Tankar om ”folk” och ”försvar”

REFLEKTION Var finns ”folket” i samtal om ”folk och försvar”? Vilken kunskap är relevant i tal om säkerhet, och hur inkluderande är diskussionerna? Kan mänsklig säkerhet t o m komma i skymundan  om för mycket fokus läggs på inköp av försvarsmaterial som mer gynnar försvarsindustrier än ”folk”?

Rikskonferensen i Sälen: Var är ”folket” och vad är ”försvar”?

En representant från UD nickar vänligt igenkännande till mig tvärs över lunchbordet. ”Vilken tur att du är här så det blir lite mer ”Folk” och inte så mycket ”Försvar”.

Jag förstår precis, även om jag inte alls är ensam civilsamhällesrepresentant här i Sälen. Däremot är det första gången jag deltar på Rikskonferensen. Även om jag var beredd känns det som jag hamnat på försvarsmaktens interna event. Var är Folket?

90 medlemsorganisationer är med i Folk och Försvar, tillsammans utgör de en imponerande representation av det svenska civilsamhället, ihop med politiska partier och förbund som är kopplade till diverse myndigheter. Den uttalade ambitionen är att sprida kunskap och främja en levande debatt om säkerhetspolitik i Sverige och världen, samt om samhällets krisberedskap och totalförsvar.

Rikskonferensen – som samlar runt 350 deltagare – uppmanar på hemsidan till ”möten mellan politiker, aktiva inom organisationer i civilsamhället – inte minst ungdomsorganisationer – samt representanter för fackliga organisationer, näringsliv och myndigheter”.

Uppenbarligen finns alla möjligheter till en bred och inkluderande debatt om läget i världen, samt vilken säkerhetsanalys Sverige bör göra och vilken dito politik som borde bli konsekvensen av en sådan inkluderande analys.

Jag saknade säkerhetsanalysen

Den övergripande analysen och diskussionen i Sälen hoppas liksom över och återkommer aldrig. Istället inleds konferensen med att försvarsminister Peter Hultkvist håller sitt inledningstal och tydligt räknar upp ”saker” som försvaret införskaffat under det senaste året, det är allt från kängor till ubåtar.

Av 75 talare dessa tre dagar är runt fem från civilsamhället. De vackra parollerna från Folk och Försvars presentationstexter känns långt borta. Minst hälften av de medverkande är direkt kopplade till det militärindustriella komplexet och just därför känns Svenska Freds kvällsunderhållning extra viktig och uppfriskande.

”Ned med vapnen”, ropar fredsaktivisten Marta ut genom fönstret från det hotellrum som Svenska Freds gjort om till en teaterscen mitt under Rikskonferensen. Robert Fux spelar en strålande Marta i nobelpristagaren Bertha von Suttners dramatiska historia om en kvinnas erfarenhet av krig i 1800-talets Österrike. Von Suttner var den första kvinnan som 1905 mottog Nobels Fredspris, för den som inte vet. Svenska Freds – som för övrigt är en av grundarna av den organisation som jag själv är generalsekreterare för – har funnits sedan 1883, alltså i 136 år. Men det betyder inte att de får medverka som talare på Folk och Försvar. Ingen annan renodlad fredsorganisation heller.

I fokus – en försvarsmakt som lobbar för mer resurser

Mänsklig säkerhet har varit ett begrepp sedan 90-talet men är påtagligt frånvarande på Rikskonferensen. Det blir allt tydligare ju längre evenemanget fortgår att försvarsmakten främst är här för att lobba för mer resurser. Målet om att två procent av BNP ska satsas på försvaret återkommer ett flertal gånger och framförs oftast av politiker från Moderaterna.

Men vilka är egentligen de främsta säkerhetshoten mot Sverige idag? Är det ett militärt angrepp från Ryssland? Hur troligt är det att just Sverige skulle vara ett mål för världens näst största militärmakt? Att Kinas agerande på olika arenor utgör ett säkerhetspolitiskt hot blir allt tydligare, men vilken verktygslåda funkar bäst för att bemöta det?

Chefen för den norska motsvarigheten till MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap –har skaffat sig ett helikopterperspektiv. Hon säger att den största utmaningen för oss alla är att hantera totalsumman av alla utmaningar som vi står inför. Och hon listar dessa; klimatförändringar, terrorism, hälsa, ny teknologi, ökade migrationsströmmar, hybrid-incidenter samt global säkerhet och territoriell integritet.

Hur många av dessa hot löser vi med militära medel? Som jag tolkar det bara ett av sju stycken. De framtida krigen kan lika gärna bli ”våldslösa”. Nya ubåtar hjälper dåligt mot cyberattacker, medicinsk krigföring och angrepp på samhällets infrastruktur.

Rikskonferensen hade varit ett ypperligt forum för att diskutera ifall vi verkligen lägger pengar på rätt saker om vi vill bemöta de främsta och troligaste hoten mot vår framtida säkerhet.

Intressant nog så är ÖB Micael Bydén den första som i sitt tal tar utgångspunkt i mänsklig säkerhet; ”Vi lever i ett privilegierat hörn av en orolig värld. Vi får äta oss mätta. Vi får uttrycka vår åsikt. Vi får älska vem vi vill. Den friheten har vi, och den friheten vill vi ge våra barn.”

Men vad har skapat vår priviligierade situation? Är det ett starkt försvar eller en stark välfärdsstat med folkrörelsetradition?

Försäkran om att vi ”får älska vem vi vill” är inte ett jobb för militären. Nej, det ÖB räknar upp är framförallt resultatet av det svenska civilsamhällets arbete med normer och värderingar. Vi har med dialog och sociala och ekonomiska reformer uppnått samhällsförändringar. Knappast ett jobb för militären det heller.

Mänsklig säkerhet skapas med förtroendeskapande åtgärder, inte med våld

Erfarenheten från Kvinna till Kvinnas arbete visar att mänsklig säkerhet inte uppnås genom militarisering utan av förtroendeskapande åtgärder som dialog och samtal samt tillgodoseende av basala behov som mat, skola, sjukvård och rättvisa.

Jag tänker på kvinnorna i postkonfliktens Bosnien. De som kände sig trygga först när de slapp följas av soldaterna under lokala transporter och fick åka med sina gamla grannar istället, precis som förr.

Eller de kvinnor som vittnar om hur mängden av vapen som finns kvar i samhället efter ett krig utgör ett allvarligt hot mot allas säkerhet. I Israel har kvinnorna en kampanj om ”pistolfria köksbord”. De kommer att känna sig säkra först när dessa vapen är borta.

För att inte tala om de som – nästan alltid – går fria efter att ha begått grova sexuella övergrepp under konflikter. De skapar en livslång otrygghet hos de utsatta människor som tvingas möta sina förövare på gatan, år efter år.

Låt rikskonferensen 2020 bli en annan slags arena för samtal om säkerhet

Det är i vardagen säkerheten för människor finns och det är där den ska garanteras. Den militära verktygslådan kan omöjligt vara högsta prioritet när världens säkerhetshot ser ut som de gör. Andra Världskriget var den senaste konflikten som fick en framgångsrik militär lösning. 74 år senare är det dags för Sverige att tänka om och tänka nytt. Här har Rikskonferensen 2020 en fantastisk potential som arena för en framtidsinriktad och inkluderande diskussion.

Petra Tötterman Andorff

Petra Tötterman Andorff är sedan i maj 2018 generalsekreterare i organisationen Kvinna till Kvinna som i år firar sitt 25-årsjubileum. Hon har tidigare varit generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) i Sverige och samordnare för IKFF:s internationella representation i New York.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.