ANALYS De nordiska länderna har en lång tradition av att arbeta för fred i världen. Arbetssätten skiljer sig åt mellan länderna, visar en ny rapport. I det kritiska läge som råder för internationellt samarbete behövs nya kreativa metoder för att fortsätta fredsarbetet.
Det internationella samarbetet är hotat och försvagat precis vid den tidpunkt i historien där det behövs som mest.
Bilden är välkänd. EU försvagas nu av Brexit. Stormaktsrivaliteten blockerar FN från att vara den effektiva fredsskapande organisation som den är tänkt att vara. Den nationalistiska populismen sprider sig: idag sitter ledare med nationalistiska agendor såväl i den ledande supermakten USA som i stormakterna i BRIC-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Antalet människor som lever i länder som gått bakåt när det gäller demokratisk utveckling ökar.
I ljuset av den oroande tillbakagången när det gäller demokrati och multilateralism är det särskilt intressant att det nu tas nya initiativ för att tänka nytt kring internationellt samarbete. I den tid som är vår, är behovet stort av nya kreativa och pragmatiska former för multilateralt samarbete. En nysläppt rapport, New Nordic Peace, visar på möjligheten och potentialen för nordisk organisering och koordinering runt fredsbyggande och särskilt internationell medling i väpnade konflikter och krig. Rapporten är skriven av de danska fredsforskarna Isabel Bramsen och Anine Hagemann, verksamma vid Center for the Resolution of International Conflicts (CRIC).
Fredsdiplomatins historia till stora delar okänd
De nordiska länderna har en lång och varaktig tradition av att bidra till fredlig utveckling runt om i världen, inte minst genom internationell medling. Här kan det vara intressant att se och lära av den nordiska medlingserfarenheten. De nordiska länderna, framförallt Norge, Sverige och Finland, har en imponerande men i stora delar okänd historia inom fredsdiplomatins område. Nordiska medlingsinsatser har sedan andra världskrigets slut gjorts i över 40 konfliktsituationer.
Det finns både likheter och skillnader i detta medlingsarbete. Likheterna är slående. Det är professionella insatser av kunniga diplomater, som genomsyras av både den pragmatiska nordiska hållning som historiskt sett funnits i statsbyråkratin och den jämlikhetsanda som yttrar sig i alla tre ländernas välfärdssamhällen. Medlingsinsatserna har också genomförts för att stärka FN:s och andra organisationers kapacitet att bygga fred samt för att underlätta för parterna själva att ta ansvar för sina egna konflikter, inte för att främja nationella ekonomiska eller maktpolitiska intressen eller för att främja någon särskild sidas sak.
Rapporten pekar här på att det finns gemensamma angreppssätt och värden i de nordiska insatserna. Värden som tillit, mänskliga rättigheter, jämställdhet, globalt samarbete, samt en vilja att söka efter icke-militära lösningar. Angreppssätten är pragmatiska, långsiktiga, och ofta inkluderande i förhållande till det civila samhället och är baserade på ett engagemang som saknar direkta nationella (ekonomiska eller säkerhetsmässiga) intressen i konflikter som de nordiska länderna verkat i.
Olika traditioner inom fredsmedlingen
Men detta engagemang för konfliktlösning i väpnade konflikter har också tagit sig lite olika uttryck i de olika länderna. Lägger man samman medlingsinsatserna över tid kan man skönja olika profiler för de olika länderna, eller kanske snarare landspecifika traditioner som växt fram när det gäller internationell medling. Viljan att bidra till fredsmedling har manifesterat sig på olika sätt i de tre olika länderna. I Sverige har det varit ett tydligt fokus på FN och regionala organisationer. Insatserna har inte sällan skett av namnkunniga personer såsom Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Olof Palme, Jan Eliasson och Anna Lindh. Det har ofta varit personer med politisk eller hög diplomatisk profil som verkat på officiellt förankrat mandat från FN eller regionala organisationer. På senare år har insatser förnyats för att öka möjligheten för svenska bidrag till fredsbyggande, inte minst tydligt i värdskapet för Jemensamtalen utanför Uppsala i slutet av förra året. Sverige har också varit initiativtagare till, och drivande för, det nordiska nätverket för kvinnliga medlare, som i rapporten lyfts fram som ett särskilt lyckat exempel på nordiskt samarbete.
I Finland har fokus mer legat på engagemang inom ramen för EU och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Där har medlingsinsatserna också varit mer centrerade kring en enda person, Martti Ahtisaari, som vunnit Nobels fredspris.
I Norge präglas medlingsarbetet av andra mandat än FN eller EU (där ju inte Norge finns med). Istället har det handlat om bilaterala relationer till parterna – norska diplomater har blivit inbjudna att verka direkt, istället för genom en inbjudan via en mellanstatlig organisation. De norska fredsdiplomaterna verkar ofta i det tysta, och undviker i många fall begreppet medlare, istället pratar man om sig själva som tysta ’tillrättaläggare’. Den norska medlingserfarenheten måste också förstås i ljuset av Norges särskilda förbindelse med stormakten USA (bland annat genom Nato).
Danmark särskiljer sig något, där finns det mindre tydlig tradition av ett engagemang när det gäller fredsmedling, och där använder man också ett annat språkbruk – där används intressant nog termen stabiliseringsnarare än fredsbyggande, medling eller dialog som i de andra länderna.
Nordiskt samarbete kring fredsmedling är inte något nytt. Författarna Bramsen och Hagemann poängterar att även om det inte finns genomgripande koordinering på policy-nivå mellan de nordiska länderna, sker i realiteten samarbete hela tiden: ute i fält och inom ramen för internationella organisationer. Det nordiska samarbetet är ofta inte exklusivt, samordning sker ofta även med andra länder.
Pragmatiskt nordiskt samarbete
Koordinering när det gäller medling är inte alltid självklart och det finns begränsningar i vilken utsträckning det kan appliceras. En medlare behöva ofta verka konfidentiellt och genom kanaler bortom de publika. Det kan ta lång tid att bygga upp förtroende och skapa ingångar till de personer och grupperingar inom regeringar och rebellgrupper som både kan ha inflytande och vara öppna för att tänka i nya banor. Medlarna måste ofta först, stegvis och försiktigt, bygga upp förtroende mellan sig själva och konfliktens parter. Medlingsinsatser kan försvåras av om det är alltför många aktörer inblandade som tredje parter.
Till skillnad från EU som utvecklat en komplicerad administration som bidragit till den känsla av alienation och toppstyrning som präglar EU-samarbetet, har det nordiska samarbetet möjlighet att präglas av ett pragmatiskt samarbete som inte alltid behöver vara formaliserat.
Det behövs nya kreativa initiativ för nordiskt samarbete. Demokratier som vill verka för internationellt samarbete behöver öka sina insatser och finna nya former där gamla blockeras.
På så sätt kan Norden inte bara vara en region i fred, utan också en region för fred.
Isak Svensson
Isak Svensson är Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala Universitet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg?
Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern
Lämna ett svar