DEBATT Sverige bör ställa sig bakom ett förbud mot kärnvapen. Men vi behöver också en ny världsordning som istället för terrorbalans bygger på gemensam mänsklig säkerhet. Föreningen Demokrati utan gränser föreslår en parlamentarisk församling inom FN med målet att utveckla ett nytt globalt säkerhetspolitiskt system.
Den 7 juli 2017 var Sverige med och röstade fram FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Frågan är nu om Sverige ska skriva under. Liksom Anders Mellbourn menar vi att ett svenskt nej till konventionen skulle vara olyckligt och anmärkningsvärt eftersom det skulle bryta en lång tradition av svensk strävan efter en kärnvapenfri värld. Samtidigt argumenterar vi på ett delvis annat sätt.
Konventionen möts av tung kritik från svenska säkerhetspolitiska experter. Regeringens särskilda utredare, Lars-Erik Lundin, lyfter i sin rapport flera svagheter i konventionstexten och landar i slutsatsen att “Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form”. Robert Dalsjö, verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) anser rent av att konventionen är skadlig för Sverige: “Kärnvapen och kärnvapenavskräckning är grundbulten i den internationella ordningen sedan 1945. Om man förbjuder det så rasar hela den världsordningen samman.”
Vi delar faktiskt till viss del denna analys, men drar en annan slutsats. Vi anser att denna nuvarande kärnvapenbaserade världsordning gradvis behöver ersättas med en mer demokratisk och rättsbaserad världsordning som bygger på gemensam mänsklig säkerhet snarare än terrorbalans. TPNW kan, under vissa förutsättningar, påskynda framväxten av och utgöra en viktig pusselbit i en sådan ordning.
Allmän militär nedrustning
TPNW är ämnat att komplettera Icke-spridningsavtalet (NPT), som Sverige ratificerade 1970. I artikel VI av NPT förbinder sig såväl kärnvapenmakterna som övriga fördragsstater att inleda förhandlingar för ett “avtal om allmän och fullständig avrustning under strikt och effektiv internationell kontroll”. Här finns två av de nycklar som är nödvändiga för att nå framgång med global kärnvapennedrustning. För det första behöver denna ske parallellt med en allmän militär nedrustning. Annars är risken överhängande för upprustning av andra massförstörelsevapen och därmed även för krigsutbrott. Lundin påpekar därför med rätta att det är en svaghet att TPNW tenderar att hantera frågan om kärnvapennedrustning isolerat.
Den andra nyckeln i citatet från NPT är att nedrustningen måste ske “under strikt och effektiv internationell kontroll”. Hur ska annars den tilltro och känsla av säkerhet i relation till andra militära aktörer kunna etableras som är förutsättning för en nedrustning av den egna militära kapaciteten? TPNW definierar inte närmare hur kontrollen ska ske, vilket också Lundin med rätta lyfter. Det kommer inte vara tillräckligt att utöva kontroll endast över fördragsstaterna, utan kontrollen måste vara allmän. Känslan av säkerhet beror ju även av de övriga staternas militära kapacitet.
Trots dessa förvisso betydande brister menar vi att Sverige bör skriva under konventionen. Precis som Dalsjö skriver skulle ett effektivt globalt kärnvapenförbud rasera den världsordning som har härskat sedan andra världskriget, och som ytterst hävdas genom stormakternas kärnvapen. Förespråkare av denna rådande ordning kan peka på vissa säkerhetspolitiska fördelar både globalt och nationellt: globalt innebär kärnvapenmakternas terrorbalans att sannolikheten för ett storskaligt krig numera är liten, avsevärt mindre än före utvecklingen av kärnvapen. För Sveriges del, kan det också framhållas, innebär det amerikanska kärnvapenparaplyet en viss nationell säkerhetspolitisk trygghet.
Men denna ordning är, som vi tror alla förstår, både bräcklig och ytterst farlig. Kärnvapen ingjuter djup rädsla och utgör ett reellt hot mot mänsklighetens existens som måste tas på största allvar. Eftersom det enda sättet att undanröja risken för ett kärnvapenkrig är ett permanent avskaffande av kärnvapen behöver denna strävan ges hög prioritet.
Nytt globalt rättssystem
Undertecknandet av TPNW behöver därför gå hand i hand med en förändring av den rådande världsordningen. Istället för terrorbalans behöver en världsordning utvecklas som bygger på gemensam mänsklig säkerhet. En säkerhet som inte byggs genom den egna nationella militära kapacitetens relativa styrka i motsättning till andra stater, utan genom ett globalt rättssystem, inklusive världslag, global domstol och polisiära verktyg. Utvecklingen av en sådan demokratisk världsordning skulle även innebära viktiga fördelar för att kunna hantera andra globala utmaningar och katastrofala risker, av vilka klimathotet är det mest tydliga.
Hörnstenen i en global rättsordning är ett demokratiskt världsparlament, som vid sidan av de mellanstatliga institutioner som företräder de nationella regeringarnas intressen, skulle företräda den enskilda människans och den samlade mänsklighetens intressen. Ett världsparlament är en långsiktig vision. Men som ett första steg kan en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) upprättas. En UNPA kan upprättas inom ramen för FN-stadgan (artikel 22) och utan möjlighet för Säkerhetsrådets Veto-makter och tillika kärnvapenmakter att blockera.
Trots att en UNPA främst skulle ha rådgivande mandat, så kan församlingen spela en nyckelroll för utvecklandet av ett nytt globalt säkerhetspolitiskt paradigm, där TPNW blir en viktig ingrediens. Församlingen skulle exempelvis kunna ge rekommendationer kring konventionens efterlevnad och fortsatta utveckling. Endast inom ramen för en global demokratisk rättsordning kan en “strikt och effektiv internationell kontroll” av kärnvapennedrustningen ske. Med detta i åtanke bör Sverige skriva under konventionen och parallellt utveckla en strategi för en demokratisk världsordning.
De som motsätter sig Sveriges undertecknande påstår ofta att förespråkarnas argument är “normativa”. Lundin benämner till exempel förespråkarnas argumentation som “i hög grad politisk och normativ”. Men argumentationen från konventionens motståndare bygger på en föreställning om att kärnvapen trots allt kan accepteras. Att det är värt risken. Att den nuvarande kärnvapenbaserade ordningen är önskvärd. Är inte det politiskt och normativt i minst lika hög grad?
När företrädare från flera stora svenska organisationer nyligen gick ut i en debattartikel skrev de att Sverige nu står inför ett vägval: “gå före och driva på för nedrustning eller passivt se på när kärnvapenhotet ökar”. Att ställa sig utanför konventionen, menar de, skulle vara “ett historiskt steg bort från svensk nedrustningstradition”. Sverige var med och förhandlade fram konventionen. Då är det också rimligt att Sverige nu är med och tar fortsatt ansvar genom att skriva under den. Precis som Lundins utredning hävdar kommer konventionen få konsekvenser oavsett om Sverige blir part eller ej. Redan har 70 stater skrivit under och 17 har ratificerat konventionen. Konventionen har brister, men den kan också utvecklas i den riktning vi har skissat på här. Sverige bör visa allvar med sitt långsiktiga engagemang för en fredlig värld genom att fortsätta driva det arbetet.
Hans Leander och Petter Ölmunger
Hans Leander, FD, styrelseledamot i föreningen Demokrati utan gränser.
Petter Ölmunger, ordförande i föreningen Demokrati utan gränser.
Demokrati utan gränser arbetar för en demokratisk utveckling med fokus på den globala nivån och verkar primärt för inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) som ett första steg.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg?
Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f. chefredaktör
Lämna ett svar