråga.
Vi är nu i en formativ period i svensk politik. Väljarnas rörlighet har varit hög när det politiska systemet stöpts om. Partierna behöver bli bättre på att se, beskriva och lösa de samhällsproblem som människor upplever. Men populism kommer att göra reformer svårare att driva och besluta.
Politik måste vara realiserbar
Att vara tydlig är dagens politiska rop, vilket verkar tolkas som att ledare skall uttala sig hårt eller kompromisslöst. Att vara tydlig bör istället betyda att politiska ledare har realiserbara svar på tidens frågor. I realiserbarheten ligger både förslag om reformer som verkligen åtgärdar problemen och att partier kan enas om att driva dem.Fraktionering resulterar om den brer ut sig i att partier förlorar förmåga att väga av intressen och forma en samlad politik.
Högt tonläge får inte ersätta reformer eller driva fram en recenserande politik, där partier protesterar mot problem snarare än åtgärdar dem.Partierna måste avstå från och motverka frestelsen som kan finnas i en tilltagande polarisering, som måhända kortsiktigt kan gynna det egna stödet men som strider mot och blockerar långsiktigt samhällsansvar.
Det påverkar politiken allvarligt när populistpartier växer fram – men än värre vore om de etablerade partierna inte skulle stå emot dess världsbild och sätt att fungera.
Sten Tolgfors
Sten Tolgfors är tidigare handels- och försvarsminister.
Samhällsdebattör.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar