REFLEKTION Under den politiska oron över återvändande IS-stridande och deras familjer växer sig frågan om återanpassning av tidigare krigare allt starkare. Men på den globala arenan arbetar Sverige en med återanpassning av forna kombattanter, som konsult till det globala syd. Med ökande antal återvändande måste synergier hittas mellan utrikes- och inrikespolitiken, samtidigt som debatten inte får överskuggas av svåra etiska och juridiska frågor.
Den politiska arenan hettar till över hur IS-återvändare ska hanteras sedan Trump-administrationen krävt att länder måste ta tillbaka de medborgare som stridit för terrornätverket Islamiska Staten. Vid sidan av en nationell debatt om huruvida dessa IS-krigare ens borde få återvända till Sverige och diskussioner om var de som stöttat IS borde lagföras, kämpar kommuner och myndigheter med att återanpassa de personer som redan anlänt till svensk mark. Osäkerheten om hur frågan ska behandlas kommer onekligen intensifieras när fler IS-anhängare faktiskt återvänder. I dagsläget finns få hinder för att personer återvänder på eget initiativ.
Kommuners stora problem med återanpassning av avhoppare
Sverige är ett tydligt exempel på ett land där nationella och internationella insatser går isär i detta skarpa läge. Istället för att förlita sig på den världsledande expertis som redan finns inom utrikesförvaltningen och myndigheter så uppfinner Sveriges socialtjänster och polis, såsom i Stockholm, egna oprövade lösningar på en redan laddad fråga. Detta medan Sverige i konfliktdrabbade länder framhåller evidensbaserad kunskap om avväpning, demobilisering och återanpassningsprogram– erfarenheter som kan och bör användas i den nationella debatten idag.
Kort innan jul 2018 uppdagades kommuners problem med att återanpassa IS-avhoppare; en utveckling som sedermera fortsatt. Läget visar på att flera, oftast icke-beprövade lösningar, är vad som står för dörren. Det är inte till hjälp i ett sådant läge att politiker tenderar fokusera på frågor såsom var i världen den juridiska prövningen av återvändare bör ske. Även om den rättsliga frågan är relevant så har den förskjutit debatten om hur samhällsaktörer kan och måste förbereda sig på att hantera såväl återvändare som de samhällen individerna återkommer till. Debatten om IS-återvändare följer i stort en säkerhetsinriktad trend med polisiära åtgärder snarare än att utrymme ges åt nödvändiga återanpassningsinsatser.
Stora skillnader mellan svenska nationella ansträngningar och internationella åtaganden
Sammantaget framstår de nationella ansträngningarna som vitt skilda från de program Sverige förespråkar utomlands. Medan myndigheter och kommuner kämpar med att hitta hållbara lösningar utgör frågor om återanpassning av väpnade aktörer vardagen för många svenska experter som jobbar med liknande frågor utomlands. När Socialtjänsten, Polisen och Säkerhetspolisen debatterar hur de kan samverka för att hitta en lösning i Göteborg så arbetar Folke Bernadotteakademin (Sveriges expertmyndighet på fred och säkerhetsfrågor i en utrikeskontext) med just dessa frågor i Colombia, Demokratiska Republiken Kongo och på många andra platser i vår omvärld. Utrikesförvaltningens fredsbyggande ansatser generellt, och särskilt arbetet med att motverka våldsbejakande extremism, belyser vikten av att arbeta med helhetssyn på återanpassning för att motverka och förebygga våld. I likhet med det breda arbete som förs utomlands förespråkade Jonas Trolle från Center mot våldsbejakande extremism i förra månaden att rehabiliterande arbete behövs för att inte stärka individer i deras utanförskap när de kommer ifrån extremistiska riskmiljöer. Samtidigt betonade han att regioner har olika kapaciteter och kunskap i dagsläget för att ta hand om IS-återvändare.
Förlorade möjligheter utan synergi mellan utrikes- och inrikespolitik
Frågorna är svåra och kräver därför komplexa lösningar. Ingenting kan eller bör uppfinnas kvickt när kommuner för första gången bekantas med att förövare lever på samma gator som överlevare från terrorsektens framfart. Hur kan unga som upplevt IS våld finna ro i vardagen när de samtidigt förväntas leva som andra barn och ungdomar? Oavsett återvändares ålder, hur kan myndighetssverige se till att de personer som bevittnat hat och massmord ska kunna leva fredligt i våra samhällen? Efter en juridisk prövning, vilka arbetsgivare kan då tänkas anställa en person med tidigare koppling till extremismen? Hur undviker vi att återvändare i stort hamnar i djupare utanförskap; en bidragande faktor till varför individer sökte sig till IS från första början? Möjliga lösningar på dessa frågor är inte något vi behöver brottas med på nytt, när delar av Sveriges expertkår redan arbetar med detta utanför landets gränser.
Att inrikes och utrikespolitiken är frånkopplad varandra i denna allvarliga fråga framstår allt mer anmärkningsvärd i ljuset av att Sverige är en tydlig förespråkare för FN:s Globala hållbarhetsmål, som innefattar krav på att länder ska harmonisera sina utvecklingsinsatser, inklusive fredsbyggande. Trots att Sverige har åtagit sig att genomföra målen brett också på nationell nivå uppvisas tillkortakommanden inte minst rörande återvändandeprogrammen. Därmed brister Sverige i sinas internationella åtaganden samtidigt som möjligheter missas i att lösa denna mycket kritiska fråga. Milt talat förloras alltså livsviktiga möjligheter när utrikes- och inrikespolitiken inte samordnas och synkroniseras.
Lärdomar om återanpassning från andra länder
Vi bör alltså bygga på redan befintliga kunskaper, förvärvade genom utrikesförvaltningens erfarenheter om hur tidigare gängmedlemmar, guerillor och andra väpnade grupper kan återanpassas till fredliga samhällen. Därmed kan de samhällsaktörer stöttas som flaggat om bristande kunskaper och resurser. Vad som krävs för detta är att det formaliseras kontakter mellan UD, Sida och FBAs personal och de som på lokal nivå tar hand om återvändande. Förslagsvis genom att bygga på kanaler för utbyten som redan skapats för Sveriges arbete med de globala målen. Eftersom återanpassning är ett mycket komplext fält behöver kunskapsutbytet inte nödvändigtvis bara bli enkelriktat eftersom det framtida arbetet säkerligen kan bidra med lärdomar till de projekt som bedrivs utomlands.
Återanpassning är därmed inte så främmande som det kanske framstår i den nationella debatten. Det är det inte heller något som kommuner bör uppfinna fullständigt nya lösningar på. Inte heller bör frågorna åsidosättas av polisiära, juridiska diskussioner. Kunskapen om hur och varför återanpassning bör göras finns redan inom vårt land. Kommuner ska inte heller rädas ta tillvara kunskapen från utrikesförvaltningen med hänvisning till att omständigheterna är annorlunda här. En kärnfråga inom fredsbyggnadsprogram är att de faktiskt måste vara möjliga att anpassa till varje enskilt samhälles specifika förutsättningar. Skulle det trots goda ansträngningar bedömas svårt att bedriva framgångsrikt återanpassningsarbete på hemmaplan lär orsakerna till detta för övrigt vara särskilt intressant och värdefullt för hur utrikesförvaltningen utformar sina projekt utomlands.
Anton Ingstedt & Remo Gassmann
Anton Ingstedt
Anton Ingstedt är masterstudent i utvecklingsstudier vid The Graduate Institute of International and Development Studies i Geneve, Schweiz, med fokus på fredsbyggnad och genusfrågor. Tidigare asylhandläggare vid Migrationsverket.
Remo Gassmann
Remo Gassman är masterstudent i utvecklingsstudier vid The Graduate Institute of International and Development Studies i Geneve, Schweiz, med fokus på medling i väpnade konflikter. Har erfarenhet som politisk konsult vid Schweiz Utrikesdepartement och i civilsamhället, inom fred och säkerhetsfrågor.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Annie Sturinge, säkerhetspolitik och utvecklingsfrågor.
Ulf säger
Det är förvånande att man inte tar kontakt med Syriska och Irakiska myndigheter. De eventuella brott som är begångna inom IS verksamhet är mestadels begångna i dessa länder. Då är det minst sagt rimligt att dessa länders jurisdiktioner hanterar dessa omstörtare som tror att man kan skapa ett land eller kalifat där det bor och verkar människor sedan tidigare. Dra gärna en parallell till Julian Asange där var det så viktigt för Bilmekanikern (Åk-lagaren) Marianne Ny att den misstänkte måste förhöras i det land där det eventuella brottet begåtts.
En rekommendation till jurisdiktionerna i Syrien och Irak är att döma utländska IS-människor till livstids straffarbete. Återuppbyggnadsbehoven är mycket stora i dessa länder. .Detta gärna med lite Svenskt stöd vad gäller vakthållning etc. Detta skulle spara mycket pengar då juristerna i Sverige inte har några hämningar vad det gäller att använde statskassan att berika sig.
Förhoppningsvis kan IS terroristerna göra något annat än förstöra stater. Med lite god vilja kan ju dessa domar kallas återanpassningsstöd.
Barnen kan rimligtvis inte dömas till livstids straffarbete trots att en del av dessa barn dokumenterats i att avrätta fångar. Det är ju många som vill adoptera så detta kanske kunde vara en lösning.