ANALYS De flesta känner till Bhutan som ett fredligt, lite mystiskt buddistiskt kungadöme som lanserat sitt eget alternativ till BNP, bruttonationallycka. Betydligt färre känner till att Bhutan har fördrivit i princip hela sin nepalesiska minoritetsbefolkning, skriver Annette Lyth, redaktör på Mänsklig Säkerhet.
Personer av nepalesiskt ursprung har funnits i Bhutan sedan 1620, då skickliga hantverkare lockades att komma dit för att bygga en stupa (buddistiskt tempel). Fler kom i slutet på artonhundratalet och de flesta bosatte sig i södra Bhutan, landets största livsmedelsproducerande region. De fick namnet Lhotshampa, vilket betyder människor från söder. Migrationen till Bhutan fortsatte sedan under åren, relativt oreglerad och ofta med regeringens uppmuntran. Det var först efter 1990 som formella gränskontroller infördes.
På 1970- och 80-talet började den bhutanska eliten att se den växande etniska nepalesiska befolkningen som ett demografiskt och kulturellt hot. Den bhutanska regeringen inledde därför en ”bhutaniserings” -politik som inriktades på politisk, ekonomisk och kulturell uteslutning av de etniska nepalesiska invånarna i södra Bhutan. Medborgarskapslagen från 1977 och 1985 innehöll flera bestämmelser som möjliggör återkallande av medborgarskap. Genom en folkräkning1988 förlorade en sjättedel av befolkningen sitt medborgarskap, vilket banade väg för deras utvisning senare. Året efter införde regeringen en nationell policy ”En nation, en befolkning” som pålade kulturella och språkliga restriktioner på Lhotshampa. Policyn innebar en obligatorisk traditionell bhutanesisk klädkod och ersatte nepalesiska som klassrumsspråk med det officiella bhutanesiska språket.
1990 bildades Bhutan’s Peoples’Party av etniska nepalesiska studenter för att protestera mot nationaliseringspolitiken. Detta uppfattades av regeringen som ett hot mot Bhutans politiska ordning och en kampanj av trakasserier inleddes av de bhutanesiska säkerhetsstyrkorna . Nepalesiska skolor stängdes för att istället användas som militärbaracker, fängelser eller tortyrcenter och en allmän atmosfär av terror spred sig bland befolkningen. Efter att hundratals människor fängslades, egendomar konfiskerades och hus förstörde, flydde den nepalesiska minoriteten över gränsen till Nepal. Innan de lämnade landet fick de underteckna ett formulär där de avstod från anspråk på sina hem och sitt hemland, ibland utan att förstå vad de skrev under på eftersom formuläret var på bhutanesiska.
I över tjugo år satt de bhutanesiska flyktingarna i läger i Nepal som drevs av internationella organisationer. Den mycket negativa påverkan detta haft på flyktingarna har dokumenterats i flera internationella rapporter. Mycket höga nivåer av mental ohälsa har påvisats med depression, ångest, posttraumatisk disorder och världens högsta självmordsnivå hos flyktingar. I lägren ökade också alkohol och drogmissbruk, våld mot kvinnor och barn samt människohandel, framför allt av kvinnor och flickor.
Denna etniska rensning är en av världens största i proportion med en sjättedel av landets befolkning som drevs på flykt. Trots detta har den förbisetts av omvärlden som antingen har varit likgiltig eller som köpt bilden av Bhutan som ett fridfullt buddhistiskt Shangri-La. Regeringen lanserade bruttonationallycka, som ett mer spirituellt alternativ till det västerländska måttet BNP vilket är mest fokuserat på ekonomiska värden. Bhutan var så effektiv i sin lansering av detta begrepp att de till och med fick Förenta Nationerna att förklara 20 mars den internationella dagen av lycka.
Under tiden satt flyktingarna fast i lägren i Nepal utan några som helst framsteg i förhandlandet av deras återvändande till Bhutan. Istället började flyktinglägren tömmas i mitten av 2000-talet då invånarna blev repatrierade av UNHCR till Nordamerika, Oceanien och Europa. Många migrerade också själva till områden i västra Bengal och Assam i Indien utan stöd av internationella organisationer. Den mentala ohälsan hos de bhutanesiska flyktingarna har fortsatt även i deras nya hemländer med mycket höga nivåer av självmord, men UNHCR deklarerade repatrieringsprogrammet en succé. Det tycker säkert även Bhutan som lyckats med vad som måste ha varit en av historiens mest effektiva etniska rensningar, knappt noterat av det internationella samfundet.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar