Klimatriksdag och hållbara livsstilar

REFLEKTION Vad innebär en hållbar livstil? Inför klimatriksdagen 2018, som anordnas den 4-6 maj, reflekterar Mänsklig Säkerhets seniora redaktör Gerd Johnsson-Latham om dessa viktiga frågorna. 

I Stockholm arrangeras 4-6 maj en Klimatriksdag för att inför valrörelsen styra bort från ensidigt fokus på kortsiktiga ”plånboksfrågor” och till långsiktig hållbara lösningar (sista anmälningsdag 22 april). Arbete har pågått sedan den förra klimatriksdagen 2014, bl a tillsammans med tankesmedjan Fores, för att definiera kärnfrågor som både politiska partier och väljare bör uppmärksamma. Seminarier har arrangerats och arbetsgrupper har mötts. Ett utskott har rört livsstilar, och betonar bl a hur omställning inte behöver innebära försakelser och uppoffringar utan i stället ökad livskvalitet – men definierad i bredare termer än nu och med mer rättvis fördelning.

Mänsklighetens historia visar på en ständig vilja att uppnå bättre liv. Dessa strävanden har i alla tider inriktats på att tillgodose både grundläggande materiella behov och icke-materiella aspekter av livskvalitet. Det har gällt grundläggande frågor som frihet från hunger, våld och förtryck. Dessutom har det omfattat vår önskan om mening och tillhörighet, kärlek till natur och allt levande, musik, konst och litteratur och närhet till andra människor. Och inte minst det KG Hammar kallar inre tillväxt och inre hållbarhet.

Idag lever vi dock i en värld där livskvalitet alltmer kommit att definieras som materiell konsumtion. Det rör då inte primärt täckande av grundläggande behov utan inköp av nya bilar, kläder och flyg till exotiska och prestigefyllda resmål. I vår värld har ekonomin förlorat sin grundläggande innebörd ”hushållande med resurser” – och all politisk idedebatt som inte utgår från tillväxt förkastas som utopisk, särskilt om den förordar mer rättvis fördelning. Det är extra märkligt – och därtill sorgligt och förödande – i en tid av klimathot och miljöförstöring, när vi behöver agera gemensamt och långsiktigt istället för att premiera individualism och snabba vinstuttag. Hur utvecklingen mot dagens politik genomdrevs och ser ut visas f ö i Erik Sandbergs bok ”Jakten på den försvunna skatten” som alla borde läsa.

Många vet och inser att våra livsstilar innebär att både naturresurser och människor utnyttjas på ett ohållbart sätt och att vi tär på de resurser som borde tillkomma generationer efter oss. Vi vet, att trots allt tal om att inte vrida klockan tillbaka så är det just det starka aktörer gjort – i en värld av enorma ekonomiska och sociala klyftor där den rikaste procenten av jordens befolkning nu äger mer än den fattigaste hälften.

I sin rapport ”Come on” till Romklubben våren 2018 kallar Ernst Ulrich von Weizäcker och Anders Wijkman världens tillstånd ”en social kris, en politisk och kulturell kris, en moralisk kris och en kris för demokratin”. De betecknar också situationen som ”en kris för ideologier och för det kapitalistiska systemet… med politiska beslutfattare som primärt låter sig influeras av investerare och privata företag.”

Vi behöver hjälpas åt att utforma och verka för ett paradigmskifte och det Weizäcker och Wijkman kallar en ny upplysning.

Weizäcker och Wijkman pekar på hur de ekonomiska modeller som råder bygger på teorier från 1700-talet när jordens befolkning sammantaget bestod av en kvarts miljard individer. De kallar den tiden ”den tomma världen”. Idag när vi är 7,5 miljarder fungerar inte teorierna längre, för vi lever i en ”full” värld, där naturresurserna inte längre är oändliga; en värld där trots all exploatering av resurser cirka en miljard barn, unga och gamla människor svälter.

Den rikaste tiondelen av jordens befolkning – till vilka vi i Sverige hör – genererar 45% av världens alla utsläpp. Den allra rikaste procenten står för nästan ofattbara 13 %, med utsläpp om 200 ton per person och år.

Påven Franciscus har tagit en aktiv roll i arbetet för att skydda planeten och hävdar att ”de yttre öknarna växt så mycket på jorden för att människors inre öknar växt så fort”. Påven liksom många andra talar om vikten av en ny ”narrative”; en ny berättelse där ren luft, rent vatten, giftfri mark och god hälsa står i centrum.

Det tycks som om mänskligheten blivit fartblinda av allt materiellt välstånd och behöver bromsa in och skyddas mot vår tids predikare – den stora kader av säljare som påstår att vi ska konsumera saker och upplevelser vi inte ens visste vi behövde. Men i en världsbild där vi INTE med samma självklarhet säkras god livskvalitet i form av frihet från exempelvis våld – inklusive sexuellt våld och övergrepp.

Vi behöver stanna upp och fundera på vad som är viktigt för oss i livet. Vi har ju bara ett. Vad det är för övergripande mål vi vill har. Och hur mycket av våra behov som kan tillgodoses om vi bara ser till att premiera tid för en promenad i naturen, en bok, musik, ett bra samtal, närhet till någon vi tycker om.

Som Dana Meadows påpekar i Romklubbsrapporten: Vad människor behöver är inte stora bilar – men respekt. Inte heller behövs proppfulla garderober – men alla behöver känna sig attraktiva och känna spänning, variation och skönhet. … Så därför behöver vi ny-gamla mål och icke-materiella sätt att tillgodose behov, i en värld där vi vet att resurserna är knappa och utsläppen måste minska.”

 Vi behöver ta in visdomen från den buddistiska traditionen, där små tempel i varje hem konstant minner om de två generationer som levt före oss – och de två som kommer efter. Så att vi kan vara stolta över vad vi gör långsiktigt; bete oss vuxet och ta ansvar för den värld vi lämnar åt nästkommande generationer.

• Sverige som i modern tid varit ledande i miljöarbete och rättvis fördelning bör bli världsledande i att skissera modeller för hållbar livskvalitet.
• Arbetet bör bygga på men gärna gå utöver åtaganden i Parisavtalet 2015
• Styrmedlen bör bl a omfatta subventioner, regelverk, lagar och långsiktiga investeringar i kollektivtrafik, hållbara bostäder mm – och inte vara beroende av att enskilda individer ”väljer” att agera hållbart.
• Finansiering bör bl a säkras med skatter och utifrån FN-principen om att förorenaren ska betala för utsläpp och bidra till omställningar som antogs vid FN:s Världskonferens i Johannesburg 1992 om hållbar utveckling.

 

Gerd Johnsson-Latham

Gerd Johnsson-Latham, tidigare kansliråd på UD som har arbetat med kvinnors levnadsvillkor och rättigheter i ett globalt perspektiv under flera decennier.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Elin Schiffer, kommunikatör och junior redaktör.