ANALYS Liz Tydeman, programansvarig på Svenska Burmakommittén, skriver om mordet på U Ko Ni för ett år sedan och dess betydelse för utvecklingen i Burma.
Mycket av det hopp som fortfarande fanns om Burmas demokratisering släcktes under förra året. Militärens övergrepp mot civila i delstaten Rakhine har inte undgått någon, konflikten i norr har förvärrats och många bedömare har helt tappat tron på fredsprocessen. Men den dystra utvecklingen började med något mycket mindre, men samtidigt så oerhört: mordet på en av Daw Aung San Suu Kyis närmsta rådgivare, U Ko Ni.
För exakt ett år sedan idag, den 29 januari, sköts han ihjäl utanför Yangons flygplats med sitt tvååriga barnbarn i famnen. Med U Ko Ni förlorade inte bara Daw Aung San Suu Kyi och hennes parti en av sina främsta rättsexperter, landet förlorade också en av sina skarpaste hjärnor, och en av de bäst lämpade att kämpa för en förändring av konstitutionen från 2008, som befäster militärens position. Det var han som hittade kryphålet som möjliggjorde att Daw Aung San Suu Kyi kunde bli statskansler, och därmed lyckades kringgå konstitutionens förbud mot hennes möjligheter att bli president. Kanske var det detta genidrag som till slut kostade honom livet.
Ett år senare har gärningsmännen fortfarande inte dömts, trots den till synes starka bevisningen mot dem. Men bland allmänheten råder det ingen tvekan om vem eller vilka som egentligen låg bakom attacken: den burmesiska militären. Den allmänna uppfattningen om mordet på U Ko Ni är att det var avsett som en varning, en signal om att militären fortfarande bestämmer i landet och att ingen ska försöka utmana deras makt.
Signalen ekade genom alla samhällsskikt. Människorättskämpar har sagt till mig att ”om de kan döda U Ko Ni, då kan de döda mig närsomhelst.” Det verkar som om Daw Aung San Suu Kyi också lyssnade. Hon var länge tyst om hans död, gick inte på hans begravning och hon har i det närmaste skyddat militären sedan dess. Hennes strategi verkar vara att ge efter för militären i hopp om att den ska reformera sig själv. En strategi som hittills inte varit framgångsrik.
Sedan augusti 2017, har 688 000 rohingyer flytt från delstaten Rakhine efter vad FN:s människorättschef beskrivit som ”ett skolboksexempel på etnisk rensning” av Burmas militär. Läkare utan gränser uppskattar att 9 000 personer förlorade livet bara under den första månaden. Militäroffensiver har också fortsatt i delstaterna Kachin och norra Shan. FN:s oberoende utredare har inte släppts in i landet för att kunna resa till konfliktområden och FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Burma har nekats visum. Godtyckliga arresteringar av journalister fortsätter, över hundra politiska fångar sitter alltjämt fängslade, konfiskering av mark är fortfarande ett olöst problem och aktörer inom civilsamhället oroas över begränsningar av deras utrymme att verka.
På alla dessa områden är Daw Aung San Suu Kyi och hennes parti tysta. Det stämmer att hon har begränsad makt och att den verkliga makten vilar hos militären, men hon är inte helt maktlös. Inte minst har hon och den civila regeringen möjlighet att reformera de lagar som tillåter godtyckliga arresteringar av journalister och meningsmotståndare och besluta om att frige politiska fångar. Men hennes verkliga styrka låg i hennes moraliska auktoritet, hon hade förtroende bland landets etniska minoriteter och hon hade socialt kapital. Det var därför militären såg henne som ett hot. Ju längre hon väntar på att militären ska reformera sig själv, desto mer stöd förlorar hon bland sina väljare och desto snabbare förfaller hennes parti. För att Burma ska bli en verklig demokrati behövs en ny strategi. Militärens straffrihet kan inte fortsätta.
Här har omvärlden, inklusive Sverige, en viktig roll att spela för att sätta press på Burma, inte minst genom att vidta konkreta åtgärder mot den burmesiska militären. Ansvariga för människorättskränkningar och övergrepp måste hållas till svars för sina handlingar. Det finns flera konkreta åtgärder omvärlden kan vidta, bland dem att införa ett globalt vapenembargo mot landet, stoppa allt samarbete med den burmesiska militären och införa ekonomiska sanktioner mot militären och militärägda företag.
Liz Tydeman
Liz Tydeman är bosatt i Yangon, Burma och har över 15 års erfarenhet av att arbeta med mänskliga rättigheter i Burma och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Annette Lyth
Lämna ett svar