ANALYS Spontanfrivilliga grupper spelade en avgörande roll i räddningsinsatsen efter stormen Harvey på USA:s sydkust. I Sverige behövs mer debatt och kunskap om vilken roll dessa grupper kan spela i det nationella krishanteringssystemet, säger Veronica Strandh, postdoktor vid Umeå universitet.
Konsekvenserna av orkanen Harveys framfart blir allt mer påtagliga. Dödssiffran fortsätter att stiga, de materiella förlusterna är enorma och katastrofens omfattning beskrivs redan som större än efter orkanerna Katrina (2005) och Sandy (2012). Vi möts nu av rapporter från översvämmade områden och vittnesmål från personer som har förlorat allt de äger. Samtidigt har vi också kunnat se hur grannar har hjälpts åt i vattenmassorna och hur privatpersoner har använt sina båtar för att undsätta drabbade. Spontana grupper och nätverk har bildats för att dela ut mat, vatten och mediciner. Både väletablerade frivilligorganisationer och mer spontana grupper har rekryterat volontärer med ett enormt gensvar. Mycket pekar på att frivilliga krafter har spelat en avgörande roll i räddningsinsatsen.
Det kan tyckas som en självklarhet att frivilliga resurser har en integrerad roll i länders krishanteringssystem. Men faktum är att frivilligas roll i kriser och katastrofer är ett långt mer omdiskuterat ämne än vad man först kan tro.
Många forskare menar att vi sedan början av 2000-talet upplever ett diskursivt skifte inom kris och katastrofhantering. Det är inte längre enbart blåljusmyndigheter som har ansvar för att klara stora samhälleliga påfrestningar utan det finns ett gemensamt ansvar för samhällets säkerhet. Även det individuella ansvarstagandet för den enskildes säkerhet betonas. Några intressanta paradoxer framträder här.
För det första, samtidigt som myndigheter driver på att frivilliga ska få en mer framskjuten roll pekar mycket forskning på att frivilliga allt för sällan inkluderas i krisberedskap på ett systematiskt sätt då det finns en osäkerhet kring hur frivilligas resurser kan nyttjas.
För det andra, samtidigt som frivilligheten lyfts fram som allt mer centralt för både individens och samhällets säkerhet finns det frågetecken kring hur det frivilliga engagemanget ser ut i dagens samhälle. Minskar det? Ändrar det form?
Osäkerhet kring frivilligas resurser
Tyngdpunkten i många diskussioner om frivilliga tenderar att kretsa kring möjligheter respektive utmaningar för offentliga aktörer att nyttja de resurser som ofta organiserade frivilliggrupper erbjuder.
Den största möjligheten är att frivilliga utgör en extra resurs när de ordinarie krishanteringsresurserna inte räcker till, något som visade sig tydligt i samband med orkanen Harvey. Frivilliga har också ofta en god lokalkännedom och kan agera snabbt. Vi vet också från tidigare forskning, vilket även diskuterats av Sara Bondesson i en tidigare artikel i Mänsklig Säkerhet, att så kallade naturkatastrofer tenderar att drabba människor olika beroende på social grupp. Det finns en uppfattning om att lokalt förankrade frivilliggrupper har en legitimitet och förmåga att nå ut till olika grupper. Efter stormen Katrina 2005 utgjorde exempelvis den informella gruppen ”Robin Hood Looters” bestående av ett dussintal personer från ett socio-ekonomiskt utsatt grannskap, en kanal till en grupp som inte hade tillit till de ordinarie räddningsaktörerna i området.
Utmaningarna består i att frivilliga nödvändigtvis inte har en träning och erfarenhet av att agera i svåra situationer. Ett stort inflöde av frivilliga kan även orsaka otydlighet i ansvarsutkrävande. En alltför omfattande inströmning av framförallt oorganiserade frivilliga brukar till och med benämnas som en ”andra katastrof.”
Tyngdpunkten i många forskningsdiskussioner har alltså tenderat att fokusera på frågan om frivilliga kan utgöra en resurs eller inte. Det är viktigt att nu ta nästa steg och också diskutera hur olika former av frivilligt engagemang kan utvecklas.
Förändrade förutsättningar och former för frivilligt engagemang
Räddningsarbetet som följt efter orkanen Harvey har tydligt illustrerat att frivilligheten kan ta sig många olika uttryck. Det finns dock en tendens att frivilliga insatser likställs med det arbete som utförs av exempelvis amerikanska Röda Korset eller andra väletablerade organisationer. Många av de personer som till exempel har hjälpt till med att evakuera äldre till uppsamlingsplatser har gjort det under mer spontana former.
Forskare brukar benämna dessa personer eller grupper som spontanfrivilliga eller emergenta grupper. Dessa individer eller grupper är alltså inte på förhand organiserade utan är mer ad-hoc baserade till sin karaktär och agerar utifrån en större grad av improvisation. Denna spontanfrivillighet kan bygga på olika motiv, allt från att vilja bistå med resurser till ren nyfikenhet.
Det är viktigt att poängtera att det inte finns något automatiskt motsatsförhållande mellan olika typer av frivilliga. Tvärtom. Orkanen Harvey visade med all tydlighet att det fanns behov av olika typer av insatser. Däremot bör det uppmärksammas att vi står inför en kunskapsmässig utmaning här. Som forskare vet vi betydligt mindre om spontanfrivilligas roll i kriser och katastrofer än om etablerade organisationers engagemang.
I min forskning vid Umeå universitet har jag analyserat hur krisforskare har framställt frivilliga i forskningen under en 60-års period. Det visade sig tydligt att denna forskning, som har sin hemvist främst i USA, Australien och Japan, uppvisar en tydlig preferens för att studera stora och välkända frivilligorganisationer. Studier behandlar volontärers sätt att organisera sig och deras motiv för att ansluta sig till en organisation.
Sedan krisforskningens framväxt under 60-talets början har forskare kontinuerligt betonat vikten av att bygga upp en systematisk forskning om även mer spontana frivilliggrupper, men i praktiken har dessa grupper befunnit sig i forskningens periferi. En förklaring kan vara att det är mer utmanande att studera emergent organisering och spontanfrivilliga. Detta är dock en realitet som forskarsamhället och krishanteringspraktiker måste förhålla sig till.
Det finns stöd för tanken att det frivilliga engagemanget vid kriser och katastrofer har ökat men också ändrat form i takt med sociala mediers genomslag. Det traditionella och ”livslånga” engagemanget i en specifik organisation har minskat. Istället antas personer i större utsträckning vilja bistå utifrån deras egna kunskaper och förutsättningar, vilket resulterar i ett mer varierande och spontant frivilligengagemang.
De beskrivna förändringarna påverkar givetvis olika länder på olika sätt. Sverige skiljer sig åt från många andra länder då frivilliga resurser traditionellt sett har en undanskymd roll i det nationella krishanteringssystemet. I det arbete som nu pågår för att stärka frivilligas roll är det därför viktigt att betona följande:
i) Vi måste öka förståelsen för att frivilliga i kriser och katastrofer inte utgör en homogen grupp. Begreppet frivillighet, och vilka grupper vi ser som frivilliga, bör breddas.
ii) Vi måste öka kunskapen om hur det frivilliga engagemang faktiskt ser ut i Sverige 2017 och se till vilka implikationer det får för samhällets samlade krishanteringsförmåga. Till detta hör ett behov att utröna huruvida ett förändrat frivilligengagemang ställer krav på nya strategier för hur olika typer av frivilliga tydligare kan inkluderas i krisberedskap, redan innan krisen eller katastrofen är ett faktum.
Veronica Strandh
Veronica Strandh är postdoktor vid statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.Hennes 2-åriga postdok-projekt (finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) undersöker civilsamhällets respons på olyckor och kriser.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Annie Sturesson, Afrika och utveckling och säkerhet
Lämna ett svar