Att skapa stabila regeringar i högerpopulismens Sverige

DEBATT I tre artiklar om högerpopulismen har Sten Tolgfors beskrivit högerpopulismens ideologiska grund, hur den påverkat det svenska politiska systemet och den oro som finns i samhället. Del fyra handlar om hur utvecklingen ska motverkas genom praktiska politiska lösningar. Kärnan är att de etablerade partierna har en gemensam uppgift i att bevara den liberala demokratiska samhällsordningen.

Skall Sverige effektivt kunna styras och den liberaldemokratiska samhällsordningen säkerställas, så måste den onda cirkel som politiken befunnits sig i de senaste åren brytas. För det krävs starka regeringar med tydliga reformagendor, som tar tag i samhällsproblemen.

Valresultatet 2018 kan, om inte de etablerade partierna därförinnan lyckas vända utvecklingen, komma att rita om den politiska kartan och ställa stora krav på ansvarstagande och nytänkande från samtliga etablerade partier. Jag har i Del 1 och Del 2 beskrivit högerpopulismens ideologi, liksom återverkningarna av dess framväxt på det politiska systemets stabilitet i Sverige. I Del 3 beskrevs den oro för framtiden och misstro mot politiken, som finns i Sverige idag.

Den tid verkar vara förbi då vi i Sverige kunde utgå från att vare sig en regering var röd eller blå, vare sig vi gillade dess politik eller inte, så kunde den i varje fall anses vara stabil. Det nya parlamentariska läget gör att regeringar riskerar att stå på bräcklig grund.

Eftersom Alliansen och de röd-gröna utgör huvudalternativen i svensk politik, så är det upp till dem att agera så väl att utmaningen från högerpopulismen avvisas. De behöver genom att skapa en relevant berättelse om hur Sverige ser ut, vart Sverige skall vara på väg och vilka reformer som krävs för att Sverige skall nå dit, vinna människors förtroende för politiken som institution och för respektive parti. Idag finns samhällsproblem som varken beskrivs eller åtgärdas. En stor del av Sverige är osynligt i den politiska debatten och den bild som ges av Sverige är inte sällan förenklad eller föråldrad.

Klaras inte detta, så kommer nuvarande samarbetskonstellationer att utsättas för svåra prövningar efter valet 2018. I bästa fall ger valet ett resultat som innebär att Alliansen, eller de rödgröna, ges ett tydligt mandat att regera. Blir det inte så, så kommer prestigelöshet och nytänkande krävas i värnandet av Sverige.

Vi går annars mot en varaktig situation där varje regering kommer att kunna falla när som helst, helt enkelt eftersom detta är en del i populismens strategi för att underminera de etablerade partierna. Regeringssamverkan med, eller beroende av aktivt stöd från högerpopulismen, kan inte vara en rimlig väg att gå för någon regering.

Risken är att valresultatet 2018 kommer att innebära ytterligare försvagade förutsättningar för stabil regeringsbildning. Flera partier har hittills redovisat vad de i samband med regeringsbildning kommer att rösta nej till:

• Socialdemokraterna kommer att rösta nej till Anna Kinberg Batra som statsminister – även om Alliansen blir större än de rödgröna i valet 2018.
• Moderaterna kommer rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter valet 2018.
• Sverigedemokraterna kommer inte att stödja något partis statsministerkandidat – om de inte ges inflytande i utbyte för sin stödröst. Det är varken moderaterna eller socialdemokraterna beredda att ge SD.

Med detta konstaterat, hur skall Sverige kunna styras i en tid då högerpopulismen växer och destabiliserar grunden för varje regering? Låt oss börja i det korta perspektivet:

Regeringsfrågan på kort sikt

Det talas om en latent majoritet i riksdagen emot den rödgröna regeringen, som ju är en regering baserad på det största minoritetsblocket. Samtidigt kan det konstateras att Alliansen är mindre än de rödgröna. Det går inte att bortse från denna realitet.

Sverigedemokraterna har sagt att partiet idag skulle stödja en gemensam Alliansbudget och därmed skulle den rödgröna regeringen falla. Sverigedemokraterna har samtidigt gjort klart att för att stödja en därpå följande Alliansbudget, så kräver partiet politiskt inflytande. ”Vi tänker inte sälja oss gratis”, har Jimmie Åkesson sagt och pekat på ”Invandringspolitiken, kriminalpolitiken, hälso- och sjukvården, pensionärerna”, som områden för inflytande. (SD) kräver också inflytande över hur en ny regering skulle se ut. Blir det en ny regering ”…så vill vi ju såklart ha ett inflytande över hur den regeringen ser ut, hur den regeringens politik ser ut och också naturligtvis ingå i samtal om den regeringens olika politiska prioriteringar”, enligt Åkesson. Stöd kommer alltså inte att lämnas utan kostnad.

Det går inte för någon att vara beroende av högerpopulismen, eller att få det stöd man själv behöver, utan att samtidigt behöva ge SD vad de önskar. Etablerade partier kan såklart förklara att de enbart vill samarbeta om vissa områden och på sina villkor, men högerpopulismen kommer inte att acceptera detta, särskilt inte när SDs självbild nu är den av näst största parti enligt opinionsmätningarna. Den som går in i ett beroende av SD kommer inte själv att kunna välja vare sig samarbetets begränsningar, eller dess varaktighet.

Frågan ställs nu till olika partier: Är ni beredda att ta stöd av SD? Den frågan är alltså felställd. SD kommer inte att passivt ge stöd till någon. Det eventuella stöd något parti kan få av SD kommer enbart att komma med ett pris och stöd kommer enbart att ges när det gynnar SD:s egna syften.

Eftersom Alliansen i valet 2014 blev mindre än de rödgröna, så behöver rent matematiskt en alternativ budget – så länge de rödgröna håller ihop – stöd från ett femte parti för att passera riksdagen. Också reformförslag behöver stöd från ett femte parti, om de rödgröna går emot dem. En ny regering som tillträder innan ett extra val eller ordinarie val 2018, kan därmed inte undgå behov av stöd av ett femte parti, för så vitt det inte går att regera på mandatperiodens sista höstbudget hela vägen till valet och att vårbudgeten ändå kan hanteras.

En variant som diskuterats är därför förslaget att bryta ut och stoppa delar av regeringens budgetförslag, särskilt skattehöjningar. Konsekvenserna av detta styrs av regeringens reaktioner, om förändringarna bedöms allvarliga nog för att orsaka regeringskris, eller inte.

Men, vill jag understryka, problemet är verkligen inte bara Alliansens. Inte heller Stefan Löfven skulle efter en valförlust då de rödgröna blir mindre än Alliansen komma undan dessa grundläggande parlamentariska förhållanden. Beroendet av att förhandla med SD kommer att gälla lika för både de röd-gröna och Alliansen, i fall de utgör det mindre minoritetsblocket i riksdagen och ändå önskar fälla en regering eller ta över regeringsmakten. Om SD efter valet 2018 skulle rösta för ett rödgrönt budgetförslag så skulle en Alliansregerings budget falla, även om Alliansen utgör största minoritetsblock i riksdagen.

Det är precis samma läge som den rödgröna regeringen sitter i just nu. Det är en svår situation och den gäller båda blocken lika. Frågorna om hur den situationen skall hanteras gäller därför båda blocken.

SD strävar efter att särskilja sig från det politiska etablissemanget och ingenting kan tydligare beskrivas som etablissemang än en regering, oavsett färg på denna. Man bör inte hysa några som helst illusioner om SD:s vilja att destabilisera de etablerade partierna och det etablerade partisystemet.

Det är dock inte nödvändigtvis så att de rödgröna kommer lägga ett gemensamt budgetförslag, om valet 2018 förloras och de rödgröna blir mindre än Alliansen. De första åren efter en valförlust är det kanske så att socialdemokraterna och miljöpartiet skulle slicka såren, utvärdera samarbetet och använda några år till att fota om politiken. Men de skulle också kunna göra som Alliansen gjorde 2014 och följa upp det budgetförslag som redan vid tidpunkten för valet 2018 måste finnas förberett att presenteras för riksdagen, i fall att den rödgröna regeringen skulle få fortsätta. Jag har inte sett några besked kring detta.

Regeringsfrågan på medellång sikt

Alliansen går till val som gemensamt regeringsalternativ. De rödgröna går till val var för sig, men kommer att få försvara regeringskoalitionen. Det mest sannolika är alltfort en regering bildad utifrån något av dessa två block.

Med detta sagt, så är det idag inte så troligt att valresultatet 2018 kommer att ge grund för en stabil regering, byggd på egen majoritet i riksdagen, eller ens säkert att det blir en tillräckligt stor minoritet för något block att bygga en regering på. Därtill riskerar (SD) att bli för stort – partiet är beklagligen landets näst största i opinionsmätningar för ögonblicket – vilket partiet egentligen har varit redan innevarande mandatperiod.

Detta, anser en del, skulle kunna komma att tvinga fram en utveckling eller omprövning av nuvarande konstellationer och samarbetsformer mellan de etablerade partierna.

Låt oss titta på några av de – i vissa fall mest teoretiskt – potentiella framtida samarbetskonstellationer som förekommit i diskussionen, efter ett valutfall som ligger i någorlunda närhet av dagens opinionsmätningar, men där samtliga partier blir kvar i riksdagen. Märk väl att denna genomgång inte skall ses som uttryck för min egen önskan, utan just bara är en genomgång av i debatten förekommande, teoretiska regeringsunderlag.

Låt oss – i denna deskriptiva och teoretiska del – börja med två alternativ, som efter partiernas besked borde kunna avföras helt.

1. Alliansen med aktivt stöd av (SD). Detta skulle även med Alliansen som det mindre minoritetsblocket kunna skapa en majoritet i riksdagen, men minst två av Alliansens partier accepterar inte samarbete med (SD) alls och moderaterna vill inte ha regeringssamverkan med (SD). Alternativet kan därför avföras.
2. Moderaterna med stöd av SD och några Allianspartier, något TV4 nyligen resonerade om. Anna Kinberg Batra har märk väl markerat emot regerings- och budgetsamverkan med (SD). Detta alternativ skulle dessutom förutsätta stöd från Allianspartier, men flera Allianspartier kan inte tänka sig samarbete med SD. Alternativet borde därför kunna avföras.

Så över till fyra något mindre orealistiska alternativ, i fall att nya konstellationer skulle behöva skapas.

3. Socialdemokraterna och mittenpartier. Detta är sannolikt socialdemokraternas önskan, att inte bara skapa en blocköverskridande regering och dela upp Alliansen, utan också att koppla bort (v) från inflytande. Men socialdemokraterna samlar idag knappt 30% väljarstöd och då räcker inte samarbete med bara ett Alliansparti. Centern kan uppfattas så, att skall det vara aktuellt med blocköverskridande samarbete, så bör ett sådant innefatta hela Alliansen. Att Centern skulle gå över blockgränsen på egen hand synes orealistiskt att tro.
4. Moderaterna och Socialdemokraterna. En konstellation som en del argumenterar för, men som skulle slå isär Alliansen och stärka bilden av ett politiskt etablissemang, som värnar sin makt. Det som talar för detta alternativ är att det är fråga om två statsbärande partier, vana att ta ansvar i utsatta situationer. Det som talar emot är sakpolitiska och ideologiska skillnader i politiken, liksom den långsiktiga effekten på det politiska landskapet. Alternativet är inte troligt och skulle sannolikt kräva en svår situation för Sverige för att förverkligas.
5. Socialdemokraterna – med eller utan Miljöpartiet – och Alliansen. Det som talar för är att Alliansen skulle hållas samlad och att bred majoritet skulle åstadkommas, men emot att de enda oppositionspartierna därmed vore (V) och (SD), som då skulle stärkas. Alternativet är inte troligt och skulle förutsätta en svår situation för Sverige för att förverkligas. Ett hinder är identitetsfrågor, vilket utvecklas nedan.
6. Alliansen och miljöpartiet. Reaktionen idag skulle säkerligen handla om hur migrationspolitiken skulle lösas ut, men märk väl att det för inte länge sedan, särskilt innan förra språkrörsvalet, fanns ett samarbete mellan Alliansen och det då mer liberalt inriktade Miljöpartiet. På den tiden stod valfrihet och alternativ i välfärden, i centrum. Det var väl känt att det på sina håll ansågs vara ett lättare och mer balanserat samarbete mellan Miljöpartiet och Alliansen, än mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Sedan dess har Miljöpartiet dels investerat i regeringssamarbetet med (s), dels också upplevt att detta har varit svårhanterligt och stödet för (mp) ligger idag ibland under riksdagsspärren. Alternativet ser kanske inte troligt ut idag, men kan måhända efter valet inte skrivas bort. Dock räcker inte partiernas väljarstöd enligt dagens opinionsmätningar till för majoritet.

Socialdemokraterna skall gå till val på egen hand. ”Vi går till val som ett enskilt parti”, som partisekreteraren har klargjort saken. Kollegan i Miljöpartiet sa: ”Det kommer att bli valet som avgör hur samarbetet ser ut efter nästa val.” Det är tecken som kan tolkas som att det rödgröna regeringssamarbetet kommer att utvärderas och prövas och möjligen omprövas inom berörda partier.

Märk väl, Alliansen respektive de röd-gröna lär fortsatt vara huvudalternativen, vilket endast ändras om SD i valet växer så att varje stabil regering annars hindras. Egentligen innebär alla breda lösningar en kortsiktig vinst genom att det blir möjligt att bilda en majoritetsregering, men risk för en långsiktig förlust om de ingående partierna riskerar att försvagas och vinnarna blir utanförstående ytterkantspartier. En brist i resonemangen ovan är att beroende på hur stödet för enskilda partier utvecklas är det inte säkert att ens alla bredare samarbeten ger grund för en majoritetsregering.

I flera av alternativen ovan så är identitetsfrågan, det vill säga hur partierna betraktar sig själva och sin position i svensk politik, mycket viktig och kanske avgörande för nästa regeringsbildning. Finns det ens teoretiskt en situation där något av de två statsbärande partierna skulle kunna acceptera att inte få leda en koalitionsregering?

Socialdemokraterna lär uppfatta sig själva som navet också i nästa regeringsbildning och för att klara detta vilja splittra Alliansen och dra till sig t.ex. Liberalerna och/eller Centerpartiet, vilket dessa inte signalerat någon entusiasm inför.

Socialdemokraterna betraktar det nog som självklart att de skall ha statsministerrollen i en koalitionsregering, om inte annat för att man skulle vara största parti i en sådan. Men skulle socialdemokraterna bilda regering med Alliansen, så skulle partiet vara mindre än Alliansen, vilket innebär att statsministerrollen skulle i anspråk tas av ett av Allianspartierna. Denna insikt låg måhända bakom Jan Björklunds tidigare resonemang om blocköverskridande regering.

För moderaterna skulle en stor koalition kanske kunna medföra risk för att statsministerposten, för att accepteras av en samarbetspartner till Alliansen, skulle begäras tillfalla något annat parti. Detta beror också på partiernas respektive valresultat och politiska positionering. Så länge moderaterna gör ett gott val, lär frågan därför inte vara aktuell.

Lösningen: En gemensam uppgift

För min del – och nu övergår jag till vad jag själv tycker – så önskar jag, som läsaren förstår, helst en stabil Alliansregering.

För mig är det helt centralt att (SD) inte ges inflytande i svensk politik. Tidigare artiklar i denna serie har resonerat om hur detta genom insatser före valet 2018 skulle kunna undvikas genom reformer som möter Sveriges problem och ett politiskt ledarskap som söker Sverige.

Det handlar inte om att ”låtsas som om (SD) inte finns”, utan tvärtom om att ta detta faktum på största allvar. Det handlar om att se och ta konsekvenserna av att (SD) finns i riksdagen. Men framförallt handlar det om att fullt ut se och ta konsekvenserna av vilka värderingar SD har, den politik partiet driver och förstå att SD vid varje tillfälle och gentemot alla partier kommer att kräva inflytande över politikens inriktning. Det handlar också om att ta på allvar att SD vill underminera stödet för de etablerade partierna och driva igenom sin politiska inriktning.

Vad säger SD själva om regeringsbildning efter 2018? Så här säger Jimmie Åkesson om nästa regering, naturligtvis i stor medvetenhet om att budskapet knappast är välkommet i Alliansen, som han nog helst ser splittras: ”Jag tror på en mitten-höger-regering med oss, Moderaterna och eventuellt Kristdemokraterna om de finns kvar i Sveriges riksdag.” ”Vi har växt så pass mycket nu att man nog får se Sverigedemokraternas partiledare i lika hög grad som Anna Kinberg Batra som en realistisk statsministerkandidat.”[1] Så lär det tack och lov inte bli. Åkesson lär inte få leda landet. Anna Kinberg Batra har därtill markerat emot budget- och regeringssamarbete med SD.

Den liberaldemokratiska värdegrund som delas av de etablerade partierna delas inte av (SD). De sakpolitiska och ideologiska skillnader som finns mellan de etablerade partierna är och skall vara stora, men de är likväl mindre än de värderingsmässiga skillnaderna mellan dessa partier och SD.

Första prioriteringen bör därför för samtliga etablerade partier vara att gemensamt värna den liberaldemokratiska samhällsordning som byggt Sverige starkt.

Att värna den liberala demokratins institutioner och funktion, inklusive människors likvärdighet och fri- och rättigheter, måste vara det grundläggande viktiga för samtliga etablerade partier. Att avvisa inflytande för högerpopulismen och att skapa förutsättningar för en reformorienterad regering för Sverige – det anser jag vara två centrala mål att värna i nästa regeringsbildning.

Jag skrev ovan om hur seriösa partier nu säger nej till varandra. Men hur står det i visan?

”Säj inte nej
säj kanske, kanske, kanske
en dag kan hända jag blir din vän.”[2]

Att seriösa partier talar med varandra är alltid klokt. Demokratin har vi gemensamt att vårda. Den är överordnad oss alla.

Sten Tolgfors

Moderat riksdagsman under 19 år, försvarsminister 2007-2012, handelsminister 2006-2007.

Läs hela Sten Tolgfors serie of högerpopulismen här.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör