På väg mot ett (o)modernt totalförsvar

I den försvarspolitiska inriktningen för 2016-2020 framgår att Sverige ska återuppta planeringen för totalförsvaret. I regeringens inledande beslut och Försvarsmaktens och MSB:s inledande planeringsdokument saknas dock till stor del ett genderperspektiv. Linnea Jauer, statsvetarstudent vid Försvarshögskolan är denna brist anmärkningsvärd – inte minst med tanke på Försvarsmakten erfarenheter av att arbeta med genderfrågor och resolution 1325 vid deltagande i internationella insatser och att regeringen som fattade beslutet är uttalat feministisk. Tänkbara förklaringar hittas i teorier inom feministiska säkerhetsstudier samt teorier kring institutionalisering, policy och agendasättande. 

Sedan kalla krigets slut har den säkerhetspolitiska kontexten genomgått två större skiften. En förändrad hotbild mot Nordeuropa i början på 1990-talet medförde att fokus skiftade från nationell kontext och ett invasionsförsvar mot en mer internationell kontext och ett insatsförsvar. Samtidigt förändrades även synen på säkerhet. Begrepp som mänsklig säkerhet växte fram, vilket innebar ett ökat fokus på individer, folkgrupper och andra aktörer än stater som föremål för säkerhet. Säkerhetsbegreppet vidgades även genom en ökad förståelse för att säkerhet kan påverkas av andra faktorer än enbart militära, som skyddet av de mänskliga rättigheterna samt social och ekonomisk utveckling.

I samband med en ökad förståelse för mänsklig säkerhet fick även genderperspektiv ett genomslag i den internationella säkerhetspolitiken. Med gender avses socialt konstruerade skillnader mellan kvinnor och män samt stereotypa karaktäriseringar av könen. Feministiska säkerhetsstudier lyfter fram det faktum att kvinnors roll i det nationella och internationella politiska rummet tenderar att nedvärderas till förmån för mäns och att stereotypt manliga värden ofta värderas högre än stereotypt kvinnliga värden. Ansvaret att beakta dessa frågor fastslogs när FN:s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet (WPS). Enligt resolutionen ska alla parter till väpnade konflikter vidta särskilda åtgärder för att säkerställa kvinnors och flickors skydd och främja ett genderperspektiv i händelse av en väpnad konflikt. Sverige har en omfattande erfarenhet av arbetet med gender och WPS i internationella insatser och ses av många länder som en förebild avseende arbetet med att operationalisera resolution 1325 med efterföljande resolutioner.

I  ljuset av händelser som annekteringen av Krim 2014 och flertalet terrordåd i Europa riktades säkerhetspolitiskt fokus åter mot närområdet. I den försvarspolitiska inriktningen för 2016-2020 framgår att Sverige ska återuppta planeringen för totalförsvaret – den verksamhet som förbereder Sverige för krig. Totalförsvaret omfattar både militärt och civilt försvar och har inte varit fullt utvecklat sedan kalla krigets slut. Det civila försvaret bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting, privata företag och frivilligorganisationer.

Det nya totalförsvaret ska vara modernt för att möta komplexa hot och utmaningar, men trots det saknar den senaste försvarspolitiska inriktningen ett genderperspektiv. I Försvarsmaktens och MSB:s grundsyn för en sammanhängande planering för totalförsvaret framgår att ett genderperspektiv ska vara en integrerad del i all totalförsvarsplanering – men det utvecklas inte mer än så. Mot bakgrund av att det var en uttalat feministisk regering som fattade beslutet och att resolution 1325 ska gälla alla parter till en väpnad konflikt, vilket är ett potentiellt scenario som Sverige förbereder sig för, är det förvånande att både ett genderperspektiv och WPS-agendan är mer eller mindre frånvarande i den inledande planeringen för återupptagandet av totalförsvaret.

Från statens säkerhet till mänsklig säkerhet – och tillbaka
En tänkbar förklaring till varför gender och WPS till stor del saknas i den inledande totalförsvarsplaneringen är återgången till en mer traditionell syn på säkerhet i den senaste försvarspolitiska inriktningen. Mänsklig säkerhet ges där ett mindre utrymme till förmån för statens säkerhet som ska skyddas med hjälp av militära medel. Feministiska säkerhetsstudier menar att stereotypt manliga värden som statens säkerhet och militära medel som lösningar på problem ger låga förutsättningar för mer mjuka frågor som gender och WPS att institutionaliseras, det vill säga bli en självklar del av kontexten. Det faktum att ett genderperspektiv är frånvarande tyder på att frågor som gender och WPS inte tas för givet i den nationella kontexten. Med tanke på att gender och WPS inte presenteras som lösningen på problemen, som militära angrepp eller andra hot mot statens säkerhet, verkar det även saknas självklara politiska drivkrafter till att arbeta med gender och WPS.

Frågor som gender och WPS har i tidigare forskning visat sig svåra att integrera i den svenska nationella säkerhets- och försvarspolitiken. Det är möjligt att de anses vara mer självklara i  insatser i områden som präglas av utveckling och konflikter och som motiveras ur ett humanitärt perspektiv. Gender och WPS förefaller ha använts som ett medel för att söka legitimitet i samband med svenskt deltagande i internationella insatser, då de presenterades som en lösning på problemet som framställdes som kvinnors och flickors särskilda utsatthet vid väpnade konflikter.

Det svenska totalförsvaret så som det var utformat kring kalla krigets slut saknade ett genderperspektiv, vilket är förståeligt med tanke på att dessa frågor inte fick ett uppsving förrän början av 2000-talet. Det ”nya” totalförsvaret kan sägas påminna om det ”gamla” avseende en mer traditionell syn på säkerhet och stereotypt manliga värden – vilket är en möjlig bidragande anledning till varför gender och WPS ges mycket lite utrymme i totalförsvarsplaneringen. De senaste åren har forskare sett att det ”manliga krigaridealet” har avlägsnats, bland annat i samband med ett ökat fokus på mänsklig säkerhet, men nu finns det indikatorer på att det kan vara på väg tillbaka. Det kan även ifrågasättas om det nya totalförsvaret kan leva upp till förväntningarna på att vara modernt, när det träder fram en återgång till en mer traditionell syn på säkerhet.

Gender och WPS – en udda pusselbit i totalförsvarskontexten
Flertalet samhällsaktörer ska implementera direktiven kring totalförsvarsplaneringen och utveckla en mall för hur deras arbete med frågorna inom ramen för totalförsvaret ska se ut. Risken med att i den inledande fasen inte utveckla hur arbetet med gender och WPS ska se ut är att frågorna osynliggörs eller faller mellan stolarna. Dessutom bör totalförsvarsplaneringen ses i ljuset av att Sverige återupptar den verksamhet som förbereder landet för krig, och om Sverige blir en av parterna till en väpnad konflikt så ska resolution 1325 följas enligt bindande internationell rätt. I Försvarsmaktens och MSB:s grundsyn nämns att Sverige ska följa internationell rätt i händelse av en väpnad konflikt. Risken med att inte lyfta fram resolution 1325 och utveckla hur arbetet med WPS-agendan skulle se ut i Sverige i händelse av ett sådant scenario är att Sverige misslyckas med eller finner svårigheter i att fullfölja sina internationella förpliktelser. Implikationer kan även återfinnas på den individuella nivån genom att kvinnors roller som aktörer utmanas, samt att kvinnors och mäns olika behov förbises i en eventuell konfliktkontext.

Det finns mycket som talar för att gender och WPS är en udda pusselbit i totalförsvarskontexten, trots en feministisk regering och tidigare erfarenhet av att arbeta med gender och WPS om än i en annan, internationell kontext. Utmaningar återstår för regeringen, Försvarsmakten och MSB att tydliggöra hur arbetet med gender och WPS genomföras i totalförsvaret och vad som förväntas av berörda aktörer för att säkerställa att frågorna beaktas. Under kommande år blir det både intressant och värdefullt att följa upp om, och i sådant fall hur, gender och WPS implementeras i totalförsvarskontexten.

Linnéa Jauer

Studerar statsvetenskap vid Försvarshögskolan och gör för närvarande praktik på den svenska ambassaden i Berlin. Artikeln är baserad på hennes kandidatuppsats i statsvetenskap.