DEBATT När militären i Sri Lanka i maj 2009 lyckades besegra de tamilska tigrarna genom att använda en strategi där de hänsynslöst slog tillbaka på gerillan utan att ta hänsyn till civilbefolkningen eller den humanitära rätten, satte det ett oerhört destruktivt prejudikat i regionen, skriver Annette Lyth, redaktör på Mänsklig Säkerhet.
Myanmar använder nu en liknande taktik när de begår massiva kränkningar mot Rohingya-befolkningen under förvändning av att man bekämpar inhemsk terrorism. Därför måste omvärlden reagera starkare denna gång för att förhindra framtida liknande kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt för att slå ned väpnade uppror baserade på rättfärdigade politiska mål.
Sri Lanka-modellen
Efter att Mahinda Rakapakasas blivit vald till president i Sri Lanka 2005 och utnämnt sin bror Gotabaya Rajapaksa till förvarsminister, lanserade Sri Lanka sin egen modell för att slå ned väpnade uppror. Modellen går ut på att använda rent militära medel, utan några försök till dialog eller en parallell politisk process och utan hänsyn till den civila befolkningen som kommer i kläm. Den förespråkar alltså total hänsynslöshet i strävan efter den fullständiga förintelsen av den väpnade motståndaren och bortser helt från de regler för krigsföring som regleras av den humanitära rätten, också för inhemska konflikter. Det var också en uttalad strategi att inte låta den internationella opinionen påverka hur krigsföringen bedrevs. För att undvika internationellt fördömande beskrev därför regeringen i Sri Lanka konflikten i termer som ”krig mot terrorism” och samtidigt uttalade en policy att inga civila skulle skadas, vilket väckte västerländsk sympati. Samtidigt spelade man på anti-västerländska känslor bland sina likasinnaade partners i det globala syd. Genom att hänsynslöst kontrollera information och undertrycka media samt förhindra oberoende övervakning var det möjligt demonisera motståndaren och göra den icke-legitim, och därmed sudda ut gränserna mellan civilbefolkningen och den beväpnade gerillan. Samtidigt lanserades en PR-kampanj baserad på tanken att Sri Lanka, ett populärt kultur- och semestermål, inte var ”den här typen av plats”.
Slutskedet på konflikten
Även om båda sidorna i konflikten hade begått grymheter under det 25-åriga inbördeskriget, dock främst regeringsstyrkorna, var det under de sista fem månaderna som de flesta och grövsta brotten mot den humanitära rätten begicks. I början av januari 2009 uppmanade regeringen hundratusentals civila att flytta till så kallade ”no-fire-zones”. Där utsattes de för upprepade och alltmer intensiva bombningar och attacker trots att det var regeringen själva som hade utpekat dessa områden och regeringsstyrkorna därför kände till både civilbefolkningens storlek och plats. Varje gång regeringen utnämnde nya ”no-fire-zones” skedde samma sak. Vid ett flertal tillfällen besköt regeringsstyrkorna också sjukhus och provisoriska sjukhus trots att de var fullt medvetna om både exakta platser och funktioner av dessa institutioner.
På uppmaning av regeringen och utan större protester lämnade FN konfliktzonen i september 2008, vilket allvarligt begränsade deras möjlighet att leverera hjälp. Situationen för civilbefolkningen förvärrades ytterligare av att regeringen förhindrade leveranser av mat och medicinsk behandling, bland annat genom att medvetet hävda att den civila befolkningen var mindre än en tredjedel av sin faktiska storlek och därigenom förhindra tillräckliga leveranser. När kriget tog slut i maj 2009 hade 300 000 tamiler blivit förskjutna och många av dessa var instängda i interneringsläger. FN har uppskattat att upp till 40 000 tamiler dödades under sista fasen i konflikten och många hävdar att mer än 10 000 av dem dödades under de allra sista dagarna under konflikten när de tamilska tigrarna inte länge utgjorde något reellt militärt hot. Många av de överlevande tamilerna avrättades summariskt och andra försvann utan spår. Tusentals tamiler sattes i Sri Lankas notoriska fängelser eller i militärläger där de under tortyr erkände terroristbrott.
FN:s respons
Efter konfliktens slut i Sri Lanka gjordes en intern utredning av FN:s agerande. Den slog fast att det fanns en motvilja bland FN-organen i landet att stå upp för rättigheter för människor som de var bemyndigade att hjälpa till. Bland de högst ansvariga för FN i Sri Lanka kände ingen sig ansvarig för att försöka förebygga och förhindra dödande av civila och inga andra instruktioner kom från FN:s högkvarter i New York. Slutsatsen var att FN på ett fatalt sätt misslyckats med att på ett adekvat sätt reagera på tidiga varningar och den efterföljande situationen under konfliktens sista fas.
Som svar på utredningens slutsatser och rekommendationer lanserade den tidigare generalsekreteraren, Ban Ki-moon, ett nytt initiativ – Human Rights Up Front. Med detta initiativ ville man åstadkomma en kulturell förändring inom FN-systemet så att all personal och alla FN-enheter ska utföra sitt arbete med en medvetenhet om sitt bredare ansvar för att stödja FN-stadgan och övergripande FN-mandat. Tyvärr verkar doktrinen inte ha nämnvärt påverkat FN:s reaktion i Myanmar där man under flera år valde en mycket liknade strategi som i Sri Lanka, att fokusera på att leverera humanitärt och stöd till de som drabbats av kränkningar och våld utan att försöka angripa grundorsakerna till situation eller uttala sig offentligt om regeringsstyrkornas brott mot mänskliga rättigheter
Att undvika humanitärrättsliga förpliktelser genom terroristbekämpning
2015 kom FN:s organ för mänskliga rättigheter, OHCHR, ut med en rapport som slog fast att Sri Lankas regeringsstyrkor gjort sig skyldiga till krigsbrott och brott mot mänskligheten, men ännu har ingen ansvarig har ställts till rätta. Detta misslyckande utgör ett farligt prejudikat och skickar ett budskap som säger att brott som begås under förevändning av ”bekämpning av terrorism” är utom räckhåll för internationell rättvisa. Sri Lanka-modellen är därmed en oerhört farlig förebild för motuppror och konfliktlösning som har allvarliga följder för mänskliga rättigheter, fred och säkerhet långt utanför Sri Lankas gränser.
När nu säkerhetsrådet antagit ett uttalande som fördömer Myanmars handlande mot Rohingyas ska detta absolut ses som ett steg i rätt riktning. Men den måste följas upp med andra medel för att bygga på det momentum som skapats av resolution och massmedial uppmärksamhet.
Läs även Annette Lyths artikel om Rohingyas
Det internationella samfundet måste kräva att de Rohingyas som fördrivits tillåts att återvända och att förföljelserna mot de som är i landet omedelbart upphör. Internationell närvaro kan inte bara fokusera på humanitärt stöd utan måste också ha ett skyddsmandat. Framför allt måste de ansvariga ställas till svars för de brott som begåtts, och FN:s säkerhetsråd bör agera snarast med att sätta in sanktioner mot de högst ansvariga i militären samt ansvariga politiker. På så sätt kan vi förhindra att Sri Lanka-modellen lever vidare och förpassa den till historieböckerna som ett misslyckat försök av en diktatorisk regering att rättfärdiga sina brott.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, biträdande chefredaktör.
Lämna ett svar