Därför kan klimathotet samexistera jämsides de traditionella hoten

ANALYS I en allt mer orolig värld där fler länder fokuserar på en ökad försvarsförmåga, bland dem Sverige, kan man göra antagandet att klimathotet borde nedprioriteras till förmån för det militära hotet. Detta är dock inte fallet. Sofia Bergström, student vid Försvarshögskolan och praktikant vid Sveriges ambassad i Singapore, beskriver varför alternativa hotbilder, såsom klimathotet, kan samexistera jämsides den militära hotbilden. 

Världen har förändrats efter kalla krigets slut och med det har alternativa hotbilder kommit att uppmärksammas. Istället för att rapportera om militära hot har media i ökad utsträckning kommit att rapportera om exempelvis terrorism, desinformation och cyberhot. Gemensamt för dessa hot är bland annat att det finns en bakomliggande aktör.

Ett annat ämne som medierna rapporterat om i stor utsträckning på 2000-talet är klimatförändringarna, även om de säkerhetspolitiska konsekvenserna inte är någonting som kommit att uppmärksammas i lika hög grad som de fysiska bevisen, såsom smältande isar. Inom forskning och politik är dock klimatförändringarna någonting som i allt högre utsträckning kommit att betraktas som ett hot mot internationell fred och säkerhet. En utav den brittiska regeringens chefsforskare har beskrivit klimatförändringarna som ett större hot mot internationell fred och säkerhet, än internationell terrorism och även Sveriges statsminister har beskrivit klimatfrågan som ett säkerhetshot och en ödesfråga. Även om det såklart går att argumentera för att vi alla är med och påverkar klimatförändringarna, blir det svårare att argumentera för att vi alla gör det i syfte att skada eller påverka andra i jämförelse med andra hot som exempelvis terrorism eller militära hot där det finns en tydlig aktör.

Studier visar på att klimatförändringarna i allt högre utsträckning utsätter stater och samhällen runt om i världen för olika risker och utmaningar. Konsekvenserna av klimatförändringarna är flera; exempelvis är gradvisa förändringar i ekosystem och ett ökat antal naturkatastrofer är inte bara problematiskt i sig utan kan dessutom vara bidragande orsaker till framtida konflikter samt underminera försörjningsmöjligheter. Klimatförändringarna gör bärlden både osäkrare och mindre förutsägbar.

Utvecklingen i Sverige och EU 

I Sverige kom miljö- och naturkatastrofers (om än inte klimatförändringarnas) konsekvenser för befolkningen att uppmärksammas på politisk nivå vid mitten av 1990-talet, och i likhet med säkerhetsbegreppets breddning inom forskningen på 1990-talet, skedde det även en praktisk breddning inom svensk politik. Vid regeringsförklaringen 2006 beskrev Fredrik Reinfeldt klimatförändringarna som en ödesfråga och vid regeringsförklaringen 2014 tog Stefan Löfven ytterligare ett kliv när han beskrev klimatförändringarna som ett globalt säkerhetshot.

Även i EU började klimatförändringarnas påverkan på säkerheten att erkännas under tidigt 2000-tal. Klimatförändringarna nämns i den europeiska säkerhetsstrategin från 2003 och EU:s höga representant och kommissionen identifierar klimatförändringarna explicit som en threat multiplier i en rapport från 2008. I EU:s globala strategi från 2016 refereras det konsekvent till klimatförändringarna och stater där konsekvenserna av klimatförändringarna kan komma att förvärra konflikter på olika sätt.

Säkerhetsstudiernas och den svenska politikens paradigmskifte under 1990-talet kan ses i ljuset av att den säkerhetspolitiska situationen i Europa gradvis kom att förbättras efter kalla krigets slut. Flera möjlighetsfönster öppnades upp i samband med Sovjetunionens kollaps, däribland den europeiska integrationsprocessen och av integrationsprocessen följde interdependens vilket också minskade risken för militära spänningar och konfrontationer.

Vid en första anblick tycks klimatförändringarna uppmärksammas i takt med att det traditionella militära hotet gradvis försvinner: Innan kalla kriget dominerade den militära hotbilden, strax efter kalla krigets slut börjar miljön att uppmärksammas och på 2000-talet har det militära hotet avskrivits som den dominerande grunden för det svenska totalförsvaret och klimatförändringarna börjar uppmärksammas i både Sverige och EU. I detta läge skulle det gå att prata om ett nollsummespel där militära hot inte kan samexistera med andra hot på den politiska agendan.

En krim-effekt?

Sen annekterade Ryssland Krim-halvön i Ukraina. Med sitt agerande visade Ryssland att de var beredda att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål. På grund av det ryska agerande, tillsammans med stora satsningar på den ryska militären, så försämrades den säkerhetspolitiska situationen i Europa. Utifrån ovanstående resonemang om nollsummespel och efter att ha levt i årtionden av både varma och kalla krig, kanske en logisk reaktion varit att åsidosätta klimatförändringarna och andra icke-militära hot.

Sverige har visserligen påbörjat upprustning av sitt försvar och en invasion av Sverige betraktas återigen som möjligt i en bredare konflikt, men det militära hotet dominerar inte automatiskt den politiska agendan, som det gjorde innan sovjetunionens kollaps, eftersom både Sverige och EU beskriver klimatförändringarna som ett säkerhetshot efter annekteringen av Krim. Ratificeringen av Parisavtalet beskrivs som ”a historic milestone in the fight against climate change”, och att flera länder står upp för klimatet och Parisavtalet trots att Trump hotar att lämna det kan väl inte annat än tolkas som att klimatförändringarna och dess konsekvenser tas på allvar?

Den militära hotbilden utesluter inte icke-militära hotbilder 

Detta nationella, regionala och internationella agerande visar på att 2010-talets politiska agendor inte automatiskt domineras av den militära hotbilden. Även om militära konfrontationer förekommer på många håll i världen, ställs också dagens globaliserade värld och den internationella freden, säkerheten och stabiliteten inför icke-militära hot, varav många har en gränsöverskridande karaktär och inte enbart, eller inte alls, kan lösas med militära medel.

En trend som vi kan under 2000-talet är samexistens av flera olika hotbilder där uppmärksamhet och prioritet ges till både traditionella och icke-traditionella hot. Även om den militära hotbilden åter är prioriterad innebär det inte att dagens moderna hot försummas och således verkar det idag, i alla fall inte i Sverige och EU, inte finnas ett nollsummespel avseende hotbilder.

Klimatförändringarna må skilja sig från andra hot som världen idag står inför i avseendet av en bakomliggande aktör. Vad klimatförändringarna däremot har gemensamt med hot och utmaningar som exempelvis terrorism, desinformation och cyberhot är deras gränsöverskridande karaktär. Gränsöverskridande hot kräver internationella lösningar eftersom ingen stat ensam kan hantera problemet. Att den militära hotbilden samexisterar och prioriteras tillsammans med andra hotbilder är att betrakta som positivt då det exempelvis innebär att det blir lättare att se kopplingar mellan klimatförändringar och militära konflikter och därmed får vi ett större och bredare perspektiv på globala säkerhetshot.

Anledningen till att alternativa hotbilder, såsom klimatförändringar, kom att placeras på Sveriges politiska agenda beror på flera faktorer såsom stabilitet efter kalla kriget, avsaknaden av ett militärt hot och interdependens. I vår samtid ser vi instabiliteten och osäkerheten öka och kampen om resurserna blir hårdare. Frågan är vad som händer här näst, kommer det återigen bli en för alla, alla för en?

Sofia Bergström

Sofia Bergström studerar statsvetenskap på Försvarshögskolan och gör för närvarande praktik på den svenska ambassaden i Singapore. Ovanstående artikel är baserad på hennes C-uppsats.

 

 

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Elin Schiffer, kommunikatör och junior redaktör.