DEBATT Guldbrun sand, klarblått hav och en strandkant fylld av plast och skräp. Det är först som en solsökande semesterfirare på sydligare breddgrader som man blir påmind om problemet med nedskräpning av stränder – men det är i haven som de verkliga problemen hopar sig, säger Annie Sturesson, redaktör för Mänsklig Säkerhet.
Plast i havet. Foto: Getty Images, Paul KennedyI år bytte jag ut julbord och snöslask mot curries och solsken på Sri Lanka. Nyårsdagen firades på en strand strax norr om huvudstaden Colombo. Eftersom det var helgdag var stranden fylld av lankesiska badfantaster. Vuxna och barn badade i underkläder eller i full utstyrsel och svalkade sig med glass. Dagen efter var helgfirarna borta men kvar på stranden låg ett täcke av skräp.
Skräpet på Sri Lanka stör inte bara semesteridyllen – det orsakar också allt fler miljömässiga och ekonomiska problem. Översvämningar i huvudstaden Colombo har på senare år kopplats till plastpåsar som sätter igen avloppsgaller. Skräpet ställer även till problem utanför landets gränser. En amerikansk studie från 2016 rangordnar önationen som världens femte främsta utsläppare av plast i haven. Kina toppar listan och står för 30 procent av allt utsläpp i havet, följt av Indonesien, Filippinerna och Vietnam. Gemensamt uppskattas de 192 länderna som ingick i studien dumpa uppemot 12.7 miljoner ton skräp i haven. Risken är stor att högre välstånd och ökad konsumtion medför att den totala mängden av skräp ökar drastiskt – liksom andelen skräp som hamnar i haven. År 2025 beräknas uppemot 155 miljoner ton skräp dumpas i haven. Och skräpet kommer inte bara från växande ekonomier som saknar utvecklade nationella sophanteringssystem. Till följd av hög befolkningstäthet vid kusterna och höga konsumtionsnivåer rankas USA på tjugonde plats.
År 2050 kommer det att finnas mer plast i haven än fisk, uppskattar World Economic Forum. Skräpet påverkar inte endast växter och djur i havet, det riskerar även att medföra hälsofaror för människor och skada länders ekonomier och välfärd, inte minst i de länder som är beroende av fiskeindustri.
Uppfinningar för att städa upp haven
Mitt i detta hav av mörka prognoser finns det strimmor av hopp och aktivism. För några år sedan blev holländaren Boyan Slat världskändis med sin idé om plastfångare i haven. Som 18-åring startade han 2013 organisationen Ocean Cleanup. Tanken är att tillverka flytande bommar på en till två kilometer som samlar ihop flytande skräp genom att utnyttja de fem stora oceanvirvlarna. Strömmarna transporterar sedan plasten och bommarna vidare till en tillfällig uppsamlingsstation. Skepp plockar därefter upp skräpet och för det till land för försäljning och omvandling till nya produkter t.ex. olja. Systemet är designat för att fånga upp alltifrån små plaster på 1 cm till stora övergivna fiskenät på tiotals meter. Tanken är att ta bort plasten innan den hinner brytas ner till de miljöfarliga små mikroplasterna. Plastfångarnas påverkan på djurlivet begränsas genom att de fångar upp plast nära havsytan men släpper igenom fisk och andra havsdjur som kan simma under fångstbommarna. Ocean Cleanup har hittills fått in dryga 20 miljoner dollar och hoppas kunna börja placera ut bommar i havsströmmen i Stilla havet under 2020. Målet är att fånga upp hälften av plasten som finns i den s.k. ”The Great Pacific Garbage Patch” på fem år.
Kampen mot plasten
För att nå slutmålet om ett plastfritt hav räcker det inte med kreativa ”skräpdammsugare”. Åtgärder krävs även för att förebygga att skräp hamnar i haven. Produktionen av plast har ökat från 1.5 miljoner ton 1950 till 322 miljoner ton per år. I dagens konsumtionssamhälle används plast överallt – för att paketera varor, bära hem dem, och slänga det som blivit över etc. Att hitta konkurrenskraftiga alternativ till den billiga plasten har än så länge visat sig svårt.
Runt om i världen har kampen mot plast inletts. I flera olika länder, från Rwanda till Sri Lanka, har plastpåsar förbjudits. I Sri Lanka infördes förbud mot plastpåsar hösten 2017 men genomförandet av förbudet har stött på problem. I avsaknad av ett lokalt producerat alternativ till plasten, som biologiskt nedbrytbara påsar, fortsätter matbutikerna frikostigt dela ut plastpåsar.
Även EU har trappat upp kampen mot plast. Den 16 januari 2018 antogs den första europeiska strategin för plast i en cirkulär ekonomi. Strategin syftar till att minska konsumtionen av plast och utveckla mer hållbara och återvinningsbara alternativ. Målet är att 55 procent av all plast ska vara återvinningsbar 2030 och att medlemsländer ska minska användningen av plastpåsar från 90 till 40 påsar per person och år till 2026. Fokus är främst att minska antalet engångsplastpåsar. EU-kommissionens vice ordförande, Frans Timmermans, beskrev problemet med dessa i en intervju i Guardian “engångsplast tar fem sekunder att producera, du använder det i fem minuter och det tar 500 år för den att brytas ner”.
Ett av de företag som hoppas bidra till kampen mot plasten runt om i världen är det svenska företaget GAIA som utvecklar biomaterial som är förnybart och helt nedbrytbart alternativ till plast. Målet att deras biomaterial ska ersätta plast- och papperspåsar i hela världen.
Det pågår även forskning för att göra plasten mer miljövänlig genom att göra den biologiskt nedbrytbar. Arbete pågår med att använda tillsatser i form av metalliska föreningar som omvandlar plast till spröda fragment som när de löses upp blir till koldioxid, vatten och biomassa som inte innehåller några giftiga ämnen. Förhoppningen är att den mer miljövänliga plasten ska kunna användas till olika engångsförpackningar. Ett annat minst sagt innovativt forskningsområde gäller hur mjölkprotein kan användas för att skapa biologisk plast till produkter som isolering och förpackningar. Den s.k. mjölkbaserade plasten visar på flera fördelar – den spricker sällan och är giftfri.
För en källsorterande Stockholmsbo är hotbilden av plast inte alltid närvarande i vardagen. Stränderna och skräpet i Sri Lanka känns långt borta. Men hur kan jag bidra till kampen mot plast med lite vardagsaktivism? Jag har rotat fram en dammig tygpåse och köpte en t-shirt för att stödja Oceanclean.up – gör du detsamma!
Annie Sturesson
Annie Sturesson, redaktör på Mänsklig Säkerhet. Hon är statsvetare och nationalekonom med flerårig erfarenhet av säkerhetspolitik och utvecklingsfrågor.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör:Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar