ANALYS Mitt i Centralamerika ligger Nicaragua; ett mångsidigt land med allt från sandstränder till aktiva vulkaner och exotisk djungel men som trots allt är det fattigaste landet i Latinamerika. På senare tid har oroligheter från förr uppstått igen i form av demonstrationer som resulterat i mycket våldsamma svar från staten. Den svåra och instabila situationen i landet analyseras nu i en serie om två artiklar med inledning idag av Eva Zetterberg, som var ambassadör i landet 2003-2008. Hon noterar att risken för eskalation av våldet är stor om inte politisk förändring sker. Frågan är dock inte bara om presidentparet Ortega måste avgå, utan även hur detta kan ske under ordnade former och vad som skall hända sen?
”Nicaragua, Nicaraguita La flor más linda de mi querer”
(Nicaragua, lilla Nicaragua Min kärleks vackraste blomma)
Ja så börjar den vackra inofficiella nationalsången som Carlos Mejía Godoy skrev efter revolutionen i Nicaragua 1979 och hyllade att landet nu var än mer älskat som ett fritt land. Men i dessa dagar är det inte de vackra blommorna, vulkanerna, eller kaffet som står i fokus för vårt intresse. Inte heller hyllas den frihet som vanns efter diktaturen Somoza. Idag är det uppror och stora gatuprotester mot president Daniel Ortega, vice presidenten, hans fru Rosario Murillo, och hela regimen. Gatuprotesterna äger rum på flera håll i landet, inte alls bara i Managua. Mer än 60 personer har dödats många har skadats eller rapporterats försvunna, de flesta unga studenter. Polisen har slagit hårt tillbaka, men kriminella ungdomsgäng har skickats ut för att provocera och plundra affärer.
Flera missnöjesanledningar
Upproret startade med protester över en föreslagen pensionsreform, där förslaget gick ut på att alla skulle betala in mer till INSS, den statliga myndigheten för pensions och sjukförsäkringar, men få ut lägre pension. Förslaget drogs senare tillbaka men då var det för sent och upprördheten la sig inte. Innan pensionsförslaget presenterades fanns ett stort missnöje med hur projektet med en ny stor kanal genom Nicaraguasjön och jordbruksmark skulle byggas med kinesiska pengar. Och nyligen ägde en stor skogsbrand rum i naturreservatet Indio Maíz, där räddningsinsatser kom sent och regeringen tackade nej till hjälp från Costa Rica.
Polisens roll
Jämfört med andra länder i regionen har nivån på våldet varit låg och såväl polis som militär har stått för stabilitet, opartiskhet och åtnjutit respekt. Där har för övrigt det svenska biståndet spelat en viktig roll där samarbete och utbyte med polisen genom bland annat kurser i mänskliga rättigheter utgjort en del. Polischefen Aminta Granera stod för att lag och ordning skulle råda och korruptionen skulle bekämpas. Hon var själv ett föredöme med hög integritet och visade tydligt gentemot presidentparet att polisen inte skulle utgöra ett verktyg för den politiska makten. Hon var populär och många hoppades att hon skulle ställa upp som presidentkandidat mot Ortega. Men allt eftersom har hon och polisens ledning blivit en del av den auktoritära regimen och inte stoppat de alltmer brutala övergreppen. I början av maj avgick hon, men då var det för sent. Hon var ansvarig för polisens agerande under protesterna och har förlorat sitt anseende.
Hur stoppa våldet?
Men det finns aktivister som ser sambandet mellan det auktoritära styret och användandet av brutala metoder. Sexuella övergrepp och abortförbud har inneburit att kvinnor och flickor är utsatta för våld. Monica Zalaquett från CEPREV, centret för att förebygga våld, har länge visat på hur machismo och accepterat våld i nära relationer påverkat samhället i stort. I en TV intervju framhåller Monica hur familjerelationerna måste förändras och hur pojkar måste få växa upp utan våldsamma män som förebilder. Då kan också samhällsvåldet minskas.
De intellektuella
Nicaragua är rikt på internationellt kända författare och intellektuella där många aktivt stött protesterna. Där finns poeten och prästen Ernesto Cardenal, nominerad till Nobelpriset, men av regimen stoppad och utsatt för rättsprocesser. Gioconda Belli som har många firade romaner bakom, sig kallade den 19 april 2018 för Vredens Dag och ställer den mot den 19 juli 1979 som firas som sandinisternas seger över diktatorn Somoza. Sergio Ramirez är ett ytterligare exempel på en framgångsrik författare som nyligen mottog det prestigefyllda Cervantespriset i Spanien. Han var vicepresident under Ortegas första presidentperiod på 80-talet men är nu djupt kritisk till regeringen Ortega.
Dialogsamtal har nu hållits med de inblandade parterna och där protesterande studenter kräver respekt och att bli lyssnade till. Katolska kyrkan har där spelat en aktiv och konstruktiv roll och därför har protesterna tagits upp också kunnat kanaliseras i dialog. Påtryckningar från organisationer i civila samhället har dessutom varit starka och enligt media i Nicaragua har det tydligt framgått att presidentparet tvingats att lyssna och förstå att stora förändringar måste ske.
Vad händer nu?
Det spekuleras mycket i vad som händer framöver. Frågorna är fler än svaren. Över helgen hade ”vapenvila” utlysts – inga demonstrationer och eller repression från polisen. De som protesterar har krävt att paret Ortega ska avgå, men det är svårt att vad som ska hända sen. Många betonar att det måste bli en ordnad avgång, men hur ska övergången ske? Det finns starka rörelser men inget alternativt parti med tänkbar ny regering och ledning som kan ta över direkt. Ett annat krav är att CIDH, dvs den regionala kommissionen för mänskliga rättigheter ska undersöka omständigheterna vid dödsfall, skador och försvinnande. CIDH har redan fått in många anmälningar.
Nicaragua var länge ett land som Sverige och svenskarna gav sitt stöd och var intresserade av, men nu finns inga Sidaprojekt och ingen ambassad/ biståndskontor. Däremot finns svenska enskilda organisationer som finansierar utvecklingsprojekt. Det pågår många allvarliga kriser, krig och katastrofer i världen men Nicaragua behöver vårt engagemang. Självklart är det nicaraguanerna själva som ska styra utvecklingen, men det som händer i landet nu får inte gå obemärkt förbi, omvärldens politiska intresse bör finnas kvar och såväl de enskilda organisationer som UD och Sida måste se vad som kan göras för att bidra till en demokratisk utveckling direkt eller via EU och FN. Kärleken till ”lilla Nicaragua” visar sig i handling.
Eva Zetterberg
Ambassadör i Nicaragua 2003-2008. Tidigare riksdagsledamot 1991-2002 och andre vice talman 1998-2002.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör
Yaquelin säger
Det är frustrerande att jämt och ständigt få två helt olika bilder av det som sker i Nicaragua, den jag får från svensk media å ena sidan, och nicaraguansk media å andra sidan. För flera år sedan började jag själv läsa på om allt för att kunna skapa min egen bild,eftersom den mina föräldrar gav mig ibland verkade helt orimlig. Men med fakta om allt ifrån chockdoktrinen till USA:s eviga inblandning i Nicaragua, och berättelser från mina egna släktingar som fortfarande bor där om hur landet blivit, känner jag att svensk media och även denna text ger en felaktig bild. Där förekommer flera förenklingar, onämnd viktig information och rena felaktigheter. Alla visste från första början vilken sida vandalerna tillhörde då de själva deklarerat det klart och tydligt, nämligen högern, och inte vänstern som det insinueras här. Det är dessa människor som genomför nästan all förstörelse, då de stjäl och bränner ner vad som än råkar komma i deras väg. När vanliga människor som inte vill förlora sin butik, det mest förödande som kan hända en fattig, hårt arbetande människa, eller sina barns skola som ger dem kunskaper till en bättre framtid, och då själva slår tillbaka med de vapen de har till hands, då är man inte sen att kalla dem ”paramilitära partianhängare till presidenten”. Man anklagar regeringen för att uppvigla till våld med dessa grupper, samtidigt som man själv får höra Ortega på radion tala om fred, att inte låta sig provoceras och attackera vandalerna eller ”vanliga” våldsamma högerdemonstranter, eftersom deras syfte är att skapa så mycket splittring och våld som möjligt. Det påstås att polis fått order om att slå ner protesterna med överdrivet våld, men samtidigt få se videor, radiorapporter och berättelser om att polisen måste agera och göra något. För i många fall står polisen bara där och gör inget. De vet alla att anklagelserna om förtryck från omvärlden bara ligger ett enda närmande av demonstranterna, hotandes att bränna ner ännu ett sjukhus, ifrån.
När jag själv går in på sociala medier och läser de två sidornas hashtags, slås jag av hur minimalt lite man visar av påstådda attacker från polis och sandinister på demonstrantsidan. Istället finns otaliga tweets om det påstådda förtrycket och tystandet av oliktänkande. Själv tycker jag att den påminner om Sveriges debatt om att nazister blir förtryckta för att de t.ex. inte tillåts marschera utanför en synagoga. Till och med bland mina släktingar finns det flera som håller till höger, och de har aldrig varit rädda för att högljutt deklamera sin åsikt, varken förr eller nu. Däremot finns otaliga sandinister som är livrädda, eftersom vandalerna dragit runt på gatorna och misshandlat flera sandinister som tillhör ungdomsförbundet.
Nicaraguas befolkning är inte dumma eller naiva. De påstår inte att Ortega och hans regering är perfekt och ofelbar, men de har själva sett vilken otrolig förbättring som skett i landet sedan deras tillträde. Nya motorvägar som binder samman städerna, garantipension till alla gatuförsäljare som aldrig tjänade tillräckligt mycket för att betala någon skatt, gratis frukost och lunch till grundskolebarn. Saker som aldrig skedde under högerns 20-åriga styre, och som aldrig dyker upp i svenska nyheter.
Det är att allt detta aldrig kommer fram som gör mig besviken. Och ännu jobbigare är det att läsa denna text från en f.d. svensk-nicaraguansk ambassadör, som ges ännu större vikt och uppmärksamhet än alla nicaraguaner som bor i landet, som var nöjda med sina liv och sitt styre innan protesterna, och vill att livet återgår till det.