ANALYS Miljöförstörelse är ett av vår tids största säkerhetshot. Förstörda ekosystem och livsmiljöer riskerar att leda till väpnade konflikter, ökade flyktingströmmar och folkmord. För att hantera den pågående planetära konflikten krävs strafflagstiftning på internationell nivå, skriver Stina Bagge.
Den Internationella brottmålsdomstolens stadga (Romstadgan) omfattar idag fyra internationella brott, som anges utgöra ’hot mot freden, säkerheten och välståndet i världen’. Ett ’brott mot freden’ är enligt folkrätten planerande, förberedandet eller initierandet av aggressionsbrott eller krig i strid med internationella traktat, och täcker också brotten i Romstadgan (Werth et al. 1999) där artikel 5 anger hur folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott klassificeras som hot eller brott mot freden.
I den akademiska debatten har förslag framförts om att det finns ett femte brott som hotar freden men som utelämnats ur stadgan, nämligen brottet livsmiljöförstörelse, ekocid (Mehta och Merz, 2015). Begreppet kommer ifrån engelskans ecocide, en förkortning för ecological genocide. De som anser att detta brott bör införas i Romstadgan menar att ekocid innebär åsamkande av sådan allvarlig skada på ekosystemet att invånarnas levnadsmöjligheter i området omöjliggörs eller påverkas negativt (Higgins, 2015). Införandet av ekocid i Romstadgan skulle få en mycket viktig effekt: individer i en överordnad ställning i företag skulle åläggas ett straffansvar om företagets agerande utgör förstörelse av livsmiljöer. För att brottet ekocid ska ha största möjliga effekt har det också ställts krav på att juridiska personer – som företag – ska kunna hållas ansvariga för brottet. Detta skulle innebära en utvidgning av den Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, som idag bara gäller för fysiska personer.
Ett internationellt ekocidbrott skulle bidra till att förhindra förstörelsen av livsviktiga ekosystem och innebära en kriminalisering av så kallat kulturellt folkmord orsakat av miljöförstörelse. Flera rapporter har visat att ekocid kan förorsaka utplåning av specifika grupper av människor i de fall när miljöförstörelsen är så omfattande att den hotar en grupps kulturella eller fysiska existens (Huseman och Short, 2012). Införandet av ekocid som ett internationellt brott skulle ge både ekosystem eller ursprungsbefolkningar ett väsentligt och ofta livsavgörande skydd.
Ett primärt resultat av en kriminalisering av miljöförstörelse vore att växthusgaserna i atmosfären minskar, klimatförändringarna begränsas och klimaträttvisa stärks. En hälsosam planet är inte bara något som gynnar mänskligheten – vi är alla helt beroende av skydd av planeten och våra gemensamma livsbetingelser.
Begreppet folkmord och kopplingen till ekocid
Folkmordsbegreppet som juristen Raphael Lemkin introducerade 1944 innehöll två delar; fysiskt folkmord och kulturellt folkmord (Short, 2010). Med kulturellt folkmord menade Lemkin ageranden som kraftigt skadade specifika gruppers levnadssätt och kultur. Han pekade på att många ursprungsbefolkningars existens och kulturella överlevnad beror på deras tillgång till specifika landområden. När dessa områden förstörs, blir obrukbara eller förorenade genom olika processer och aktiviteter innebär detta en form av folkmord, eftersom grupperna med fysisk, andlig och kulturell koppling till landområdena tvingas flytta därifrån och disintegreras och grupptillhörigheten kan elimineras (Crook och Short, 2014).
Begreppet kulturellt folkmord exkluderades dock vid antagandet av FN:s Folkmordskonventionen 1948 och det är inte heller en del av brottet folkmord i Romstadgan (Crook och Short, 2014).
Internationell kriminalisering av ekocid är angeläget eftersom det skulle påverka människors värderingar, precis som kriminaliseringen av folkmord påverkade attityder. Det skulle göra det möjligt att begränsa miljöförstörelse även när ekonomisk vinst och arbetstillfällen står på spel. En analogi kan göras till slaveri som en gång var tillåtet och med en slavhandel som var ekonomiskt gynnsam för många människor. Idag ses dock ekonomisk handel med människor som fullkomligt orättfärdig och lagar förbjuder slavhandel (även om den fortfarande förekommer på sina håll). Juridiken kan således på olika sätt användas som verktyg för att förändra beteenden och fastställa vad som ska straffbeläggas.
Genom strategisk processföring i nationella domstolar har exempelvis det så kallade Urgenda-fallet i Nederländerna helt förändrat den politiska debatten och synen på klimatfrågan. Miljöorganisationen Urgenda stämde den nederländska staten för lagbrott då de ansåg att staten inte gjorde tillräckligt för att motverka klimatförändringarna och därmed utsatte befolkningen för stor fara. Domstolen biföll stämningen och staten beordrades att minska sina utsläpp med 25% till 2020. Domslutet har överklagats av staten och beslutet beräknas komma den 9 oktober 2018.
Definitionen av ekocid och inkluderingen i Romstadgan
Professor Arthur W. Galston lyfte fram juridiken som ett kraftfullt verktyg mot miljöförstörelse på 1970-talet – bl a vid den första globala miljökonferensen i Stockholm 1972. Detta resulterade i att begreppet ekocid började dyka upp i olika sammanhang och diskuteras i olika arbetsgrupper inom FN. Det fanns listat som ett brott mot freden i utkastet till Romstadgan men ströks strax före den slutgiltiga omröstningen rörande stadgans innehåll (Gauger et al., 2012).
Den brittiska advokaten Polly Higgins är ledande i kampen för att ekocid nu ska erkännas som ett internationellt brott. Higgins har sedan 2010 arbetat för att ekocid ska införas i Romstadgan med följande definition:
”Omfattande skada, förstörelse eller förlust av ekosystem i ett givet område, antingen genom mänsklig aktivitet eller på andra sätt, i sådan utsträckning att invånarnas möjlighet till fredligt nyttjande av området avsevärt minskat eller kommer att minska”
Vad kan göras?
Min rekommendation är att ekocid definieras som ett femte brott mot freden och att Internationella brottmålsdomstolen får full jurisdiktion över ekocid i syfte att förhindra fortsatta klimatförändringar och förstörelse av planetens ekosystem. Det internationella världssamfundet skulle därmed ha ett större ansvar för att motverka ekocid. Om ekocid täcktes av Romstadgan skulle det kunna innebära att både företag och individer inom företag skulle kunna åtalas för brottet Straffbeläggandet skulle också kunna få en tydligt förebyggande effekt.
ICC har ännu inte mandat att hålla juridiska personer som företag ansvariga för brott. Det är dock nödvändigt att juridiska personer som företag kan hållas ansvarigt av Internationella brottmålsdomstolen för att brottet ekocid ska få verklig genomslagskraft, eftersom stora multinationella företag hör till de aktörer som förorsakar störst utsläpp av växthusgaser. Strukturen i dessa företag är dock ofta mycket komplex och det är svårt att tydligt fastställa enskilda individers ansvar.
För att företag ska kunna hållas straffansvarigt för brottet ekocid krävs givetvis att ett kausalt samband mellan företagets agerande och livsmiljöförstörelsen kan fastslås. Det krävs också tydligt kännbara straff som exempelvis tillfällig eller permanent avstängning från relevant affärsverksamhet samt restaureringsåtgärder, och inte bara böter, eftersom transnationella företag vanligtvis redan anslagit medel för olika (mindre) bötesstraff i sin bokföring (Fauchald, 2009).
Det finns dock flera i grunden politiska problem som behöver åtgärdas när det gäller att göra ekocid till det femte brottet mot freden i Romstadgan. Internationella brottmålsdomstolen har bara jurisdiktion i de fall brott har begåtts i en statsparts territorium eller av en medborgare till en statspart. Många av de stater som inte undertecknat Romstadgan är utvecklingsländer i Asien och Afrika. Rikare stater där transnationella företag har sin bas kan avstå från att ansluta sig till regelverk om ekocid – även om staterna undertecknat Romstadgan, Det skulle innebära att företagens aktiviteter inte kan åtalas för ekocid av Internationella brottmålsdomstolen.
Avslutningsvis – förslag om att på olika sätt angripa och kriminalisera ekocid i en tid av växande klimatförändringar framstår som både angeläget, radikalt och komplicerat. Men liksom folkmordsbrottet när det först togs upp 1944 framstod som radikalt och kontroversiellt så kan ekocid på sikt komma att definieras som ett straffbart brott och förbjudas, med en juridik som ständigt utvecklas och som kan vara ett starkt verktyg för att skydda både planet och människor.
Stina Bagge
Stina Bagge studerar på juristprogrammet på Uppsala universitet med särskilt fokus på folkrätt och internationell miljörätt. Höstterminen 2018 är hon utbytesstudent i Tromsö och läser där ”International Law and Climate Change in the Artic” samt ”Indigenous People’s Rights”. Bagge är engagerad i PUSH’s svenska internationella grupp och följer regelbundet internationella miljö- och klimatförhandlingar.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, Press- och yttrandefrihet, Folkrätt; Klimat och säkerhet; Kvinnor fred och säkerhet
Lämna ett svar