REFLEKTION Oron sprider sig alltmer över att demokratin urholkas och eroderas, vilket också minskar mänsklig säkerhet. Demokrati – folkstyre – är i grunden ett sätt att fördela makt som bara tillämpats under en bråkdel av mänsklighetens historia. I en text i två delar av vilka denna är den första undrar Gerd Johnsson-Latham på Mänsklig säkerhet om demokratin kommer att kunna överleva och stärkas, eller om den är på väg ut.
Demokrati – en historisk återblick
Framsidan på den amerikanska tidskriften ”The Atlantic’s” oktobernummer var täckt av rubriken ”Is democracy dying?”. Frågorna om demokratins framtidsutsikter diskuteras nu brett, och jag har belyst dem i tre artiklar här i Mänsklig Säkerhet. Demokrati är ett av många sätt att fördela makt. Det bygger på folkstyre och den svenska regeringsformen stadgar att ”all makt utgår från folket”.
Frågor om makt och inflytande har historiskt främst rört förhållandet mellan överhet och individer, och då primärt mannens rätt till skydd gentemot härskare/statsmakt. Demokratins vagga brukar dateras till antikens Aten, men omfattade bara fria män och medborgare. Enligt romarna var en huvudfunktion för rättsapparaten att säkra den privata äganderätten som en central del av medborgarrätten. Kampen om makt och inflytande kan illustreras av Magna Charta 1215, där stormännen i England tvingade Johan utan land att inskränka kungamakten. Något senare tvingades kung Magnus Eriksson i Sverige 1350 genom landslagen att inte härska godtyckligt och aldrig ”ta gods från någon enskild man utan stöd i lagen”.
Under renässansen försökte många europeiska furstar utöva envälde i egenskap av ”härskare av Guds nåde”. Revolutionerna i både 1600-talets England och senare Frankrike satte dock stopp för totalitära maktanspråk. Frågor om människor av naturen har givna rättigheter har diskuterats sedan 1600-talet, bl a av Hugo Grotius. Vid samma tid pekade Thomas Hobbes på risken för allas krig mot alla, och hävdade att det krävdes en stat, kanske även en furste och tyrann, för att undvika kaos.
John Locke hävdade 1690 att människor av naturen är likvärdiga och fria och att människor tjänade på att sluta sig samman och acceptera vissa gemensamma regler för att skydda människors liv, säkerhet och egendom. Upplysningstiden hyllade förnuftet, bland annat som reaktion på kyrkans dogmer. Men redan på 1800-talet kom reaktionen i form av romantik och nationalism, som lyftes fram som motsats till upplysningens förnuftstro – vilket känns igen idag. Nationalismen betonade folkens egenart, staten som organiskt sammanhang och tanken på en folksjäl. Individen skulle underordnas staten och ledas av starka män.
Den moderna demokratins framväxt
Den moderna demokratin som växte fram genom industrialismen tillmötesgick den ekonomiskt allt starkare borgarklassen och även arbetarklassen som alltmer började organisera sig. Människor började genom delaktighet och bildning betrakta sig själva som mer än medlemmar av familj, släkt och lokalsamhälle. De blev också medborgare och del av världssamfundet. Först under denna tid uppmärksammades på allvar kvinnors rättigheter som en del av agendan rörande makt och inflytande, av t ex John Stuart Mill och Mary Wollstonecraft.
I motsats till tidigare i historien engagerade politiska ideer plötsligt inte enbart ett fåtal välutbildade män utan mobiliserade breda folklager som organiserade sig i fackföreningar mm som kom att utgöra byggstenar för demokratin. De gamla makthavarna utmanades också på global nivå där fyra stora imperier imploderade under första världskriget; Ryssland, Överrike-Ungern, det Ottomanska Imperiet och inte minst Tyskland, den länge så stolta arvtagaren till det tysk-romerska rike som existerat sedan medeltiden.
Under 1900-talet blev Europa liksom flera andra delar av världen arenor för demokrati genom allmän och lika rösträtt som åtminstone formellt säkrade allas – även kvinnors – inflytande. Demokratin accepterades motvilligt av grupper som tidigare innehaft makten eftersom de tvingades dela med sig av inflytande till breda folklager. Partierna fungerade som språkrör för olika intressegrupper och drev sina frågor men accepterade att i demokratisk ordning kompromissa och respektera minoriteter. Genom maktdelningssystemet fick nu breda folklager sina krav tillgodosedda mer än någonsin tidigare i historien och reformarbetet tog fart. Klivet togs från fattig-Sverige till ett folkhem.
Demokratins utbredning i Europa och andra delar av världen visade sig dock inte kunna förhindra maktövertagande av starkt anti-demokratiska rörelser som fascister och nazister. Dessa rörelser byggde på samma principer som 1800-talets korporativistiska nationalism med organiska ”folkgemenskaper”. De var i praktiken ett slags envälden där ledarna hade rätt att genom ”uppfostran” underordna människor för ”det allmänna bästa”.
Reaktionerna på grymheter och förtryck under andra världskriget banade väg för rättsligt bindande konventioner om mänskliga rättigheter. De antogs av FN 1948 och byggde på den gamla naturrättsprincipen. Konventionerna omfattade både medborgerliga och politiska rättigheter, med fria och allmänna val, fri press och yttrandefrihet mm och ekonomiska och sociala rättigheter, där fokus inte låg på äganderätt utan allas rätt till mat, rimlig levnadsstandard mm.
Under byggandet av 1900-talets välfärdsstater i Europa använde partier som svenska socialdemokrater och Labour i Storbritannien makten till att söka fördela ekonomiska resurser mer jämlikt. I Sverige blev exempelvis byggandet av goda bostäder också för mer medellösa grupper ett konkret sätt att lyfta vuxna och barn ur armod och ohälsa – och målsättningarna accepterades av i stort sett hela det politiska fältet.
Socialismens och murens fall; början på demokratins fall??
Men efter decennier av stark välfärdsstat växte motståndet mot det som av på flera håll upplevdes som tungrodd byråkrati och förmyndarstat. Kraven på individens frihet hördes allt starkare över hela Europa, vilket bl a Tony Judt tydliggjort. Thatcher, Reagan och borgerliga partier i Sverige m fl drev med stöd av starka lobbygrupper fram en närmast hegeliansk motsats till den starka staten och genomförde ett paradigmskifte med ”avpolitisering” och avregleringar. Stora delar statens och landstingens tidigare kärnuppgifter, t ex inom vård, skola och omsorg, överläts till marknaden i form av olika vinstdrivande aktörer. Syftet var att skapa fria val för fria individer och öka mångfalden av utförare, samtidigt som skattefinansieringen bestod.
Det har debatterats om i vad mån besluten att ersätta samhälleliga strukturer med marknadsaktörer påverkat demokratin som sådan. Jan Scherman visade t ex i sin dokumentärserie om den svenska demokratin i SvT våren 2018 hur ledande representanter för näringslivet efterlyser ”kostnadseffektivitet” inom politiken istället för segdragna kompromisser.
Det kan också diskuteras i vad mån ledarskapstänkande från näringslivet påverkat väljarnas syn på politiken, och i vad mån det växande stödet för populister är kopplat till krav på ”effektivitet” och snabba beslut och avfärdandet av kompromisser som ”politiska tjafset”. Många har också påpekat att den nya ekonomin gav upphov till växande klyftor som i kombination med ökad invandring bäddat för växande motstånd mot politiska etablissemang och anklagelser om att eliter berikat sig i demokratins namn. Statsvetare som Ivan Krastev och Yascha Mounk liksom Per Molander hör till dem som fört fram sådana tankar.
I Sverige har professor Daniel Waldenström visat att förmögenhetsskillnaderna nu i Sverige är lika stora som på 1800-talet. Som ett resultat av pensionsuppgörelsen och skatteuppgörelserna på 1990-talet – när folkhemsidealen klingat av – är nu år 2018, hundra år efter demokratins införande, nästan 1/3 av pensionärerna i Sverige fattigpensionärer.
Ekonomin tycks tala för att ”demokratin” inte levererat. Men är det kanske snarare så att det som gradvis nästan utan att vi märkt det håller på att ersätta demokratin som inte har levererat?
När vi försöker analysera hur demokratin mår idag ser vi med ett historiskt perspektiv att alla former av maktanspråk genom historien idag kämpar om företräde: ett styre baserat på allas lika rätt till inflytande, ekonomisk liberalism eller folkgemenskaper/envälde med krav på underordning visavi det ledningen fastställer. Maktkampen mellan dessa olika synsätt kan avgöra demokratins framtid, och dessutom frågor om krig och fred.
Gerd Johnsson-Latham
Del två kan du läsa här
Gerd Johnsson-Latham är tillförordnad chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna, samt styrelsemedlem i föreningen Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f chefredaktör, samt redaktör för Mellanöstern samt press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar