Säkerhetsläget i Afghanistan allt svårare

ANALYS Massiv drogproduktion, flyktingproblematik och en fristad för islamsk terrorism. Afghanistan är ett land som fortsätter att lämna avtryck långt bortom dess egna gränser, skriver Johan Chytraeus, Afghanistankännare med tidigare uppdrag för SIDA och EU i landet. 

Säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att vara en fråga som debatteras hårt både inom landet och hos dess många internationella givare. Om man ska måla upp situationen med tämligen breda penseldrag så får man börja med förre USA-presidenten Barack Obamas vallöfte om en massiv neddragning av NATO-trupp 2014 som slutet på vad man marknadsförde som en framgångsrik internationell militärinsats. Talibanerna var störtade, ett nytt styre infört. Nu skulle afghanerna själva ta över ansvaret för säkerheten i landet. Vallöftet om truppneddragning togs väl emot av den krigströtta, amerikanska befolkningen. I efterhand får man konstatera att den militära neddragningen till stora delar motiverades av politiskt önsketänkande för det dröjde inte länge förrän säkerhetsläget snabbt försämrades. Talibanerna började vinna mer territorium och antalet civila offer ökade.

Från de flesta europeiska regeringar har man uttalat att Afghanistan är ett relativt säkert land, åtminstone tillräckligt säkert för att verkställa utvisningar till. Den stora gruppen asylsökande från Afghanistan har plötsligt inneburit att det är viktigt för Europas regeringar att veta hur tryggt eller otryggt Afghanistan är, hela vägen ner till distriktsnivå.

Den allmänna europeiska hållningen om landet kan dock upplevas som något motsägelsefull givet de egna fortifierade ambassaderna i Kabul som ingen diplomat lämnar utan skottsäker bil och sällskap av beväpnade livvakter.

Sedan finns det andra som menar att Afghanistan inte är säkert någonstans. Inte huvudstaden Kabul och inte med en situation där i princip vilket distrikt som helst kan kastas in i våld och kaos med risk att erövras helt av talibanstyrkor. På senare år har även IS etablerat sig i landet. Som motargument framlyfts ofta väpnad konflikt, spektakulära terrordåd, militanta grupper som tar över hela samhällen samt människor som flyr inom och utom landet.

Så hur illa är det egentligen?

Statistik över omkomna i den pågående konflikten är ett av flera analysverktyg som kan användas för att förstå den större bilden. Förenta Nationerna anses vara den mest trovärdiga informationskällan och där visar UNAMA’s årsrapport att 7,015 skadades och 3,438 civila dödades förra året. Rapporten konstaterar att kvinnor och barn utgör en betydande del av de drabbade 2017. Statistiken visar också att det skadats och omkommit fler personer för varje år sedan UNAMA började föra statistik över situationen 2009.

Om FNs statistik över antalet omkomna och skadade civila sällan ifrågasätts så är situationen en annan när det gäller presidentpalatsets faktiska kontroll över landets territorium. Militanta grupperingar vill gärna framställa Kabulregeringen som svag och i händerna på ”de otrogna” medan presidentpalatset hellre ”erkänner utmaningarna” men med tillägget att man jobbar hårt och målmedvetet för att säkra landet. Så hur mycket territorium har Kabulregeringen egentligen förlorat till talibanerna?

Kabul saknar full kontroll

Mediekomplexet BBC presenterade en egen undersökning i början av året som fann att 122 distrikt (drygt 30% av landet) saknar talibannärvaro och därför kan anses vara fullt regeringskontrollerade. Presidentpalatset spelade ner BBC-rapporten och kontrade med att man faktiskt kontrollerar större delen av landet. En kvartalsrapportfrån det amerikanska kontrollorganet Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR) visade å sin sida på andra men lika bekymmersamma siffror där SIGAR menar att 65% av landets 407 distrikt kontrollerades av regeringen i januari 2018. Otydligheten bottnar i vad man egentligen menar med det vagare ”talibannärvaro” och det lite mer definitiva ”under kontroll”. Är ett distrikt under kontroll om man fortfarande håller den centrala polisstationen men kanske inte perifera landområden och en del småbyar? Så länge man är oense om hur begreppet territoriell kontrollska definieras lär diskussionen fortgå.

Trots informationskriget om vilka siffror som är mest relevanta för de militanta gruppernas inflytande över Afghanistans provinser så kvarstår faktum; konflikten rasar onekligen vidare i flera delar av landet och kritiska bedömare menar att USA nu sitter i en rävsax – man kan inte vinna kriget, inte stoppa det och man kan heller inte lämna Afghanistan.

Valet närmare sig

Den närmsta framtiden är oviss. Den 20 oktober 2018 ska det hållas val till parlamentet och lokala distrikt, en valprocess som redan är tre år försenad. Höstens val anses dessutom vara något av ett stresstest för landets institutioner inför presidentvalet 2019 vilket givet det polariserade politiska läget kommer bli helt avgörande för landets högst oklara färdriktning. President Ghani vill gärna flytta den väpnade striden ute i provinserna till parlamentet och dess mer ordnade former och har därför bjudit in talibanerna att ställa upp i parlaments- och distriktsvalen; ett erbjudande som man dock ställt sig kallsinnigt till.

Ett hopp om fredsförhandlingar väcktes dock i juni samband med den festliga avslutningen på Ramadan, Eiden, som präglades av tre dagars ömsesidigt vapenstillestånd vilket var första gången på 17 år som afghanerna fick en paus från den annars ständigt pågående konflikten. Talibanerna visade sig dock ovilliga att förlänga vapenvilan och med deras flerfaldiga och omfattande angrepp på Kabuls regeringstrupper därefter får man konstatera att hoppet om fredsförhandlingar smulats sönder för den här gången.

Någon ljusning tycks därför inte vara i sikte. Så länge våldet inte ersätts av förhandlingar och försök till försoning pekar det mesta mot att Afghanistans befolkning har en lång väg kvar till fred.

Johan Chytraeus

Afghanistankännare med tidigare uppdrag för Sida vid Sveriges ambassad i Kabul samt EU’s polismission i Afghanistan

 

 

 

 

 

Ansvarig redaktör: Elin Schiffer, kommunikatör och junior redaktör.