REFLEKTION Du ser fram emot det med olust. Med osäkerhet eller förtvivlan. Få människor är oberörda inför klimathotet. Tänk dig att vi har nått fram till år 2030. Tänk dig att vi vet. Att vi står mitt uppe i resultatet. Tänk dig först att det gick riktigt illa. Det blev konflikter och förödelse. Det är Scenario 1. Tänk dig sedan att vi, att världen, klarade det. Vår planet blomstrar. Det är Scenario 2.
Scenario 1.
Det blev som många befarade. På många sätt värre. Att skadegörelsen skulle bli så omfattande kunde få föreställa sig. Varför gick det så här? Vad var det som vi inte visste? Inte kunde? Inte gjorde?
Det började med att politiker, redaktörer och vanligt folk tänkte dubbelt. Å ena sidan måste vi bemöta klimathotet, å andra sidan måste vi tjäna pengar. ”Många förstår inte det. Man får vara listig” sa beslutsfattare mellan skål och vägg. Samtidigt ökade motsättningarna mellan aktivister och klimatförnekare.
Mycket snack, men mindre verkstad. Många gjorde mycket, men mycket förblev symboliskt.
Och motståndet var starkt. En del var handfallna, många var hånfulla. En del motstånd var lömskt, annat var segt. Regelverket som skapades vid FN:s klimatmöte i Polen skulle bromsa utsläppen, men flera stora länder godkände det inte.
Motsättningarna mellan klimatförnekarna och de som tydligt såg katastrofen komma ökade. Det blev konflikter och sammandrabbningar när båda sidor tog sig rätt.
Flygplan kunde inte lyfta när aktivister ställde sig upp i kabinen. Bensinbilar förstördes. Hamburgerkedjor fick stänga.
Klimatförnekarna svarade med att sparka sönder elbilar och solpaneler. Klimataktivister hotades till livet.
I media rapporterades dagligen om hur både polis och militär ingrep för att slå ner upproren i många länder. De inslagen fick större utrymme än vad som hände med klimatet, för under tiden försämrades klimatet bortom vad de flesta kunde föreställa sig. De drev på migrationen inom länder, i Afrika, Mellanöstern och på andra håll och påverkade troligen flyktingströmmarna till Europa. Mer resurser satsades på Festung Europa.
Scenario 2.
Tänk att vi nådde så långt, mot alla odds.
Flera katastrofer som avlöste varandra eller inträffade samtidigt – och köldchocker, värmeböljor, översvämningar – blev väckarklockor.
Responsen blev snabb. Runtom i världen startades initiativ, utvecklades angreppssätt, formulerades mål och konstruerades mätmetoder.
Agenda 2030 omsattes i konkreta åtgärder. De 17 målen relaterades till varandra och greppades av människor även längst från de formella besluten.
Viljan betydde mycket, men responsen var så snabb och massiv när så många insåg att det handlade om att angripa farorna på nya sätt. Om att arbeta annorlunda. Men framför allt om att göra.
Initiativ togs på hög nivå, sammanhållna, av kraftfulla aktörer.
På marken, bland gräsrötterna, uppstod också starka rörelser. Enskilda människor och grupper tog initiativ i samma riktning. Det blev till en obetvinglig kraft som drev på det politiska systemet. Motståndet smulades sönder.
Mellan basen och toppen framträdde också kommuner, myndigheter, frivilligorganisationer och företag. Initiativen samordnades. Myndigheter fick tydligare uppdrag i enlighet med agendan. Framsynta företagare började arbeta i rätt riktning.
Dokumentationen – fakta om livsavgörande förändringar – stärktes. Det satsades kraftfullt på revision, statistik, lantmäteri och skatteväsende. Insatserna drevs på internationellt som grundläggande förutsättningar för demokratin.
Det som började med att några fler valde tåget istället för flyget när de kunde, blev en så stark trend att utbyggnaden av flygplatser måste avbrytas. Många omprövade, tog bilen mer sällan, inte bara för att spara, utan för att de ville handla i god riktning. Företag såg nya affärsmöjligheter; nya transportsätt utvecklades, appar för att stödja klimatsmarta vägval togs fram. Konsumtionen blev mer cirkulär och ineffektiva system för värme, transporter och industriproduktion byttes ut. Den elintensiva industrin förlorade sitt skydd från politikerna. Den måste ställa om och när den gjorde det, gjorde den det effektivt.
Förändringarna skedde genom kombinationer av lagstiftning och ekonomiska incitament, men framför allt människors egen övertygelse. Folk ville förändring. Att ”halvera mera” blev en slogan som omsattes i handling.
Vilja, kunna, göra – och åstadkomma. Snack blev verkstad.
Av duschen påbud blev en tratt – en vision, som kom att delas av många. Makthavare, mellanskikt och gräsrötter kopplades samman. Människor förstod. Eliten förstod. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Avgörande var att visionen snabbare än förväntat blev gemensam.
När en flicka i Sverige klimatstrejkade spreds rörelsen snabbt över världen; ungdomar på olika håll samlades och krävde svar. Föräldrar bildade grupper och drev på. Kraven på handling, tydliga åtgärder och ärliga utfästelser växte. Rösterna gick inte att ignorera. Det fanns de som var tysta, men de blev förbisprungna.
På vägen formulerades kraven till en önskan. Om Martin Luther King hade formulerat den hade den kanske låtit ungefär så här:
”Jag har en dröm. Jag har en dröm att våra barn och våra barnbarn ska få uppleva det mina förfäder en gång fick uppleva. Klar, ren luft, rent vatten och en natur med rikedom på arter och skönhet. Jag har en dröm att arbetet som de får ska vara meningsfullt och bidra till fred och en god utveckling på jorden. Jag har en dröm att de ska slippa drabbas av girighet.”
En avslutande reflektion
Vad krävs här och nu för att rätt val ska göras?
Vi vet. Men det räcker inte. Vad som tagit sig in i människors sinne om klimathotet ligger fortfarande och trängs med dagliga rutiner. Vi vet, men behöver agera utifrån vad som verkligen berör oss.
Processer krävs för att skapa och stödja medvetenhet, för att mötas och för att utnyttja kraften att förändra: ”detta berör mig; alla kan inte göra allt, men jag kan göra något”.
Vi är aktörer på olika nivåer och vi måste ta ansvar för att vi är just det: vi kan skapa tryck att förändra – och delta – som medmänniskor, föräldrar, medarbetare, ledare och politiskt valda.
Och verktygen finns för att förverkliga visionen.
Peter Winai
Peter Winai är konsult med inriktning mot internationellt utvecklingssamarbete och institutionsutveckling. Han är docent i företagsekonom vid Stockholms universitet, förläggare och författare av flera politiska spänningsromaner.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar