ANALYS Den palestinska BDS-rörelsen som pågått i fjorton år har inte påtagligt förändrat palestiniernas situation. Men Israel har ändå betalat ett högt pris i form av inskränkningar av medborgarnas demokratiska rättigheter.
BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) grundades 2005 av 170 olika palestinska rörelser, mestadels olika NGOs. Med inspiration från anti-apartheidrörelsen i Sydafrika, syftar BDS till att utöva icke-våldsam press på Israel till dess att rörelsens tre mål uppfyllts:
- Att få ett slut på ockupationen som inleddes 1967
- Att tillgodogöra Israels arabisk-palestinska minoritet full jämlikhet
- Att ge de palestinska flyktingarna rätt att återvända i enlighet med FN:s resolution 194
Två år senare, 2007, utmålade Reut Institute, en av Israels mest inflytelserika tankesmedjor, BDS-rörelsen som ett ”strategiskt hot med potentiellt existentiella implikationer” för Israel. Detta motsägs dock av Israels mycket starka ekonomiska tillväxt under senare år. När BDS-rörelsen grundades 2005 var Israels BNP 142 miljarder dollar. 2017 (de senast tillgängliga siffrorna) var den 350 miljarder dollar, enligt statistik från Världsbanken. Som jämförelse kan nämnas att USA:s starka ekonomi växte med 47% under samma period, Sveriges med 27%, Frankrikes med 17% och Storbritanniens med 4%, enligt samma statistik från Världsbanken. Utländska direktinvesteringar (FDI) i Israel nådde även dem all-time-high-nivå under 2017. Likadant med turismen. Både 2017 och 2018 var rekordår med fler besökare än någonsin tidigare i Israel.
Ökat diplomatiskt erkännande
Men det är inte bara inom den ekonomiska sfären som Israel frodas; samma mönster går också att skönja inom den diplomatiska sfären. Det är Israel – inte Palestina – som fått mer och mer av diplomatiskt erkännande. Detta är uppenbart för alla som följt Benjamin Netanyahus många möten med en lång rad statsledare på senaste tiden: från hans senaste resa till Brasilien under nyårshelgen, till hans möte med Tchads president innan dess, till hans resa till Oman, till hans hemliga förehavanden med andra Gulfländer, till hans nära band till Visegradländerna, till hans strategiska allians med Grekland och så vidare.
I mina universitetsklasser diskuterar vi ibland vilka länder som mest stöttar palestinierna. Turkiet och Qatar är nära vänner till Hamas i Gaza, men både jag själv och studenterna har svårt att räkna upp vilka länder som står närmast den Palestinska myndigheten på Västbanken. Mina diplomatiska källor som jobbar nära med den Palestinska myndigheten säger att Sverige, Frankrike, Jordanien, Irland, Sydafrika samt möjligen Ecuador och Venezuela är de länder som står myndigheten närmast för närvarande.
Med ett Israel som är ekonomiskt, diplomatiskt och militärt starkare än någonsin tidigare och med en palestinsk rörelse som samtidigt befinner sig vid ett historiskt lågvattenmärke – hur kan BDS-rörelsen hävda att de vinner mot Israel?
Det finns olika sätt att mäta framgången hos en rörelse som BDS. Det mest naturliga är att analysera i vilken utsträckning BDS uppnått sina mål. Sedan, i vilken utsträckning BDS bidragit till faktiska bojkotter, desinvesteringar och sanktioner mot Israel. Slutligen, vilken annan inverkan rörelsen har haft. Vad gäller BDS-rörelsens tre ursprungliga mål är det omöjligt att argumentera för att ockupationen skulle vara närmare ett slut idag jämfört med 2005. I själva verket är förhållandet det helt omvända. Samma logik gäller för flyktingarnas återvändande. Det går att argumentera för att situationen för Israels arabiska minoritet har förbättrats, exempelvis vad gäller denna minoritets ökande representation bland studenterna på israeliska universitet, men det är svårt att se BDS som en faktor bakom denna utveckling. Inom andra områden, såsom exempelvis den nyligen antagna nationalstatslagen i Israel, pekar dock utvecklingen åt det motsatta hållet för Israels arabiska minoritet.
Små framgångar för BDS-rörelsen
När det gäller faktiska bojkotter, desinvesteringar och sanktioner mot Israel har BDS-rörelsen haft ett antal små framgångar sedan 2005, av vilka de senaste är banken HSBC:s desinvestering från det israeliska företaget Elbit, Airbnb:s borttagande av boenden i israeliska bosättningar (som nu möjligen inte blir av), möjliga nya lagar på gång i Irland och Chile mot bosättningarna, samt två lokala amerikanska polisdepartement som inte längre vill träna i Israel. Fastän dessa åtgärder fått mycket uppmärksamhet i media har de i likhet med tidigare liknande åtgärder haft en ytterst begränsad inverkan på marken i Gaza och på Västbanken. Under BDS-rörelsens livstid har bosättningarna på Västbanken ökat med 70% (från 247,300 invånare 2005 till 413,400 invånare 2017), enligt statistik från Israels statistiska centralbyrå som också används av organisationen Peace Now. Mina egna erfarenheter av att ha rest regelbundet till de palestinska områdena under 15 års tid är att palestinierna fortfarande söker efter effektiva strategier för att konfrontera Israel, inte att de har en sådan i BDS. Endast en liten minoritet av palestinierna tror på icke-våldsmotstånd mot Israel, enligt den senaste opinionsundersökningen från Palestinian Center for Policy and Survey Research.
BDS-rörelsen bör slutligen utvärderas utifrån vilka andra effekter den har haft. Här kan det argumenteras för att BDS vuxit fram som en central aktör i vad som kan kallas ”den juridiska/lagstiftande trenden” i Israel-Palestinakonflikten. Denna trend är synlig över hela det politiska spektrumet: i lagstiftning i Israels parlament Knesset, i EU:s differentieringsstrategi mot bosättningarna, i FN:s råd för mänskliga rättigheter, i att palestinierna vänder sig ICC-domstolen i Haag, samt i antibojkottlagstiftning i USA:s kongress och i mer än 25 amerikanska stater. Det återstår att se hur denna trend kommer att utvecklas i framtiden, men den kommer sannolikt att inkludera mer av det som redan idag börjar kallas för ”BDS-krigen” mellan yttrandefrihet å ena sidan och kriminaliseringsförsök av BDS-rörelsen och antisemitismanklagelser mot den å andra sidan.
En egenhet med BDS som är värd att uppmärksamma är att rörelsen förefaller vara starkast i det västland som är närmast allierat med Israel, nämligen USA och i stort sett icke-existerande i Sverige, det västland som anses vara mest kritiskt mot Israel.
Israels demokrati nedgraderad
BDS-rörelsens roll i ”den juridiska/lagstiftande trenden” är i sin tur kopplad till en annan trend i Israel-Palestinakonflikten: ”den auktoritära trenden”. Både Israel och Palestina-Västbanken nedgraderades nyligen av V-Dem, världens största demokratirankingprojekt.
Israel nedgraderades från ”liberal demokrati” till ”valdemokrati” och ersattes för första gången av Tunisien som den enda liberala demokratin i Mellanöstern. Palestina-Västbanken nedgraderades också från ”valdemokrati” till ”stängd”, medan Palestina-Gaza rankades i botten på indexet för liberal demokrati. V-Dem:s ranking vad gäller Israel och Palestina är i linje med andra liknande rankningar och index under de senaste åren, såsom Freedom House:s senaste undersökning Freedom in the World 2018 och The Economist:s demokratiindex. Freedom House motiverade sin nedgradering av Israel med att dess medborgerliga rättigheter försvagats ”på grund av en rad lagar som antagits eller föreslagits under senare år med syftet att strama åt restriktionerna för kritiska icke-statliga organisationer och förneka dem tillgång till internationellt stöd”. Nyligen publicerade Israel Democracy Index sin rapport för 2018. I den uttryckte nästan hälften av Israels befolkning, inklusive 57% av sekulära judar och 70% av de arabiska israelerna, sin oro för att demokratin i Israel var i allvarlig fara.
Många kritiker av BDS-rörelsen, inklusive Norman Finkelstein och Noam Chomsky, har länge argumenterat för att BDS-rörelsens yttersta mål inte är åtgärda Israels problem utan att förstöra landet. Hur man än ser på BDS-rörelsen, så har den hittills inte lyckats skada Israel från utsidan, men däremot börjat skada Israel från insidan.
Anders Persson
Anders Persson är statsvetare på Lunds universitet med fokus på Israel-Palestinakonflikten. En engelsk version av artikeln har tidigare publicerats i den israeliska tidningen Haaretz.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg?
Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f. chefredaktör
Lämna ett svar