Den amerikanska försvarsmakten har på senare år trätt fram som en något oväntad opinionsskapare för klimatfrågor. Försvarsinstitutioners bidrag till att lyfta klimatförändringar och belysa klimatfrågor ur ett säkerhetsperspektiv bör välkomnas, däremot bör det inte ges utrymme till institutionerna att ensamt diktera agendan för klimatåtgärder, säger Annie Sturesson, redaktör på Mänsklig Säkerhet.
President Trumps beslut i maj 2017 om att USA ska lämna Parisavtalet möttes av stark kritik världen över, men varken internationella eller nationella påtryckningar från politiker, miljöorganisationer eller företagsledare verkar bita på den sittande amerikanske presidenten. En av få aktörer som dock spås vara tillräckligt strategiskt placerad, samt respekterad av Trump, för att kunna återinföra klimatförändringar på den politiska dagordningen i Washington är en något oväntad klimataktivist: det amerikanska försvarsdepartementet. Högt uppsatta militära rådgivare har framfört till Trump att klimatförändringar är ett hot mot stabiliteten i världen och i förlängningen mot USA:s säkerhet.
Det amerikanska försvarsdepartementet har ett rykte att vara en konservativ institution. Det är därför något förvånande att departementet är en av de mest progressiva och aggressiva aktörerna inom den amerikanska administrationen när det gäller att erkänna klimathotet. Världens största militärmakt har dock inte blivit en miljökämpe till följd av oro över ekosystem eller förlust av biologisk mångfald. Istället är det klimatförändringars inverkan på säkerheten för amerikanska trupper och anläggningar som står i fokus i en rapport från 2015. Temperaturhöjningar förutses försvåra arbetet för amerikanska insatser i länder som Irak, Syrien och Afghanistan där värme och torka redan idag utgör en stor utmaning.
Trots sin oro över klimatförändringar är det amerikanska försvarsdepartementet långt ifrån en förebild när det gäller internt klimatarbete; exempelvis är försvarsdepartementet en av världens största växthusgasutsläppare. I avsaknaden av fungerande elnät är militärbaserna ofta beroende av generatorer som slukar enorma volymer bränsle. Bränsleleveranser är både kostsamma och farliga, inte minst de till Afghanistan. Under 2011 spenderade den amerikanska armén 20 miljarder US dollar på luftkonditionering i Irak och Afghanistan; en summa som är större än hela NASA:s årliga budget. Under Obama-administrationen inledde försvarsdepartementet ett arbete för energieffektivisering och minskad klimatpåverkan. Departementet har en ambition att bli världsledande inom utvecklingen av ren energi, men givet försvarsmaktens stora beroende av fossila bränslen riskerar en omställning att ta tid och innebära stora kostnader.
Försvarsdepartements klimatanalys omfattar även hur den amerikanska arméns arbete hemma och internationellt försvåras av en mer instabil värld som följd av klimatförändringar. Miljö- och klimatrisker har varit pådrivande faktorer till att USA sedan början av 2000-talet bedrivit klimatsäkerhetssamarbeten i regioner särskilt utsatta av klimatförändringar, exempelvis i Gulfstaterna. Skördekatastrofer och svält orsakade av ett varmare klimat riskerar att destabilisera länders samhällsstrukturer och öppna för väpnade grupper. Kriget i Syrien lyfts som ett varnande exempel på detta.
Men vilka är möjligheterna och riskerna med försvarsmaktens klimatengagemang? Bör alla aktörers klimataktivism okritiskt välkomnas oavsett om de motiveras av moraliska, kommersiella eller säkerhetsmässiga skäl så länge de bidrar till föra upp klimatförändringar på den politiska dagordningen? Eller kan en alltför stark röst bestående av säkerhetsinstitutioner medföra vissa begränsningar för hur klimatåtgärder prioriteras och utformas?
Det svenska totalförsvaret (FOI) har i flera publikationer betonat vikten av att hantera utmaningarna med klimatförändringar ur ett integrerat säkerhetsperspektiv. Genom att framhålla kopplingen mellan klimatförändringar och säkerhet tillskrivs både civila och militära aktörer ett ansvar att agera för att förhindra kriser och konflikter. FOI påpekar samtidigt att det är viktigt att ha i åtanke vad policyimplikationerna blir av att öka militära aktörers inflytande över prioriteringen och utformningen av klimatåtgärder. Säkerhetsinstitutionernas analyser riskerar att utelämna frågor som traditionellt inte står med på säkerhetsdagordningen, men som utgör en integrerad del av åtgärder mot klimatförändringar, exempelvis anpassning till och begränsning av klimatförändringar, ekonomisk utveckling, jämlikhet, rättvisa och motståndskraft.
FOI menar även att det internationella samfundets förmåga att hantera konflikter och humanitära kriser – som i allt större utsträckning kan kopplas till klimatförändringar – begränsas av ett ökat fokus på nationalism och militär säkerhet. Ett nationellt säkerhetsfokus medför ett skifte bort från gemensamma värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Likaså riskerar ett strikt säkerhetsperspektiv att bortse från säkerhetsbehoven hos de mest sårbara grupperna.
Försvarsinstitutioners klimatintresse medför således flera möjligheter, inte minst i USA där klimatskepsism fått fotfäste på högsta politiska nivå, men i förlängningen även vissa utmaningar. Samtidigt som konfliktperspektivet behöver vara väl integrerat för att förstå och hantera klimatutmaningar så får det inte bli alltför dominerande. Perspektiv som till exempel tittar på ekonomiska och sociala frågor behöver närvara och komplettera säkerhetsperspektivet när långsiktiga och hållbara klimatåtgärder prioriteringar och utformas.
Annie Sturesson
Annie Sturesson, redaktör på Mänsklig Säkerhet. Hon är statsvetare och nationalekonom med flerårig erfarenhet av säkerhetspolitik och utvecklingsfrågor.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Elin Schiffer, junior redaktör.
Lämna ett svar