Upprättelse till sist för de forna sexslavarna i Guatemalas inbördeskrig

ANALYS För ett år sedan fällde en nationell domstol för första gången militärer för sexuellt slaveri i krig. Innan dess hade kvinnorna i fallet hållit övergreppen så hemliga som möjligt i över 30 års tid. Annika Wilhelmson beskriver i detta reportage en mycket viktig rättsprocess. Att kompensationen som ska betalas ut var riktad till hela byarna var viktigt för att kvinnorna skulle respekteras i samhällena.

”Nu står det klart att det är sant som vi sagt, att vi inte har ljugit. Förut diskriminerade de oss, de förkastade oss. Men det är skillnad på om vi säger att vi blev våldtagna och om en domare säger det.”

Det säger Demecia Yat, en av 15 mayakvinnor som fick två före detta militärchefer dömda för brott mot mänskligheten för att ha låtit dem utnyttjas som sexslavar vid en militärbas på 80-talet.

När jag besöker byn Sepur Zarco har det gått ett år sedan domen fälldes. Fram till dagen då domen föll träffades kvinnorna i smyg, sade att de gick en sykurs när de samlades för att avge vittnesmål och planera åtalet. I rätten och under alla intervjuer dolde de sina ansikten i sjalar, dels av rädsla för repressalier från de anklagades anhöriga och andra med militärkopplingar, och dels för att undvika skammen om utfallet skulle bli friande.

Guatemalas inbördeskrig, som varade från 1960 till 1996, drabbade familjerna i fråga 1982. Det började med att de pratade ihop sig och ansökte om varsin jordplätt att odla på. Det gjorde storbönderna nervösa och snart fick familjerna besök av soldater som anklagade männen för att stödja gerillan och tvingade upp dem på lastbilsflak.

Männen kom aldrig tillbaka, men det gjorde militären. Denna gång sökte de upp de nyblivna änkorna för att tvinga dem att jobba på den då nyligen uppförda militärbasen Sepur Zarco. Flera av kvinnorna våldtogs inför sina barn och fick sina hus nedbrända av soldaterna.

På basen tvingades de laga mat och tvätta uniformer från soluppgång till solnedgång, utan betalning. Under skiften våldtogs de gång på gång, ibland av flera soldater samtidigt. De drogs in i vilohytter och i buskagen nere vid floden och fick piller för att inte bli gravida.

Enligt vittnesmål till en FN-tillsatt sanningskommission ingick våldtäkter i militärutbildningen. Soldaterna fick vänja sig genom att våldta vad de uppfattade vara prostituerade indiankvinnor. Våldtäkter användes också i många massakrer, ibland dödades kvinnorna efteråt, ibland fick de leva. Det bestämdes ofta av truppbefälet innan massakern inleddes.

I sex månader tvingades kvinnorna jobba på basen var tredje dag. Därefter byttes baschefen ut och tolvtimmarsskiften upphörde. Men de tvingades likväl komma med mat, och våldtäkterna fortsatte nere vid floden och runt om i byn.

Efter sex år stängdes basen och soldaterna lämnade Sepur Zarco. Men för kvinnorna var det inte över. Deras makar var döda och de hade nätt och jämt lyckats försörja sina barn samtidigt som de jobbat gratis för militären.

Kvinnorna frystes ut av omgivningen

Som mayaindianer, analfabeter, fattiga och kvinnor stod de redan innan sexslaveriet längst ned i Guatemalas hierarki. Efteråt var de dessutom ”kvinnorna som hade delat sina kroppar med militären”.

Stöd från omgivningen var sällsynt. Byinvånarna skuldbelade kvinnorna själva och kallade dem för ”soldaternas älskarinnor”. En vanlig överlevnadsstrategi bland grannar och bekanta till våldtäktsoffer i krig — att skylla övergreppen på offren är ett sätt att distansera sig från sin egen utsatthet. Kvinnorna ansågs ha förlorat sin heder vilket försatte dem i ökad risk att antastas även av män från den egna gruppen.

Enligt rapporten Tejidos que lleva el alma hade q’eqchi’-kvinnorna som utnyttjats på Sepur Zarco det ännu tuffare än de många andra mayakvinnor runtom i landet som våldtogs i sina hus under kriget, just för att många byinvånare visste att sexuella tjänster ingick i arbetet.

I några fall blev kvinnorna utfrusna även av den egna familjen. Äldre barn tog avstånd från sina mödrar för att själva undvika skammen. Många lämnade Sepur Zarco och talade inte om vad de varit med om.

Risk för att offren återigen diskrimineras när brotten utreds

20 år senare intervjuade civilsamhällesorganisationer offer för konflikten i samband med att skadestånd skulle betalas i området. Då fick de höra allt fler historier om våldtäkter och om sexslaveriet på basen. Till en början hade kvinnorna svårt att prata om vad de varit med om. Många var rädda för att militären skulle straffa dem om de berättade.

”Varje gång jag såg en soldat blev jag rädd, jag kände en fysisk smärta i min kropp. De gjorde oss så illa, soldaterna och storgodsägarna. Jag var så rädd för dem fast det gått så många år”, säger Carmen Xol.

Kvinnorättsorganisationer kartlade hur utbrett det sexuella våldet varit och upplyste offren om deras möjligheter att ställa förövarna till svars. Det ledde till att 15 av kvinnorna som utnyttjats vid militärbasen Sepur Zarco gjorde en gemensam anmälan 2010.

”Med organisationernas stöd visste vi att vi inte var ensamma. Att vi hade organisationerna, folk från andra samhällen och andra länder bakom oss gav oss mod att söka rättvisa” säger Carmen Xol.

Trots att de försökte ligga så lågt som möjligt spred sig informationen om att något var på gång. Det gick rykten om att kvinnorna genom sina berättelser skulle göra så att militären kom tillbaka.

När rättegången inleddes i februari 2016 intensifierades smutskastningen. Några byinvånare sade i en rikssänd tv-kanal att kvinnorna ljög och pekade ut dem som prostituerade, och på väg in och ut ur domstolen i huvudstaden väntade då och då människor för att skrika glåpord efter dem.

Dagstidningskolumnister och pro-militärorganisationer anklagade kvinnornas ombud för att sko sig på internationellt bistånd genom lura gamla prostituerade indiankvinnor.

Kompensation till byarna ger kvinnorna respekt

Nu har kvinnorna gått från att vara offer — eller kallas prostituerade — till aktörer. Enligt domen ska staten förse deras byar med basal service för att kompensera den brist på utveckling som våldet medförde. Bland annat ska en hälsocentral byggas, skolorna renoveras och stipendier för högre studier införas. Dessutom ska ett monument över kvinnornas kamp för rättvisa uppföras i Sepur Zarco och inkluderas i skolundervisningen i området.

Det är kvinnorna som har begärt den allmänna kompensationen och de är själva med och planerar hur den ska utformas. Det har spelat en stor roll för att de ska bli respekterade i byn, nu när deras historia är välkänd.

”Många pratade illa om oss, de sa att vi inte skulle komma någonstans med fallet. Även när domstolen gav oss rätt kritiserade de oss. Men när kompensationen började komma så var de tysta, då förstod de att det är något viktigt det som vi lyckats med”, säger Carmen Xol.

I väntan på att hälsocentralen ska byggas har en mobil klinik öppnats. Där erbjuder en sjuksköterska traktens barn de grundläggande vaccinationerna och mediciner mot diarré och feber. När jag besöker Sepur Zarco har den varit öppen i en vecka och tagit emot mellan 50 och 70 personer om dagen.

Men ingenting går fort. Domen har överklagats men ännu inte tagits upp i den högre instansen. Marken där hälsocentralen ska byggas är privatägd, som hela byn Sepur Zarco, och motsvarande Lantmäteriet som förpliktigats att köpa marken har inte kunnat lokalisera alla delägare.

Stor betydelse för andra offer i Guatemala

Militärer har tidigare åtalats och dömts för övergrepp under kriget, men enligt Brisna Cajax på civilsamhällesorganisationen Impunity Watch innebär det här fallet en viktig skillnad. Medan högerfalanger har fortsatt försvara massakrer på indianbyar som legitima strategier mot gerillan har de haft svårare att försvara sexuella övergrepp. Det har ökat den guatemalanska befolkningens medvetenhet om militärens kränkningar av urbefolkningens mänskliga rättigheter.

Åtalet har också banat väg för andra rättsfall rörande sexuellt våld under kriget. Rättspraxis har skapats genom att nationella och internationella experter visat hur sexuella övergrepp kan utredas många år efter att de fysiska bevisen försvunnit. Det har också givit hopp till andra våldtäktsoffer och sexuellt våld har nu inkluderats i andra fall av krigsövergrepp där det tidigare prioriterats bort.

”Den här domen visar att det är möjligt att nå rättvisa när det gäller brott som rör sexuella övergrepp av statliga aktörer och skickar signaler till våldtäktsoffer att det går att lita på rättssystemet”, säger Brisna Cajax.

Målsägarna har träffat och stöttat kvinnor runt om i Guatemala som våldtogs i kriget. De har också varit i Colombia och ledsagat offer för sexuellt våld i fredsprocessen.

”Innan vi organiserade oss trodde vi att vi indiankvinnor var ensamma om att ha blivit utsatta för det här. Nu vet vi att samma sak har hänt många andra. Vi har delat vår smärta och kamp med dem och uppmuntrat dem att söka rättvisa”, säger Carmen Xol.

Enligt Impunity Watch bidrar straffrihet kring sexuellt våld till fortsatt könsbaserat våld i nutid och postkonflikt — och våldtäkter har rapporterats i samband med avhysningar av urfolk där polis medverkat även på senare tid. För både Carmen Xol och Demecia Yat var den främsta anledningen till att de drev målet mot ex-militärerna att förhindra att fler kvinnor drabbas.

”Vi gjorde det för att det som hände oss inte någonsin ska återupprepas. För att kvinnors rättigheter ska respekteras, även om de är våldtagna och diskriminerade. För att kvinnor och flickor ska vara fria och anmäla om de våldtas i dag”, säger Demecia Yat.

Annika Wilhelmson

Journalist med särskilt intresse för Latinamerika. Hon har tidigare jobbat som fredsobservatör i Guatemala.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.