ANALYS Kamerun har länge varit ett förhållandevis stabilt land i en instabil region, trots motsättningar mellan den franskspråkiga majoriteten och den engelsktalande minoriteten. Landet har tagit emot fler än 100 000 flyktingar på senare år, både nigerianer som flytt undan Boko Haram samt människor från inbördeskriget i Centralafrikanska republiken. Konflikten eskalerar dock nu under valåret 2018 eftersom delar av den engelskspråkiga oppositionen i de sydvästra och nordvästra regionerna tydligare uttalat att en separation och självständighet från Kamerun är dess mål. Artikelförfattaren Mikael Wiking arbetar för Plan International och har nyligen besökt landet och pekar bl.a. på möjligheten för Sverige att i säkerhetsrådet agera konfliktförebyggande i Kamerun.
Kamerun har fram till nu ansetts vara ett förhållandevis stabilt land i en instabil region. Ett stort flyktingmottagande har möjliggjorts genom denna stabilitet, vilket inneburit att humanitära aktörer kunnat verka i landet. Landet härbärgerar långt över 100 000 flyktingar, i norr nigerianska flyktingar från Boko Haram-krisen och i öster flyktingar från Centralafrikanska republiken (CAR) som sedan flera år befinner sig i inbördeskrig. Samtidigt har antalet internflyktingar i de engelskspråkiga nordvästra och sydvästra provinserna ökat kraftigt. Sammantaget är flera hundra tusen människor på flykt inom landet, specifikt i norr och i de engelskspråkiga regionerna.
Valåret 2018 verkar bli ett kritiskt år för Kamerun vad gäller den fortsatta utvecklingen av landets nyaste konflikt, som kraftigt eskalerat sedan slutet av 2017. Detta eftersom den engelskspråkiga oppositionen i de sydvästra och nordvästra regionerna tydligare uttalat att en separation och självständighet från Kamerun är dess mål – även om det finns många olika oppositionsgrupper och alla inte efterfrågar väpnad kamp. Bakgrunden till konflikten är komplicerad och sträcker sig tillbaka till 1960-talet när landet blev självständigt från Frankrike och England som hade styrt olika delar av landet som protektorat. Kortfattat och lite förenklat har det funnits en upplevelse av diskriminering och förfördelning i den engelsspråkiga befolkningen, bland annat vad gäller investeringar i allmän infrastruktur och social service i de två engelskspråkiga regionerna sedan dess. De senaste årens omfattande flyktingmottagande, samt en resurskrävande militär respons mot Boko Haram i norr, har möjligen också gjort att ännu mindre resurser har fördelats till de engelskspråkiga regionerna och därmed skärpt motsättningarna ytterligare.
Idag finns hos många kamerunier en tydlig rädsla att landet nu ska kastas in i fullskaligt inbördeskrig, något som vore en katastrof inte bara för de drabbade civila i nämnda regioner, men även för att landets stabilitet som flyktingmottagare sannolikt skulle påverkas negativt. Därtill vore stora satsningar kopplade till återuppbyggande av den mest nordliga regionen, som behövs efter Boko Harams terror där, då i fara. Konfliktbeteendet har tydligt eskalerat till mer brutalitet hos arméns förband, vilka genomför räder i de engelskspråkiga regionerna i jakt på medlemmar från separatisterna. Det har inte saknats rapporter om brända byar och civila som dödats i samband med detta i vissa internationella medier (VOA, BBC, AllAfrica m.m.). Men inom landet finns starka begränsningar på vad media tillåts rapportera om. De statliga medierna skriver nästan ingenting om konflikten mellan regimen och separatisterna, vilka refereras till som terrorister. Flera journalister har fängslats under de nya terrorlagarna, och detta innefattar en journalist från Radio France International (RFI) som 2017 dömdes till 10 års fängelse anklagad för samröre med Boko Haram. Freedom House beskriver även hur nedsläckande av internet i de engelskspråkiga områdena varit en strategi för att minska att information om vad som sker där kommer ut. Information sprids istället på informella vägar och via sociala medier. Det finns en rädsla hos engelskspråkiga att upptäckas med bilder och videosekvenser från konflikten på grund av nedtystningen. Det alltmer brutala konfliktbeteendet följer på en tydligare strategi hos separatisterna, som verkar ha riktat in sig på att kidnappa, misshandla och döda medlemmar ur de väpnade styrkorna och personer som står den styrande eliten nära.
Jag har i samband med en veckas besök i landet hört berättelser om enskilda militärer som färdats på kommersiella bussar som stoppats och där de sedan tvingats ut och dödats av separatister. Men även många vittnesmål om civila som tvingats lämna sina byar utan mer än kläderna de har på sig för att fly in i bushen och gömma sig då militären kommit till byn för att leta efter separatister eller sympatisörer. Jag har under besöket talat med flera personer med släktingar i nordvästra och sydvästra regionerna som just tvingats fly och befann sig i skogarna, utan förnödenheter och möjlighet att kommunicera mer med omvärlden efter att mobiltelefonens batteri laddats ur.
Vad går då att göra för att förebygga eskalering till fullskaligt inbördeskrig och ökat mänskligt lidande? Redan tidigare har International Crisis Group skrivit om och understrykit behovet av ett aktivt ledarskap av regeringen för att skapa dialog med ledningen för den engelskspråkiga oppositionen samt diskutera federalism och ökad decentralisering. Crisis Group har även tydligt betonat FN:s och AU:s roll i att snabbt vidta åtgärder som kan verka stabiliserande genom att främja dialog och avtrappning av våldet. Vikten av ett mer engagerat FN och AU kvarstår i hög grad idag. Den katolska kyrkan har stort inflytande i landet och har i protestbrev försökt uppmana regeringen att föra dialog och låta vapnen tystna, men det finns en viss splittring inom kyrkan i synsättet på konflikten och detta har möjligen bidragit till att uppmaningarna inte fått stort genomslag. Skulle Sverige genom sin roll i FN:s säkerhetsråd ha möjlighet att få upp frågan om FN:s roll i att stävja konflikten på säkerhetsrådets agenda skulle även det kunna vara en väg framåt att pröva.
Inför valet i oktober står landet inför många utmaningar. Återuppbyggnad i norr är en prioritering inte minst för att skapa en rättvisare fördelning av resurserna och minska risken för fortsatt konflikt. Men den eskalerande konfliktsituationen i de engelsspråkiga regionerna behöver snarast hanteras och det behövs dialog om reformer som kan godtas av båda parter. I dessa regioner fungerar inte rättsväsendet fullt ut idag, social service har dragits ner och människor på flykt har inte de mest basala behoven tillgodosedda. Samtidigt står områdena normalt för en stor del av livsmedelsförsörjningen i Kamerun och denna börjar redan påverkas eftersom människor tvingats fly från sina åkrar och ekonomin har visat tecken på inbromsning.
Även från ett barnrättsperspektiv är situationen mycket svår då skolor hållits stängda sedan 2016 (genom strejker och i protest mot utebliven dialog mellan regering och opposition) och många barn i de engelskspråkiga regionerna har inte kunnat fullgöra sin utbildning. De negativa konsekvenserna av utebliven utbildning är många, men särskilt för unga flickor och tonårstjejer har det lett till fler barnäktenskap och tidiga graviditeter. Därtill finns ett stort behov av skyddsinsatser för barn bland de grupper som tvingats på flykt från sina hem och lever i områden där polis och traditionella skyddsmekanismer inte längre är effektiva. Här har även internationella organisationer en viktig roll att spela för att denna typ av insatser snabbt kan bli av. Bland annat kommer Plan International tillsammans med Unicef att inleda en humanitär insats med fokus på child protection i de drabbade regionerna i maj 2018..Denna typ av arbete bör gärna ske i samarbete med lokala organisationer som har nätverken och kontakterna och är kända lokalt.
Självklart påverkas möjligheterna att genomföra detta humanitära arbete i Kamerun av att den interna konflikten i landet inte trappas upp ytterligare.
Mikael Wiking, Plan International
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, Press- och yttrandefrihet, Folkrätt; Klimat och säkerhet; Kvinnor fred och säkerhet
Inger säger
Tack för upplysande information om den svåra situationen i Kamerun, Mikael.
Vera Gahm säger
Jag vill bara komplettera Mikaels artikel med observationer från min resa till Kamerun 10-20 juni. De människor jag talat med meddelar att de får SMS från anhöriga i de västra regionerna om att situationen inte förbättrats, snarare försämrats. Det går rykten om massgravar, skjutningar av civila dagligen och att fler civila flyr in i bushen för att ta skydd. Regeringen visar fortfarande inga tecken på dialog med representanterna från de västra regionerna. Människor i de fransktalande områdena tycker att regering måste börja förhandla och föra dialog med de berörda regionerna istället för att totalt stänga ner all komminikation. Men de människor jag talat med är väldigt rädda för att bli associerade med den alarmerande information som kommer från deras nära och kära och ingen vågar höja rösten. Helt klart är att läget är akut. //Vera Gahm, programme samordnare på Plan Sverige