ANALYS Trots svåra bakslag, ekonomisk kris och hög arbetslöshet fortsätter Tunisien på vägen mot demokrati. Varför gör Tunisien framsteg där andra arabländer har misslyckats? En ny bok finner svaret i Tunisiens unika historia av flexibel och öppen islam och en lång tradition av reformism, skriver Johan Schaar som är ordförande i det internationella nätverket för att främja lärande inom humanitär verksamhet.
Click here for English version
Ett självmordsdåd, en mördad journalists testamente, en ny lag mot rasism; tre händelser i oktober berättar om Tunisiens kamp för demokrati.
Tidigt på eftermiddagen den 29 oktober spränger sig 30-åriga Mouna Kebla till döds vid en polisavspärrning på paradgatan Avenue Habib Bourguiba i centrala Tunis, bland flanörer, shoppare och kafébesökare. Flera poliser skadas men sjävmordsbombaren är det enda dödsoffret. Hon kommer från en fattig familj, har examen i affärsengelska men är arbetslös som så många andra unga, utbildade tunisier. Hon är inte känd av säkerhetstjänsten och tycks ha handlat på egen hand. Kanske har hon inspirerats av extrema religiösa krafter på nätet under många ensamma timmar vid datorn.
Den 9 oktober stiftas en ny lag i det tunisiska parlamentet. Som första land i arabvärlden antog Tunisien en lag som förbjuder all slags rasdiskriminering. Den är särskilt ägnad att slå vakt om rättigheterna för de 10-15% tunisier som identifierar sig som svarta, liksom de 60 000 migranterna från Afrika söder om Sahara. Arbetet på den nya lagen började efter flera uppmärksammade attacker mot svarta. Undersökningar visar att svarta har lägre utbildning, högre arbetslöshet och känner sig mindre respekterade än andra tunisier. Även om Tunisiens banbrytande författning från 2014 inte direkt förbjuder rasdiskriminering så anspelar den nya lagen på flera av författningens portalartiklar om individuella friheter och rättigheter och är ett förtydligande av de principer som utgör grunden för det nya Tunisien.
Den 17 oktober publicerar Washington Post det som skulle bli den saudiske journalisten Jamal Khashoggis sista krönika, 15 dagar efter att han mördats på sitt lands generalkonsulat i Istanbul. Texten, som skulle bli hans journalistiska testamente, handlar om avsaknaden av yttrandefrihet i arabvärlden. Han skriver: ”Jag tittade nyligen på “Freedom in the World” 2018 som publiceras av Freedom House och kom till en dyster insikt. Det finns bara ett land i arabvärlden som har klassificerats som ”fritt”. Det landet är Tunisien”. Han konstaterar också att den tunisiska pressen främst ägnar sig åt nationella angelägenheter, inte frågor som rör hela arabvärlden. Tunisiska media tvekar att erbjuda en plattform åt journalister från Saudiarabien, Egypten eller Jemen. Därför upplät Washington Post sina spalter åt Khashoggi och översatte hans artiklar till arabiska.
Tillsammans berättar de tre händelserna om ett land i ekonomisk kris, där de unga är djupt frustrerade över att revolutionen inte gett vad man väntat av arbete och välstånd, men där de institutioner som byggts sedan jasminrevolutionen 2011 – författningen, parlamentet, lagarna – utgör fast mark på vägen mot den demokratiska visionen, om än med svåra bakslag vid de blodiga attackerna mot turister 2015 och under stora politiska motsättningar. Och Tunisien är fortsatt det lysande undantaget i arabvärlden, för Khashoggi och andra som kämpar mot despotism och för mänskliga rättigheter och demokrati.
Frågan är vad andra länder i regionen kan lära av de tunisiska erfarenheterna, om de går att överföra till andra nationella sammanhang och geopolitiska realiteter. Den jordanske forskaren Safwan Masri från Columbia University i New York är skeptisk. I boken Tunisia; An Arab Anomaly från 2017 ger han sitt svar redan i bokens titel: Tunisien är unikt och avviker från resten av Arabvärlden.
Varför är Tunisien fortfarande på väg när så många andra länder i Nordafrika och Mellanöstern misslyckats? Enligt Masri står det sammansatta svaret att finna i Tunisiens historia, i en reformistisk tradition med djupa rötter i ett tolerant och vidsynt islam, och i avsaknaden av oljetillgångarnas förbannelse och en stark militärmakt. Arvet från fenicier, berber, araber, Byzantium, det Osmanska riket och Frankrike har bidragit till en unik identitet hos en homogen befolkning inom tydliga geografiska gränser. Den tunisiska nationen har en lång tidslinje som genom handel har öppnat sig mot Afrika i söder, arabvärlden i öster, Medelhavet och Europa i norr; en korsväg i tiden och rummet.
Men viktigast av allt, menar Masri, är att muslimska lärde i Kairouan under islams första århundraden valde den malikiska rättsliga skolan, som utifrån Koranen och traditionen är öppen för det lokala samhällets påverkan. Den rymde den flexibilitet och förmåga till anpassning som kom att prägla det tunisiska samhället. Även om islam i princip medger månggifte, om mannen behandlar sina hustrur likvärdigt, tillämpades i Kairouan sedan 700-talet särskilda äktenskapskontrakt som gav kvinnan rätt till skilsmässa om mannen tog sig ytterligare en hustru eller älskarinna, ett exempel på hur lokal sedvanerätt kom att prägla muslimsk praxis.
Reformismens guldålder inträffade under mitten av 1800-talet då Tunisien var en autonom del av det Osmanska riket. Slaveriet avskaffades 1846, först i Arabvärlden, 19 år före USA och mer än hundra år före Saudiarabien; man lagstiftade om samma civila och religiösa rättigheter för muslimer och icke-muslimer; den första författningen i ett muslimskt land antogs 1861 där åtskillnaden mellan politiska och religiösa myndigheter slogs fast. Nya sekulära skolor med moderna kursplaner antog elever på meriter snarare än härkomst. Civilsamhället, särskilt fackföreningar, utvecklades tidigt under 1900-talet. Reformerna fortsatte under president Bourguibas efter självständigheten 1956, inte minst vad gäller jämställdhet där Tunisien har en betydligt mer långtgående lagstiftning än andra arabländer.
Under decennierna sedan 1970-talets mitt kom Tunisien att lyda under ett alltmer auktoritärt styre, först under den åldrande Bourguiba, sedan under envåldshärskaren Ben Ali. När den 26-årige grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi i förtvivlan över polisövergrepp och korruption satte eld på sig själv i Sidi Bouzid den 17 december 2010, bröt upproret ut som drev Ben Ali i landsflykt och inledde ”den arabiska våren”. En nation präglad av religiös tolerans, institutionell mångfald och ett arv av reformer var då förmögen att hantera de stora spänningar som revolutionen förde med sig. Samlingsregeringar med sekulära och religiösa parter, en ny författning och fyra civilsamhällesorganisationer med det fackliga UGTT i spetsen som grep in när de politiska motsättningarna var på väg att gå över styr bidrog till att Tunisien fortsätter på vägen mot demokrati.
Under 2018 har lokalval genomförts, en viktig del av den decentraliseringsreform som ska vända det fattiga centrala och södra Tunisiens marginalisering. Men där har varken tillväxten ökat eller arbetslösheten minskat. På sockeln till det monument som rests till Mohameds Bouazizis minne i Sidi Bouzid – en grönsakskärra och en tom stol – har någon skrivit: ”Jag förlåter inte. Vi är bortglömda, utfattiga, hungriga”.
Framför sig har Tunisien också ett klimatscenario som inger stor oro – i Sidi Bouzid-regionen utnyttjar jordbruket redan 50 % mer av grundvattnet än vad som rinner till.
De unika förutsättningar som förde den tunisiska revolutionen in på det demokratiska samhällsbyggets väg föreligger uppenbarligen inte någon annanstans i regionen och kan inte kopieras. Ändå utgör Tunisien en inspiration för en ung arabisk generation; tunisierna visar hur demokratiska institutioner, respekt för mänskliga rättigheter och tolerans mot andras uppfattningar är värda att strida för.
Johan Schaar
Johan Schaar är ordförande i det internationella nätverket för att främja lärande inom humanitär verksamhet (ALNAP) och medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar