Mörkret faller över Gaza efter tio år med Hamas

ANALYS Nu är det tio år sedan Hamas tog makten i Gaza efter en veckas blodiga strider mot Fatahpartiets säkerhetsstyrkor.  Under dessa tio år har situationen för människorna i Gaza försämrats kraftigt, och konflikten mellan Hamas och Fatah har blivit allt djupare. Mänsklig Säkerhets Mellanösternredaktör Lotta Schüllerqvist skriver om den utveckling hon har följt på nära håll under 14 år.

Under de tre månader som gått sedan jag senast besökte Gaza har den miserabla situationen förvärrats ytterligare för de nära två miljonerna invånare. Israels obevekliga gränsblockad under de senaste tio åren har lett till rekordhög arbetslöshet och utbredd fattigdom. Hälsovård, el- och vattenförsörjning och annan samhällsservice har handikappats svårt av blockaden, och importstopp för byggmaterial har lett till att bara delvis av den bebyggelse som skadades under det senaste kriget för snart tre år har bara delvis kunnat renoveras.

I april skärptes krisen ytterligare när PA (den palestinska myndigheten) i Ramallah utan förvarning skar ner lönerna med 30 procent för sina över 50 000 anställda i Gaza. Detta är bara ett första steg i president Mahmoud Abbas plan för att ta makten från Hamas och ta över ansvaret för säkerhetsstyrkorna, vilket Hamas hittills vägrat gå med på. Nästa steg är att strypa elleveranserna från Israel – PA har beslutat skära ner budgeten för detta med en tredjedel, vilket betyder att eltillgången stryps till 2-3 timmar per dygn.

Hotande systemkollaps

FN:s samordnare för humanitär hjälp till de ockuperade palestinska områdena, Robert Piper, varnade i ett uttalande nyligen för en katastrofal försämring av levnadsvillkoren i Gaza om elleveranserna skärs ner ytterligare. Livsviktiga system för hälsovård, vattenförsörjning och avfallshantering riskerar att kollapsa helt, förklarade han och vädjade till Israel, Fatah och Hamas att besinna sitt ansvar för Gazas hårt prövade befolkning.

Redan idag är situationen mycket prekär. Fyra sjukhus har stängt helt, och det stora Shifasjukhuset drivs under större delen av dygnet med överbelastade generatorer för att klara de nödvändigaste behoven, som exempelvis intensivvård för nyfödda och dialysbehandlingar.

Hushåll och jordbruk får inte tillräckligt med vatten och avfallshanteringen slutat fungera – 100 miljoner liter orenat avloppsvatten rinner varje dag ut i Medelhavet.

Israel har just börjat verkställa minskningen av elleveranserna, dess regering betraktar risken för en humanitär katastrof som ett internt palestinskt problem. Och Abbas är fast besluten att tvinga Hamas på knä – hans förhoppning är att befolkningen ska vända sig emot de lokala makthavarna, vilka är oförmögna att lösa den hotande krisen. Klyftan mellan Fatah och Hamas är djupare än någonsin tidigare.

Inget alternativ till Hamas

Dock är chanserna att Abbas förhoppningar kommer att infrias små. Hamas har med hårdhänta metoder slagit ner de demonstrationer som hittills förekommit mot elbristen.

– Folk är mycket arga på Hamas, men de andra politiska grupperna som finns här har inte kraft och mod nog att leda folkets protester. Det är det enda som hindrar större demonstrationer. Och det finns inget alternativ till Hamas, eftersom ingen annan organisation är stark nog att utmana dem, sade Talal Okal, journalist och politisk analytiker i Gaza, när jag träffade honom för tre månader sedan.

Talal Okal arbetar för PA:s dagstidning al-Ayyam. Han har sin politiska hemvist i PFLP, ett av de gamla sekulära nationalistpartierna på vänsterkanten som idag är starkt försvagade på grund av brist på pengar, allianser och stöd från omvärlden.

Han säger att han i sin roll som journalist kan ge uttryck för 60 procent av sina åsikter, medan folk i allmänhet bara kan säga offentligt en tiondel av vad de tycker.

– När jag möter Hamas ansikte mot ansikte kritiserar jag dem fullt ut, och de lyssnar men det mesta tycks gå ut genom deras öron igen.

Talal Okal betraktar Hamas maktövertagande i Gaza som ett förödande och mycket farligt steg:

-De trodde de skulle kunna förändra den palestinska myndigheten och upprätta ett islamistiskt emirat här, men den drömmen gick definitivt i kras när president Mursi förlorade makten i Egypten för fyra år sedan. Islamisternas politiska program har ju misslyckats och fallit i hela regionen, så för att hålla sig vid liv måste Hamas förändra sina mål och sitt språk, och välja en väg som liknar Ennahdas, det moderata islamistpartiet i Tunisien.

Klyftan mellan Hams och Fatah djupnar

En månad efter vårt samtal offentliggjorde Hamas sitt länge diskuterade nya policydokument. De viktigaste punkterna där är att Hamas är berett att temporärt acceptera en palestinsk stat inom 1967 års gränser; förklarar sig oberoende av Muslimska Brödraskapet; ändrar definitionen av sin fiende från ”judarna” till ”den sionistiska enheten” samt accepterar även andra former av motstånd än den väpnade kampen.

Men denna moderering tycks inte ha blidkat vare sig Israel eller president Abbas Fatahparti – snarare tvärtom. En avgrund av oförsonlighet tycks ha öppnat sig, och Abbas försök att kväsa Hamas har tagit sig alltmer drastiska former. Jag frågade Talal Okal vad han trodde om möjligheterna att överbrygga den klyftan:

– Utvecklingen kommer att tvinga båda sidorna mot positiva förhandlingspositioner, men det krävs att arabstaterna sätter hårt tryck på båda parterna. Och det kommer att ta tid, för alltför många brott har begåtts internt mellan palestinierna och de måste betala ett högt pris för att uppnå enighet. Och israelerna har ingen vilja att stödja en sådan process, splittringen gynnar ockupantens intressen.

Sprickan mellan Hamas och Fatah uppstod efter det palestinska parlamentsvalet 2006, då Hamas med sin Change and Reform-lista vann över 50 procent av rösterna. Den främsta förklaringen var att väljarna hade tröttnat på det styrande Fatahpartiets korruption och oförmåga att upprätthålla lag och ordning. Efter valet gjorde de båda partierna flera försök att bilda en enhetsregering utan att lyckas.

Väpnad anarki före valet

Under åren före valet rådde näst intill anarki i Gaza, med ideliga väpnade strider mellan politiska fraktioner, klaner och laglösa grupper. En viktig orsak till detta var att efter den andra intifadans utbrott 2000 hade gränsen stängts för de tiotusentals Gazabor som arbetade i Israel. Den omfattande arbetslöshet och fattigdom som blev följden ledde till oro och brist på framtidshopp bland befolkningen.

Även jag, som utländsk journalist, påverkades av den försämrade situationen: jag kunde inte längre röra mig till fots utomhus och lämnade aldrig mitt hotell efter mörkrets inbrott. Vid några tillfällen hade jag på min fixares inrådan poliseskort ute på stan för att undvika att bli kidnappad eller stoppad av väpnade grupper.

Året efter Hamas valseger försämrades säkerhetsläget ytterligare och rivaliteten mellan Hamas och Fatah skärptes – Fatah vägrade släppa makten och låta Hamas ta över ansvaret för säkerheten, vilket var deras viktigaste vallöfte. Båda sidor var kraftigt beväpnade och maktkampen skördade många dödsoffer.

Under den perioden kidnappades flera utländska journalister och hjälparbetare, och i juni 2006 lyckades en militant klan tillfångata en israelisk soldat och höll honom gömd i Gaza i fem år. I juni 2007 kulminerade maktkampen i blodiga strider där Hamas till slut segrade. Fatahs anhängare arresterades, flera avrättades och många tvingades fly till Västbanken.

Lag och ordning återupprättas

Första gången jag återvände till Gaza efter Hamas maktövertagande var situationen helt förändrad. I nästan varje gatukorsning fanns små grupper av svartuniformerade beväpnade poliser som bevakade trafiken och kontrollerade taxibilarnas tillstånd, och bilisterna stannade för rött ljus, vilket sällan hände tidigare. Det såg kort sagt ut som om Hamas hade lyckats infria sitt vallöfte att återupprätta lag och ordning.

Men situationen hade också förändrats på ett annat, mycket drastiskt sätt. Israel hade infört en sträng blockad av gränserna till den ”fientliga enhet” som Gaza nu benämndes. Både import och export hade strypts till ett minimum, vilket ledde till katastrof för det lokala näringslivet – Israel hade tidigare varit en viktig marknad för Gazas jordbruks-, textil- och möbelindustri. Blockaden, som fortfarande pågår, har ytterligare fördjupat fattigdomen och arbetslösheten.

Så småningom blev jag också varse en annan förändring i Gaza under Hamas styre. Plötsligt var människorna försiktiga med att uttala sig i kritiska ordalag, mina bekanta tittade sig noga omkring för att kolla vilka som hörde våra samtal. Ögon och öron finns överallt, sade de oroligt. Detta var för mig ett helt nytt fenomen, tidigare hade jag upplevt vanliga Gazabor som mycket öppna och frispråkiga.

Förtrycket hårdnar

Under ytan av lag och ordning växte ett allt tydligare förtryck fram. Pressfriheten hade redan inskränkts genom att medier som inte stödde Hamas hade stängts, och flera journalister som bevakade oppositionella studentdemonstrationer arresterades.

Men också intellektuella och kulturarbetare fick sin frihet begränsad, konstgallerier stängdes och musikgrupper fick inte längre ordna konserter. Flera av de unga kulturaktivister som jag lärde känna i Gaza lever idag i exil.

Hamas har också på olika sätt försökt få Gazaborna att anpassa sig till islamiska levnadsregler, exempelvis genom att påbjuda heltäckande klädsel för kvinnorna och uppmana männen att sluta raka sig. Unga grabbar med häftiga frisyrer och nedhasade byxor kunde bli hämtade till polisstationen för tvångsklippning och uppläxning. Dessa uppfostringsförsök upphörde dock när Muslimska brödraskapet i Egypten förlorade regeringsmakten.

Men sedlighetspolisen håller fortfarande ett vakande öga på unga par som visar sig utomhus, de som ertappas under en promenad på stranden riskerar att bli arresterade om de inte kan visa upp bevis på att de är förlovade eller gifta.

Numera hör jag allt fler Gazabor, främst de yngre, prata om att lämna Gaza för att försöka skapa en bättre framtid för sina barn. För de flesta är detta en fåfäng dröm, eftersom Egypten endast undantagvis öppnar gränsen i Rafah, som är Gazabornas enda väg ut.

– Här finns ingen framtid för de unga. Vi har tiotusentals som tar universitetsexamen varje år, men det finns inga jobb för dem. Det är en mycket farlig situation, som när som helst kan explodera, sade Talal Okal som en dyster avslutning på vårt samtal.

Lotta Schüllerqvist

Författare, journalist och senior redaktör på Mänsklig Säkerhet. Styrelsmedlem i Reportrar utan gränser Sverige, där hon under en period också var ordförande.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, bitr chefredaktör, ansvarig för Folkrätt.