ANALYS Den 7 april 2019 är det 25 år sedan Rwandas regering och militär satte igång en total utrotningskampanj, ett folkmord, mot landets tutsiminoritet. Det varade i 100 dagar och mellan 800 000 och 1 miljon människor höggs ihjäl under april-juli 1994.
Folkmord utan att världssamfundet ingriper
Folkmordet handlade om ett lands regerings försök att utrota ett helt folk enbart på grund av etnisk tillhörighet. Omvärlden valde att inte agera, för faktum är att världssamfundet kände till vad som var på väg att hända och hade kunnat förhindra katastrofen med relativt enkla medel.
Händelserna i Rwanda har sina rötter i de tyska och belgiska kolonialstyrena vilka förde en aktiv raspolitik där den tutsiska minoriteten gynnades genom att de med sina mer europeiska anletsdrag ansågs mer högstående än hutuerna. Därför uppstod konflikt mellan de två etniska grupperna som kom att prägla Rwanda (och dess grannländer) från självständigheten på 1960-talet och ända fram till den totala katastrofen. I upptakten till folkmordet utnyttjades konflikten mellan folkgrupperna av antidemokratiska krafter vars mål var att behålla och utöka sin makt, till vilket pris som helst.
En planlagd utrotning
Precis som i Nazityskland bestämde sig extremistiska element inom regering och militär till slut för att utrota ett folk. De genomförde det med aktiv hjälp från sin majoritetsbefolkning. Folkmordet var uttänkt, planerat och överlagt med vetenskaplig precision och under lång tid.
Så hur kunde omvärlden låta detta ske? Efter förintelsen hade ju världssamfundet svurit på att aldrig tillåta ett folkmord igen. FN:s medlemsstater förband sig därför efter världskriget att skydda människor från brott mot mänskligheten var helst i världen de än begicks.
Efter kalla krigets slut i början av 90-talet exploderade många väpnade konflikter i det maktvakuum som uppstod när supermakterna drog bort sitt stöd. Samtidigt såg världen med USA i ledningen sin chans att göra FN till den fredsskapande organisation den borde vara, när supermakterna inte längre måste stoppa varenda resolution i FN:s säkerhetsråd som led i det kalla krigets rivalitet.
USA:s förödmjukelse i Somalia avskräckte ingripande i Rwanda
1993 inledde USA därför en omfattande fredsbevarande operation i det svältdrabbade Somalia där fullskaligt inbördeskrig brutit ut, men förstod för sent att man tagit sig vatten över huvudet. TV-bilder av somaliska rebeller som drog liken av dödade amerikanska soldater efter bilar kablades ut i världsmedierna, vilket skulle visa sig förödande för Rwandas tutsiska befolkning. För efter fiaskot i Somalia vägrade USA att skicka väpnade trupper till den afrikanska kontinenten. Att i det läget erkänna ett folkmord i Rwanda vore att förbinda sig att ingripa, vilket var inrikespolitiskt omöjligt.
Frankrike, en annan permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ville å sin sida inte störa de goda handelsförbindelserna med den Rwandiska hutu-regimen, hur besynnerligt detta än kan låta.
Vid tiden för folkmordets utbrott hade FN redan en militär närvaro i Rwanda som en konsekvens av den väpnade konflikt som utbrutit 1990 (efter decennier av konflikter), då en rebellrörelse startat ett uppror mot hutu-regimen i Kigali. Rebellerna var tutsier och utgick från sin exil i Uganda. Tre år senare, 1993, nåddes eldupphör och FN beslutade om en fredsbevarande operation för att övervaka den nya maktdelningen mellan parterna och återgången till fred.
Hutu-extremisterna som omgav den rwandiske presidenten accepterade dock inte någon maktdelning med tutsier och började därmed planera för ”den slutgiltiga lösningen”. Det var mitt i denna prekära tid som den lilla FN-styrkan anlände till Rwanda under 1993. Men den var alltför liten för att kunna förhindra den katastrof som snart skulle bryta ut.
Hutuiska extremister rekryterar dödsskvadroner
För att sabotera fredsprocessen drog de extrema elementen inom Rwandas regering och militär igång en propagandakampanj som inte stod 30-talets tyska nazistparti efter. Man gjorde det mitt framför ögonen på FN och därmed hela världen. Man skapade milisgruppen Interahamwe dit arbetslösa unga män enkelt kunde rekryteras och dessa skulle utgöra själva fronten i mördandet. Befolkningen matades med hatpropaganda i tidningar och radio och snart kom tutsierna att avhumaniseras av gemene man.
FN varnades redan i början av 1994 för att regimen planerade ett folkmord. Varningen kom den 11 januari från en före detta högt uppsatt rwandisk regeringstjänsteman. Han hade fått det hela klart för sig genom att han tilldelats det mycket precisa uppdraget att ansvara för träningen av Interahamwe-milisen som bara i huvudstaden förväntades uppnå en kapacitet att mörda 1000 tutsier på 20 minuter.
Efter att den rwandiske presidentens plan hade skjutits ner när han var på väg hem från fredsförhandlingar i Arusha den 6 april 1994 grep de extrema elementen inom regering och militär makten i Rwanda. Mördandet startade på morgonen den 7 april efter att regeringen lagt skulden på tutsi-rebellerna i Uganda.
Rwandiska arméfraktioner gick tillsammans med Interahamwe in för att först mörda den politiska oppositionen för att göra det enklare att sedan gå vidare och eliminera den tutsiska befolkningen. Folkmordslogiken gick helt enkelt ut på att alla måste dö, att inte en enda individ skulle få överleva.
Planlagda mord på FN-soldater skrämmer bort FN
I det här skedet kidnappades tio belgiska FN-soldater som dragit ut för att skydda Rwandas premiärminister. Belgarna torterades och mördades och det hela var noga uttänkt. Den nya högerextrema regeringen räknade med att om de tog livet av några FN-soldater skulle organisationen dra öronen åt sig och det var precis vad den gjorde. På order av Clinton-administrationen övertalade USA:s FN-ambassadör Madelaine Albright säkerhetsrådet att dra tillbaka FN-trupperna. Rwanda skulle lämnas åt sitt öde.
Franska och belgiska trupper beordrades att evakuerade alla västerlänningar men gjorde inget för att förhindra folkmordet. Ett antal FN-soldater som vaktade en skola där 2000 tutsier sökt skydd fick den 11 april order att dra sig tillbaka till flygplatsen och lämnade tutsierna att hackas till döds.
Den 21 april fattade FN:s säkerhetsråd beslutet att minska ner UNAMIR-styrkan från 2500 till 270. I maj, när det inte längre gick att förneka att ett folkmord ägde rum, beslutade FN att åter öka styrkan, nu till 5500 soldater, men den försenades på grund av byråkratiska problem och oenighet kring småsaker. Det hämningslösa dödandet fick därmed fortsätta till mitten av juli då den tutsiska rebellgruppen RPF under ledning av nuvarande presidenten Paul Kagame intog huvudstaden och fick stopp på folkmordet.
Folkmordet leder till ”Afrikas första världskrig” med 5 miljoner döda
Folkmordet fick enorma konsekvenser också för resten av Afrika. Faktum är att det storkrig som bröt ut i Kongo 1996, ”Afrikas första världskrig” med fem miljoner döda, hade direkta kopplingar till händelserna i Rwanda. Tillsammans med cirka en miljon civila hutus flydde Interahamwe till östra Zaire och fortsatte där som väpnad milis åt landets president Mobutu, samt inledde väpnad kamp mot den nya regeringen i Rwanda. Hutu-rebellernas enorma övergrepp mot civilbefolkningen skulle alltså fortsätta i många år framöver.
Det påstods senare att omvärlden inte visste vad som planerades i Rwanda, men det är inte sant. Det räckte med att läsa en rwandisk tidning eller lyssna på rwandisk radio för att få reda på vad som planerades, helt öppet, och detta kan inte ha undgått de utländska ambassaderna i Kigali. FN fick som sagt vetskapen tre månader innan och världens underrättelsetjänster måste också ha vetat vad som pågick.
Bill Clinton som var USA:s president vid den här tiden måste ha talat osanning när han under ett besök i landet efter folkmordet hävdade att han inget visste. Det anmärkningsvärda är att endast en liten förstärkning och ett starkare mandat av den väpnade FN-styrkan hade behövts för att avstyra folkmordet, vilket ju gör omvärldens skuld ännu större.
Insikten om Rwanda viktig idag för att bekämpa nya folkmord
I en värld med ökande nationalism och rasism är det särskilt viktigt att minnas folkmordet i Rwanda, precis som det är viktigt att minnas förintelsen. Det är livsnödvändigt för att förhindra att människor ånyo leds i blint hat mot andra folkgrupper, vilket som historien visar riskerar att leda till utbrett systematiskt våld, död och obeskrivligt lidande.
Filip Ericsson
Filip Ericsson har en magisterexamen i freds- och konfliktforskning från Uppsala Universitet, FN-praktik från UNDP, Sierra Leone och som samordnare för Johanniter International Assistance i Sudan, frilansjournalist vid Daily Star Newspaper i Libanon. Han har också medverkat i utredningar för olika svenska myndigheter och arbetar nu inom socialtjänsten i Uppsala.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar