REFLEKTION Bristen på mänsklig säkerhet har stora konsekvenser för individer och samhällen och håller människor kvar i fattigdom, skriver Åsa Wallton, verksföreträdare för fred och säkerhet på Sida och delar med sig av sina reflektioner och personliga erfarenheter från i Guatemala.
För ett knappt decennium sedan jobbade jag för Sida i Guatemala. För mig som ambassadanställd bosatt i ett kvarter i huvudstaden där nya skyskrapor restes en efter en var inte fattigdomen alltid synlig i vardagen. Guatemala är ett land med stora ekonomiska, politiska och sociala klyftor: målgruppen för de svenska biståndsinsatserna bodde i högre grad ute på landsbygden. Däremot hade vi andra problem i huvudstaden. Våldet var ständigt närvarande. Som utsända uppmanades vi att inte åka lokalbuss på grund av de många morden på busschaufförer, att inte ta fel avfart med bilen för att undvika att hamna i fel stadsdel och promenera på stan, det skulle vi helst inte alls. Det dödliga våldet hade sedan den väpnade konfliktens slut 1996 förflyttat sig från landsbygden till städerna där medel- och överklassen (men också växande antal fattiga) bodde. Så alarmerande var situationen att kostymklädda företagare och personer från samhällseliten tog till gatorna för att protestera mot våldet. Få bedömare betraktade den bristande säkerheten i Guatemala som i första hand en fattigdomsfråga. Bristande säkerhet ansågs vara ett problem framförallt för den urbana befolkningen, och var inte huvudsakligt fokus för biståndet till landet.
Sedan hände en sak som fick mig att tänka om. En fyraårig flicka hittades mördad inte långt från sin bostad på den guatemalanska landsbygden – ett av ca 6000 mord som inträffade i landet varje år. Jag kom att få särskild inblick i fallet då jag kände den mördade flickans faster. Det var en fasansfull händelse som kom att påverka flickans faster men även mig på flera sätt. Men det jag vill berätta om nu är hur händelsen bidrog till en djupare insikt om mänsklig säkerhet som ett av fattigdomens många ansikten.
Fastern åkte direkt från sin arbetsplats i Guatemala Citys mest välbärgade kvarter till bårhuset. När hon uppriven efter att ha sett den illa tilltygade flickan senare kom hem till sin brors familj var det för att upptäcka att mordfallet var toppen på ett isberg. Den fattiga byn på den guatemalanska landsbygden var sedan en tid hårt drabbad av den organiserade brottsligheten. Under en tid hade en grupp män plågat sina grannar. Flera bybor vittnade om att det inte längre var någon vits att köpa saker till hemmet, för så fort någon köpt nya köksredskap, maskiner eller boskap så fick hen besök från männen som plockade med sig de nyköpta sakerna. Flera fall av överfallsvåldtäkter och sexuella trakasserier mot flickor och kvinnor hade också skett i området, så föräldrarna ville inte längre släppa iväg sina barn att gå ensamma till skolan. Varför har ni inte anmält det här till polisen? frågade fastern förvånad sina släktingar och tidigare grannar. Deras svar var att eftersom polisen sällan dök upp vid brottsanmälningar och poliser vid ett tillfälle stoppat en buss och våldfört sig på passagerarna så utgick alla ifrån att polisen var lierade med männen. Den samlade frustrationen, sorgen och ilskan i byn bubblade några dagar senare över och resulterade i en lynchning där en av gärningsmännen dödades.
Efter den dramatiska utvecklingen beslutade sig fastern för att agera. Till skillnad från sina släktingar hade hon nätverk i huvudstaden och fick kontakt med en organisation som gav stöd till brottsoffer och deras anhöriga. Med organisationens stöd polisanmälde hon mordet på brorsdottern, trots misstron mot polisen. I rättshänseende kom det att bli ett framsteg, både för att brottet lagfördes (till skillnad mot de flesta brotten i landet) och för att det ledde till fällande domar mot förövarna, som fick långa fängelsestraff vid en tidpunkt när straffriheten för mord var 98%. Det fastslogs att mordet, ofattbart i sin brutalitet, varit ett sätt för männen att stiga i rang i sitt kriminella gäng.
Men för flickans familj slutade inte problemen i och med domen. Den mördade flickans familj hade redan under rättsprocessens gång tvingats lämna byn efter flera hot från vänner till de gripna männen. Då familjen insåg att de inte inom någon snar framtid skulle kunna återvända till sin mark, beslutade de sig för att sälja den. Men det var inte helt enkelt att sälja mark i ett så våldsdrabbat samhälle och så länge jag bodde kvar i Guatemala hade de inte lyckats.
Hela händelseförloppet som jag följde på nära håll gav en bild av hur genomgripande våldet och osäkerheten påverkade människor med begränsade resurser och hur nära sammanlänkad bristen på säkerhet var med själva upplevelsen av fattigdom. Till skillnad från de välbeställda i Guatemala City som kunde köpa sig säkerhet i form av livvakter, murar och privata helikoptrar, var sårbarheten hos den mördade flickans familj mer omfattande. Jag vet inte på vilken sida av fattigdomslinjen familjen levde; men det är inte heller det viktiga här. Det betydelsefulla var att bristen på fysisk säkerhet och trygghet hindrade dem från att använda sina resurser. Förutom den absolut mest kännbara kostnaden för osäkerheten – förlusten av ett barn – medförde bristen på säkerhet andra inskränkningar i deras liv: de övriga barnen kunde inte tillgodogöra sig den skola de hade tillgång till, pengarna de vuxna eventuellt tjänade kunde inte, på grund av stöldrisken, användas för att investera i produkter som höjde deras levnadsstandard, marken de ägde kunde de under en längre period inte själva bruka men inte heller sälja. Säkerhetsrelaterade dimensioner bidrog till att hålla dem kvar i resursknapphet trots att de faktiskt hade såväl materiella tillgångar som tillgång till viss samhällsservice som under andra förhållanden hade kunnat bana vägen för dem ur fattigdom.
Miljontals människor i världen lever med, om inte exakt samma, så liknande vardagsutmaningar och utsatthet som familjen jag berättat om. Både Världsbanken och FN har identifierat våld och konflikter som ett av de största utvecklingshindren, och nyligen har Sida presenterat sin nya mångdimensionella ansats till fattigdom där mänsklig säkerhet betraktas som en integrerad del av vad ett liv utan fattigdom är. Med det befäster Sida en förståelse av att konflikt och osäkerhet är en av fattigdomens dimensioner, nära sammanlänkat med dess andra dimensioner. Genom att bättre förstå och analysera hur fattigdomen upplevs av kvinnor, män, flickor och pojkar i olika situationer kan också biståndet utformas på ett bättre sätt för att nå sina mål att bidra till att göra det möjligt för människor att resa sig ur fattigdom.
Åsa Wallton
Åsa Wallton är verksföreträdare för fred och säkerhet på Sida och har arbetat för Sida i Guatemala, Vietnam och Bolivia.
Ansvarig redaktör: Annie Sturesson, klimat- och utvecklingsfrågor
Lämna ett svar