Om inre och yttre hot mot mänsklig säkerhet

 

REFLEKTION Medan vi lägger krutet på att försvara territoriella gränser tycks det bli allt svårare att försvara de inre gränserna som rör urholkning av rättsstaten och mänsklig anständighet. Ett ensidigt fokus på krigsmaterial är inte det effektivaste sättet att skapa säkerhet – ibland har det rent av motsatt effekt.

Hotbilder som rör Sverige

Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) inbjöd i mars till pressträff med försvarsminister Peter Hultqvist. Ministern pratade främst om det växande nordiska försvarssamarbetet men också om hotbilder mot Sverige. Hultqvist fokuserade främst på militära hot. Han pekade på Rysslands ökade aggressivitet alltsedan angreppet på Georgien 2008, drastiskt förstärkt av annekteringen av Krim 2014 och rysk aggression i Azovska sjön 2018.

Hultqvist betonade att rysk aggression inte bara är militär utan också inriktad på att underminera europeisk samverkan, främst genom att stödja och samverka med högernationalistiska grupperingar. Därför, påpekade Hultqvist, var det avgörande för den socialdemokratiska regeringen att som en del av försvaret mot rysk aggression göra överenskommelsen med C och L ”för att hålla rent”.

Jag har inte sett denna analys om kopplingen mellan inre och yttre hot uppmärksammas i svensk media. Jag är nyfiken på hur traditionella värnare av svenskt försvar ser på Hultqvists tankar och hur de kan påverka pågående förhandlingar om svenskt försvar som ofta inriktas på ökade anslag för nya vapeninköp.

Hoten som rör EU-valet i maj

Tankar om inre och yttre hot uppmärksammas nu i rapporter som rör valet till EU-parlamentet 23-26 maj. De rör t ex hur trollfabriker och våldsbejakande nationalister försöker påverka och manipulera väljare och kandidater, med öppet stöd av t ex Steve Bannon som utlovat stora ekonomiska bidrag och rådgivning. Det ryska stödet i samma syfte är ofta mindre synligt men också uppenbart. Upplägget liknar Bannons; att vinna över femtekolonnare som underminerar demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter och jämställdhet i ett EU som – trots alla sina brister – tydligare än någon annan region försvarar dessa värden.

I hela EU-kretsen ser vi hur hoten mot demokratin ökar, hur fri media och oberoende domstolar undermineras och oliktänkande, minoriteter och kvinnorättsförkämpar trakasseras.

Vi har i vårt eget land ett parti som länge haft Orbáns Ungern som förebild. Att Orbán motsätter sig demokrati är väl känt, men kännedom om hur han själv och klanen runt honom berikar sig är mindre uppmärksammat (och det samma gäller Putin och hans närmaste).

Våren 2019 har vi sett ännu ett – växande – svenskt riksdagsparti vars huvudkandidat till EU-valet inte vill säga att antidemokraten Orbán är mer förkastlig är Macron i Frankrike.

Hatet tilltar. Vi vet ju av historien – senast massakrerna i Rwanda och Myanmar – att det som börjar med ord som sprider hatet sedan övergår i fruktansvärda övergrepp.

Stefan Zweig har beskrivit vägen mot avhumanisering av andra nationer i boken ”Världen av igår” där han betecknade första världskrigets Europa som rabiessmittat.

Även Hédi Fried har påpekat hur ofta förändringar på den politiska arenan sker så gradvis att de inte märks förrän vi står vid vägs ände.

Men visst märks förskjutningarna mot hat och våld och visst kan vi agera. Faran i demokratier tycks ju som bekant sällan vara att en grupp är aggressiv utan att majoriteten inte agerar.

Om stuprören i försvarstänket

Som så ofta i försvarssammanhang fokuserade försvarsministern vid SNS-seminariet på militära aspekter, främst ökat nordiskt truppsamarbete i övre Norrland och bevakning av Östersjön.

Jag hade nog hoppats på mindre silo-tänk och åtminstone någon referens till vikten av ett helhetsgrepp på mänsklig säkerhet.

Utrikespolitiken och frågor om feministisk säkerhets- och utrikespolitik berörs dock av andra aktörer. Ordföranden i Svenska Freds Agnes Hellström tog t ex upp frågan vid ett seminarium i ABF (med annan publik än på SNS). Hon framhöll att medan det finns en uttalad feministisk svensk utrikespolitik så såg hon inga tecken på en svensk feministisk säkerhets- eller försvarspolitik.

Det brukar ju annars hävdas att utrikespolitiken är vår främsta försvarslinje, genom att diplomatin har verktyg att förhindra och mildra konflikter. Det innebär t ex att genom dialog kyla ner upphetsade känslor och förflugna ord som kan sätta vapen i brand. Genom en feministisk utrikespolitik involveras t ex kvinnor som under brinnande konflikter samverkar med kvinnor över gränserna, bidrar med minskad våldsanvändning och underlättar humanitära insatser.

Kanske behövs kvinnors medverkan i dag mer än någonsin när hatet växer och ordkrigen både på nätet och på andra håll eskalerar och kan gå över styr?

Medan ett feministiskt synsätt delvis tillämpas på den globala arenan framstår det som mer tveksamt hur stora spår det satt i det svenska försvaret. Att fler kvinnor deltar i försvaret, på alla nivåer, behöver inte i sig innebära att försvaret förändras inifrån till att präglas av jämställdhet med full respekt för både kvinnors och mäns likheter – och olikheter.

Som professor Maud Eduards påpekat så kan fler kvinnor i försvaret primärt bli ett sätt att öka legitimiteten för försvaret, men utan att deltagandet nämnvärt förändrar strukturer och utan någon transformation, med grundläggande påverkan av arbetssätt, attityder och värderingar.

Sammantaget tycks vi fortsatt matas med bilden som presenteras i Försvarsmaktens påkostade reklamslogans i tunnelbanan – att det är Försvarsmakten dvs militären (med några kvinnor i truppen) som ger oss möjlighet att leva våra liv i fred och frihet. Vilket milt sagt framstår både som en snedvriden bild av verkligheten och ett farligt tänkesätt. I värsta fall skymmer det sikten i fråga om verkliga hot och de verktyg vi behöver för att möta hoten.

Svenskt krigsmateriel i fokus – och exporten

Flera skribenter i Mänsklig säkerhet [1] [2] har under våren pekat på hur svensk försvarspolitik präglas eller rent av styrs av inköp av avancerad svenskt krigsmateriel – och hur detta t o m kan ha negativ påverkan på vårt lands försvarsförmåga.

Till problematiken på hemmaplan kommer de som är förknippade med exporten av svenska vapensystem. Under 2019 levereras t ex JAS-Gripen till Brasilien, i en affär som inledningsvis förhandlades med den dåvarande presidenten Lula. Idag när planen ska levereras sitter president Bolsonaro vid makten, en man som snabbt gjort sig och sin regim ökänd som aggressiv förnekare av urfolks rättigheter, klimatförnekare och förespråkare av skövling av Amazonas regnskogar.

Under 2019 kommer också svenska stridsflygplan att levereras till Förenade Arabemiraten (UAE), ett land som jämte Saudiarabien ligger i botten på allt som rör kvinnors rättigheter. I Världsbankens rapport ”Women, Business and the Law ” som publicerades i mars 2019 placerade sig UAE lite över Saudiarabien med 29.38 poäng av 100 möjliga i bankens jämställdhetsindex. (Sverige och fem andra länder hade 100 poäng). UAE:s placering berodde på att landet fick noll (0!) poäng i tre av bankens åtta kategorier pga diskriminerande lagstiftning rörande kvinnors löner, möjligheter att starta ekonomisk verksamhet samt familjerättsliga frågor som rör äktenskap och barn.

Dessvärre kan alltså svensk vapenexport leda till en osäkrare värld som stärker såväl klimatförnekare som regimer som utövar aktivt kvinnoförtryck.

Dilemmat är uppenbart

Medan rädslan är stor för krafter som vill undergräva demokrati och mänskliga rättigheter i vårt eget land och i Europa så riskerar vi själva att undergräva just dessa värden genom svensk vapenexport till kvinnoförtryckare och ledare som aktivt motverkar nödvändig omställning på klimatområdet.

För att motverka reella hot mot mänsklig säkerhet krävs satsningar på en socialt och rättvist utformad klimatomställning som bistår marginaliserade grupper och inte kastar dem i armarna på våldsbejakande nationalister.

Säkerhet gagnas inte av dagens fokus på krigsmaterial, varken på hemmaplan eller som export. Kanske bäst att följa Bibelns ord om att smida om våra vapen, så att ingenjörer som tillverkar vapen omskolas och utvecklar och framställer klimatsmart teknologi som reellt gagnar mänsklig säkerhet.

Allt annat framstår som än mer naivt.

Gerd Johnsson-Latham

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg?
Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f. chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern