ANALYS Hur skulle en svensk sanningskommission för de övergrepp som skett mot den samiska befolkningen kunna se ut? Det analyserar Annette Lyth, redaktör för Mänsklig Säkerhet, i ljuset av hennes erfarenheter av att arbeta med övergångsrättvisa i Rwanda, Kosovo, Nepal, m fl. länder.
Under MR-dagarna i Jönköping i år handlade flera seminarier om den samiska befolkningens situation i Sverige. Paneldeltagare beskrev en situation där den mentala hälsan sviktade, många unga har litet hopp om framtiden, och där även de samer som är stolta över sitt ursprung mår dåligt över hur de bemöts av det svenska samhället. Det är tyvärr en bild som stämmer väl överens med hur andra urbefolkningar över världen mår. Men det är också en bild som går stick i stäv med Sveriges höga svansföring som försvarare av mänskliga rättigheter internationellt.
Vid ett flertal tillfällen under MR-dagarna diskuterades möjligheten av en sanningskommission som skulle ge den samiska befolkningen en möjlighet att dokumentera och att få erkännande för sina erfarenheter. En sanningskommission sätts ofta upp inom ramen för övergångsrättvisa. Övergångsrättvisa är en term som omfattar alla de processer och mekanismer en stat använder för att komma till rätta med massiva kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt för att säkerställa upprättelse, rättvisa och försoning. Vanligtvis äger det rum efter en konflikt eller då ett land kommer ur en period av diktatur med massiva kränkningar av mänskliga rättigheter. Det utmärkande draget för övergångsrättvisa är att det fokuserar på brottsoffret, till skillnad från vanlig brottsjuridik där förövaren står i fokus.
Övergångsrättvisa innefattar normalt fyra områden:
1) Sanningssägande; att berätta sanningen om kränkningar som begåtts är det första steget mot social dialog och försoning. Alla parter i konflikten, men framför allt viktigaste de drabbade och deras familjer, har rätt att få sin röst hörd och sina frågor besvarade. Samhället i stort har också rätt att veta sanningen om tidigare händelser och förekomsten av grymma brott. Detta är avgörande för att ta itu med – och i förekommande fall straffa – tidigare kränkningar, men det är också ett åtagande att förebygga att liknande överträdelser återkommer i framtiden.
2) Rättvisa; identifiering och åtal av förövare av grova brott mot de mänskliga rättigheterna och internationella brott är helt ofta avgörande i övergångsrättvisa, eftersom det tjänar både ett förebyggande och reparativt syfte. Det kan ske både i nationella domstolar eller i internationella tribunaler.
3) Kompensation/reparation; de som fallit offer för brutala brott mot de mänskliga rättigheterna har rätt att få tillräcklig ersättning för skadan. Det går långt utöver ekonomisk ersättning och innefattar också symboliska gester, till exempel offentliga ursäkter och byggandet av minnesmärken. Det kan också vara åtgärder som syftar till att förbättra offrens och deras familjers liv, till exempel genom stipendier eller tillgång till hälsovårdstjänster.
4) Garantier mot återupprepning; alla ansträngningar måste göras för att förhindra att dessa kränkningar återupprepas i framtiden. Detta kan främst ske genom institutionella reformer som stärker ansvarshållande, öppenhet och rättvisa, t ex genom att förändra polis- och juristväsendet eller se över undervisningsmaterial i skolor, osv.
I ett svenskt sammanhang skulle övergångsrättvisa alltså vara ett lämpligt verktyg för att hantera den period i svensk historia då den samiska delen av befolkningen utsattes för allvarliga kränkningar av deras mänskliga rättigheter på ett systematiskt sätt och vars konsekvenser känns än idag. För under historiens gång har samiska marker koloniserats och konfiskerats, samiska barn har skickats till nomadskolor och de samiska språken har förbjudits. Samma slags kränkningar som andra urbefolkningar utsatts för på många andra ställen i världen. Slående är dock vilken tystnad denna fråga bemötts med i Sverige, jämfört med hur den behandlats i andra likvärdiga länder såsom Kanada, Australien, Nya Zeeland, etc. I Sverige är det möjligt att gå igenom en hel grundskoleutbildning utan att lära sig om den samiska kulturen eller hur den samiska befolkningen behandlats i historien. Det är till och med möjligt, som i mitt eget fall, gå igenom en hel juristutbildning och en påbyggnadsmagister specialiserad på mänskliga rättigheter, och lära sig om rättigheter och kränkningar internationellt utan några reflektioner över vår egen historia i Sverige. Det betyder att vi alla (eller i alla fall de flesta) har luckor i vår egen historiebeskrivning men också att vi missat ett viktigt tillfälle att förstå mekanismer bakom diskriminering och rasism, något som skulle hjälpa oss att bättre förstå både vårt eget samtida samhälle och omvärlden. Men framförallt innebär det ett fortsatt förnekande av den samiska befolkningens erfarenheter och lidande vilket utgör ett fundamentalt hinder för deras helande och tillförsikt till framtiden.
Ett mycket viktigt steg i processen av sanningssägande och försoning togs 2016 då Svenska kyrkan gav ut en Vitbok om relationerna mellan kyrkan och samerna. I den kartläggs kränkningar av samer och Svenska Kyrkans inblandning i dessa. Men som påpekats av de ansvariga av denna publikation ska detta inte ses som en slutpunkt för diskussionen utan tvärtom som ett startskott. I förlängningen är det också viktigt att sanningskommission inte behandlas som en isolerad fråga mellan samebefolkningen och institutioner som kyrkan och staten. Om en sanningskommission ska få verkan måste det bli en nationell angelägenhet som berör hela befolkningen, det måste vara en svensk inte bara en samisk kommission. En sanningskommission ger inte bara ett tillfälle för de som drabbats att dela med sig av sina erfarenheter, den ska också ge utrymme för självrannsakan om de mekanismer i samhället som möjliggjorde att dessa övergrepp ägde rum. I det svenska fallet blir det antagligen svårt att identifiera individuella förövare och ställa dessa till ansvar eftersom övergrepp oftast skett genom staten som institution. Det blir därför än viktigare att analysera hur dessa övergrepp har skett och vilka mekanismer legat bakom. Likaledes kommer de rekommendationer som kommer ut från sanningskommissions arbete vara allas ansvar att ses till att de implementeras. Detta är av yttersta vikt för att motverka att sanningskommissionens rapport bara blir en pappersprodukt som samlar damm på bokhyllan, något som tyvärr hänt på andra håll i världen.
Man kan önska att svenska staten tar denna chans att ta itu med ett av de svartaste kapitlen i vår historia på ett sätt så att det gagnar både den samiska befolkningen och resten av befolkningen i stort. De måste ta ledningen i att organisera detta arbete på ett sätt som visar att de tar frågan på största allvar och inte bara vill ticka av en box. Ansvaret för övergångsrättvisa kan aldrig läggas på de som drabbats. Självklart måste de drabbade konsulteras och det måste ske på deras villkor, men det är den svenska statens ansvar att ställa resurser till förfogande, både tekniskt och finansiellt. En sanningskommission skulle ge det svenska samhället en chans att reflektera över hur den samiska befolkningen har behandlats förr och hur de behandlas idag. Framförallt ger det en chans att förbättra statens och majoritetsbefolkningens attityd och agerande mot den samiska befolkningen så att vi blir ett mer inkluderande och reflekterande samhälle. Det skulle också ge Sverige större trovärdighet när man vill ta ledningen i arbetet som försvarare av mänskliga rättigheter internationellt. En sanningskommission är alltså något som vi alla har att vinna på och jag hoppas verkligen att denna möjlighet att lära från historien och göra bättre i framtiden inte slarvas bort.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar