REFLEKTION Centralamerikanska Costa Rica befinner sig i en skakig region med grannländer präglade av inbördeskrig och auktoritära militärregimer. Vad är det som gjort att Costa Rica skiljer ut sig som ett stabilt, fredligt och miljömedvetet land? Hur har vägen dit sett ut och vilka utmaningar väntar inför framtiden, undrar nationalekonomistudenten Agnes Karlsson.
Vintern 2018 reste jag tvärs över hela Costa Rica – från Atlantens surfparadis på västkusten, över Monteverdes gröntäckta berg i landets centrala delar, till de gamla jamaicanska fiskebyarna vid den karibiska kustremsan. Det som jag fick uppleva både förändrade och bekräftade min tidigare bild av landet, samt gav en möjlighet att närmare studera de stora skillnaderna mellan Costa Rica och dess grannländer.
Fattigdomsminskning och grön revolution
Trots att Costa Rica delar samma koloniala bakgrund som många andra länder i Centralamerika, är landet sedan slutet av 1940-talet en välfungerande demokrati med en jämförelsevis hög ekonomisk levnadsstandard. Efter landets självständighetsförklaring från Spanien år 1821 följde ett antal instabila regeringar, innan demokratin började växa sig starkare, bland annat när Costa Rica 1949 gav fullt medborgarskap för kvinnor, färgade och minoriteter.
Efter demokratiseringen väntade en rasande snabb ekonomisk utveckling, som pikade med en årlig ekonomisk tillväxt på 9,2 procent år 1992. År 1950 levde hälften av Costa Ricas invånare under fattigdomsgränsen, alltså på mindre än 2 dollar per dag. Idag lever endast var femte person under gränsen, samtidigt som landets BNP per capita kan likställas med länder som Ryssland eller Turkiet. En kraftfull urbanisering ägde även rum efter att många av de jordbruksrelaterade arbetena togs över av nicaraguanska arbetskraftsinvandrare. Costa Ricas medborgare söker själva istället bättre betalda jobb i städerna. Den växande turismen har även förbättrat kvinnors ställning i samhället genom ökade arbetsmöjligheter.
Ordspråket pura vida är ett uttryck för en positiv och enkel livsstil, frekvent använt runtom i Costa Rica. Uttrycket speglar inte bara den avslappnade inställningen hos befolkningen i landet, utan även nationens hållbara utveckling. Ordspråket myntades på 1970-talet, ungefär samtidigt med ekopolitikens genomslag i Costa Rica. Kaffepriserna hade sjunkit på världsmarknaden, vilket försatte det dåvarande högst kaffeexportberoende Costa Rica i en ekonomisk kris. Vid den tidpunkten exporterade landet inte bara till regionen, utan hade även en stark marknad i Europa samt USA. Lösningen på problemet blev ekoturism istället för kaffeexport. Ekoturism innebär turism fokuserad på att visa och utbilda besökare om naturen, med syftet att skapa miljömedvetenhet. År 1963 fanns endast en statligt vårdad nationalpark i landet – knappast jämförbart med dagens 26, som sammanlagt utgör nästan en tredjedel av landets yta. Att en så stor area av landet består av naturreservat är självklart något som kan ses ur flera perspektiv. Samtidigt som det förhindrar vissa möjligheter till att bedriva jordbruk och inkomster av att sälja regnskog till multinationella företag, blir lösningen klart mer långsiktig. Costa Rica drar nämligen in stora intäkter genom turism i dessa nationalparker, vilket även skapar arbetstillfällen för befolkningen. Dessutom bidrar närvaron av skog till renande av luften och syreproduktion, vilket ej bör underskattas. Mycket av satsningarna på ekopolitiken har skett till följd av en annan unik nedskärning. Costa Rica valde nämligen att fullständigt avskaffa sitt försvar år 1948 för att istället stort öka investeringarna i miljöbevarande arbete. Tillsammans kom dessa omställningar att leda till vad som idag ses som Costa Ricas gröna revolution.
Fortsatta utmaningar i hållbarhetsarbetet
Att Costa Rica drevs på enbart förnybar energi under 300 dagar år 2017, bevarar 6 procent av världens biologiska mångfald, samt har påbörjat en plan för att år 2021 helt förbjuda användning av engångsplastartiklar, är bara några exempel på de hållbarhetsinriktade åtgärder som vidtagits i landet. Costa Ricas strategiska miljöfokus utgör på flera sätt en inspirerande framgångssaga för regionen, men trots de goda resultaten står landet inför fortsatt stora utmaningar. För det första måste synen på hållbarhet förändras i hela samhället, inte bara hos politiker och de invånare som livnär sig på turism. Idag styrs ekopolitiken av två starka myndigheter, som inte anses ta hänsyn till den stora andel av befolkningen som arbetar med jordbruk. Ämnet hållbarhet är därmed fortfarande toppstyrt och något som stora delar av samhället ännu står utanför.
Om turismen för med sig ohållbara vanor vad gäller konsumtion, nedskräpning eller transport kommer ekopolitiken inte få den effekt den egentligen syftar till, det vill säga att göra landet till ett hållbart och unikt turistmål. Hållbar turism är enligt FN:s definition år 2005 en form av resande där hänsyn tas till de sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av turismen. Den hållbara turismen handlar inte heller bara om att konsumera hållbart på ett miljövänligt sätt, utan även om rättvis konsumtion. Vikten av att stötta lokalbefolkningen och inte exploatera landets kultur är enorm. Exempelvis är många av surflärarna i kuststaden Santa Teresa västerländska säsongsarbetande, trots att det finns tusentals begåvade surfare lokalt.
Slutligen är det värt att nämna att trots Costa Ricas positiva ekonomiska utveckling, återstår ojämlikhet som ett mycket utbrett samhällsproblem. Den ekonomiska ojämlikheten i Costa Rica har snarare ökat i och med den kraftiga BNP-tillväxten under 1990-talet, vilket syns tydligt om man reser i landet. På bara någon timme kan du färdas från stora städer och små samhällen liknande södra Spanien, omgivna av restauranger, affärer och bilar, till djungel och bebodda skjul nära Nicaraguas gräns. Även korruption och gängkriminalitet har varit och är fortsatt ett stort problem i många centralamerikanska länder, vilket enligt viss forskning uppstår just på grund av ekonomiskt utanförskap. För att samhället verkligen ska uppnå hållbarhet måste därför ojämlikheten tacklas, trots att majoriteten av befolkningen har fått det bättre ställt i samband med 1990-talets ekonomiska utveckling.
Costa Rica är alltså både ett land före sin tid och ett land som står inför samma utmaningar som många andra länder både i regionen och övriga världen. Costa Rica visar att fred, demokrati, hållbarhet och en positiv inställning definitivt lönar sig i längden, trots att det inte heller utesluter problem. Pura vida – så blev Costa Rica ett exempel på hur hållbar utveckling kan bidra till förbättring av människors liv.
Agnes Karlsson
Agnes Karlsson är nationalekonomistudent vid Lunds Universitet
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: : Lotta Schüllerqvist, t.f chefredaktör, samt redaktör för Mellanöstern samt press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar