Sju saker alla borde veta om externt stöd i inbördeskrig 

ANALYS Det har blivit allt vanligare att stater blandar sig i andra staters interna konflikter. Forskningsresultat visar dock att externt stöd i inbördeskrig kan få negativa konsekvenser, skriver Niklas Karlén, doktorand i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet.

Det pågående inbördeskriget i Syrien karaktäriseras ofta som ett proxykrig med en hög grad av internationell inblandning. Medan framförallt USA, Turkiet, Saudiarabien och Qatar tränar och utrustar den väpnade oppositionen så stödjer Ryssland och Iran den sittande regimen.

Syrien är inte unikt, utan forskning visar att direkt statlig inblandning i inrikespolitiska konflikter på någon av de stridande parternas sida har blivit allt vanligare sedan andra världskrigets slut. De pågående konflikterna i Demokratiska Republiken Kongo, Ukraina, Jemen, Sydsudan, Irak och Afghanistan utgör andra nutida exempel där vi ser hur utomstående stater aktivt stödjer rebellgrupper eller regering.

Externt stöd innebär att stater aktivt bistår en av de stridande parterna med regelrätta trupper (militär intervention) eller indirekt förser dem med resurser så som vapen, ammunition, pengar, träning, underrättelser, logistik eller annan materiel. Motiven bakom denna typ av inblandning varierar, men till skillnad från fredsbevarande operationer i FN:s regi eller internationella medlingsförsök så är syftet allt som oftast att försvaga en motståndare snarare än att främja en politisk lösning. Med tanke på att internationaliserade konflikter som den i Syrien regelbundet förekommer i medias strålkastarljus kan det vara värdefullt att titta närmare på vad vi faktiskt vet om hur externt stöd påverkar inbördeskrig. Så här ser i sju punkter några av de viktigaste forskningsresultaten ut.

För det första ökar externt stöd risken för att en väpnad konflikt bryter ut. I länder med politisk instabilitet kan utomstående stater bidra med resurser till oppositionen som är centrala i början av en väpnad kamp. Sådant stöd kan exempelvis innefatta träning, vapen, pengar eller fristäder. Tillgången till sådana resurser underlättar möjligheterna att mobilisera. Rebeller får många gånger träning och materiel i grannländer vilket stärker deras förmåga att använda sig av politiskt våld.

För det andra tenderar väpnade konflikter med externt stöd att pågå längre. Det sker framförallt när både regeringssidan och oppositionen får hjälp utifrån. Detta minskar möjligheten för en av parterna att få ett övertag på slagfältet då det hela tiden finns nya resurser att tillgå. Om däremot endast rebellsidan eller regeringen får stöd kan det öka chansen att den sidan vinner och att konflikten blir kortare. De flesta konflikter med utomstående inblandning är emellertid så kallade proxykrig vilket innebär att det finns externa stater på båda sidorna.

För det tredje vet vi att konflikter med externt stöd blir mer svårlösta än andra konflikter. När fler stater blandar sig i så komplicerar detta förhandlingsmiljön avsevärt. Svårigheterna med att nå en politisk lösning ökar allteftersom fler intressen måste tillvaratas och det tillkommer nya aktörer med möjlighet att blockera ett potentiellt avtal. Särskilt vissa typer av stöd – så som pengar eller vapen – skapar också en osäkerhet kring den andra partens kapacitet vilket kan försvåra en förhandlingslösning.

För det fjärde dör generellt sett fler människor i väpnade konflikter med externt stöd. Andelen konfliktrelaterade dödsfall ökar allteftersom fler resurser blir tillgängliga för de stridande parterna. Utomstående stater kan tillgodose rebeller och regeringar med dödligare vapen som de annars kanske skulle ha svårt att komma över och på så sätt kan de orsaka mer skada. När rebellerna får stöd utifrån är det också vanligare att fler civila dödas. Detta beror på att resurser från utomstående stater kan göra rebellgrupper mindre beroende av den lokala befolkningen. Med externt stöd behöver rebellerna inte på samma sätt vinna lokalbefolkningens lojalitet eftersom man redan har tillgång till de resurser man behöver för att strida.

För det femte leder väpnade konflikter med externt stöd många gånger till mellanstatliga konflikter. Om en stat engagerar sig i en annan stats inbördeskrig genom att stödja den väpnade oppositionen så kan detta förvärra ett redan ansträngt förhållande med den sittande regimen. Staten som är involverad i inbördeskrig kan då helt enkelt välja att slå tillbaka. Inbördeskrig med externt stöd till rebeller skapar således nya potentiella orsaker för mellanstatliga spänningar som kan leda till direkt krigföring mellan stater.

För det sjätte kan externt stöd leda till ökade våldsamheter mellan olika rebellgrupper. Väpnade grupper som erhåller stöd har en större sannolikhet att strida med andra grupper. En av anledningarna till detta kan vara att externa stater medvetet erbjuder stöd till vissa grupper för att strategiskt utmanövrera andra vars intressen inte är förenliga med deras långsiktiga politiska mål.

För det sjunde har externt stöd en påverkan på stater även efter det att krig tagit slut. Efterkrigsländer i vilka den nya regeringen tidigare fått externt stöd har sämre möjligheter att demokratiseras. Övergångar till demokrati påbörjas oftast när den part som tagit makten efter konflikten har en hög sannolikhet att vinna det kommande valet. Rebellgrupper som varit allierade med externa stater riskerar då en legitimitetskris i medborgarnas ögon eftersom de riskerar att stämplas som marionetter. Detta gör att det finns incitament att inte initiera en demokratisk process. Till sist ökar externt stöd till rebeller risken att stridigheter bryter ut på nytt. Utomstående stater kan på nytt komma att bistå med resurser men det kan även räcka med att det finns en förväntan om att man ska få stöd på nytt vilket i sig självt kan vara tillräckligt för att sänka trösklarna för remobilisering.

Forskningen är alltså relativt samstämmig: externt stöd i inbördeskrig har en rad negativa konsekvenser. Detta gör att vi borde tänka mer på hur vi kan minimera den här typen av statlig inblandning och istället uppmuntra multilaterala fredsbevarande insatser som till skillnad från externt stöd ofta har positiva effekter. Forskningen om varför stater slutar bidra med stöd är dock fortfarande i sin linda och än så länge vet vi mycket mindre om varför stater drar tillbaka sitt stöd än varför de beger sig in i konflikter till att börja med.

Niklas Karlén

Niklas är doktorand i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet. Hans forskning fokuserar främst på varför stater initierar och avslutar stöd till rebellgrupper och vilka konsekvenser sådana beslut får för väpnade konflikter.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Anders Mellbourn, senior redaktör.