ANALYS Islamiska Staten (IS) trycks just nu tillbaka på alla fronter. Isak Svensson, professor vid Uppsala universitet, pekar dock på behovet av en diskussion om hur varaktig fred kan byggas i regionen så att inte denna transnationella form av militant islamism återkommer i nya former. Militära segrar räcker inte.
Den kraftiga tillväxten av Islamiska Staten (IS) har brutits och istället förbytts i en tillbakagång för organisationen. IS vinner inte längre några segrar och nya territorier, utan går istället förlorande ur striderna. Den världsledande konfliktdatabasen Uppsala Conflict Data Program (UCDP) har tidigare visat hur kraftigt IS expansiva framväxt har varit: år 2014 fanns organisationen etablerad i tre länder – Irak, Libanon, Syrien – men året därpå, 2015, i hela 13 länder. Den extremt snabba etableringstakten över världen tycks dock nu ha brutits. Enligt den senaste kartläggningen från UCDP etablerade sig IS under 2016 i endast två nya länder, Jordanien och Pakistan, men försvann från fler. IS som organiserad global väpnad rörelse tycks ha toppat. Vi ser nu tecken på att trenden istället bytts till en nedåtgående spiral. IS är en organisation som i hög grad har drivits av sitt eget framgångsmomentum, men detta momentum kan nu vara på väg att brytas.
Vid sin höjdpunkt hade IS territoriell kontroll över stora delar av Irak och Syrien, och dessutom försökte anslutna rebeller och rebellgrupper i både Libyen och Nigeria utöka kalifatet. Men nu är IS på reträtt i både Libyen och Nigeria. I Nigeria började nedgången år 2015, med en kombination av amnestier för avhoppade Boko Haram-medlemmar, militära offensiver, samt genom intensifierat militärt samarbete mellan grannländerna Chad, Kamerun och Nigeria. Splittringen inom rörelsen (mellan den IS-anslutna och en annan del) kan också ha bidragit till organisationens försvagning. Försöket att upprätta ett islamistiskt kalifat i den västafrikanska subregionen kan med andra ord sägas ha misslyckats. De pågående förhandlingarna mellan Boko Haram och regeringen, som analyserats av forskningschefen vid Folke Bernadotte akademin Mimmi Söderberg Kovacs och presenterades vid Nordic conference on research on violent extremism i Göteborg, har bland annat resulterat i frisläppande av flera av de flickor som kidnappades i Chibok 2014, vilket kan ses som ett misslyckade för IS. I Libyen erövrades staden Sirte från IS:s kontroll i slutet av 2016, som var dess viktigaste territoriella bas i landet. Detta innebar en avgörande förlust för organisationen. Den politiska situationen i Libyen är dock fortsatt labil, med rivaliserande regeringsadministrationer, ett stort antal miliser och djupa låsningar som hindrar den FN-ledda fredsprocessen att göra några framsteg.
Och frågan är inte längre om IS kan besegras i Syrien och Irak, utan när. Visserligen har motståndet som IS lyckats bjuda varit starkare än många förväntade sig, men det är ändå ett faktum att IS som statsformationsprojekt befinner sig på ett sluttande plan mot sin egen undergång. Från att ha kontrollerat en yta stor som Storbritannien 2014 till att kontrollera Raqqa i Syrien, krympande delar av Mosul i Irak, samt några andra motståndsfickor i östra Syrien och västra Irak.
I en pågående studie, How Jihadist States End, som Daniel Finnbogason och undertecknad presenterade på Nordic conference on research on violent extremism i Göteborg söker vi att dra lärdom av tidigare – misslyckade – försök att etablera vad man kan kalla jihadistiska proto-stater, dvs militanta, revolutionära stats-formationsprojekt där en organisation etablerar territoriell kontroll över ett område i syfte att upprätta en religiöst definierad stat. IS har ofta framställs som något helt unikt, men det finns faktiskt ett antal fall av tidigare försök att etablera islamistiska stater, med en extrem och atypisk tolkning av den muslimska trostraditionen. I vår forskning identifierar vi ett antal sådana etableringsförsök i modern tid, där islamistiska rebellgrupper lyckats erövra territorium, utropa ett kalifat eller annat typ av religiöst definierat statstyre, men där dessa försök att etablera en ny typ av stat eller styre har fallit ihop och upphört. Studien syftar till att kartlägga slutdynamikerna hos dessa statsformationsprojekt.
Dessa försök att skapa nya stater styrda av en militant islamistisk ideologi har inte varit långvariga. De har varat allt från några månader upp till några år. IS tycks därmed vara relativt typisk i jämförelse med tidigare exempel.
Man kan dock notera i dessa fall att även om den territoriella kontrollen har brutits, så har dessa grupper lyckats omvandla sig och fortsätta verka fast under andra former. Därför kan vi inte förvänta oss att IS kommer att falla samman bara för att man tappar den territoriella kontrollen: om organisationen följer tidigare mönster av jihadistiska proto-stater så kommer den istället att omskapa sig i nya former.
Det handlar om tre olika sätt som de tidigare jihadistiska statsformationsprojekten har fortlevt trots att de förlorat territoriell kontroll. För det första har rebellorganisationen fortsatt att existera men bytt strategi. Talibanerna hade territoriell kontroll under åren 1996-2001 i Afghanistan, men när de blev besegrade genom den amerikansk-ledda interventionen som inleddes 2001, fortsatte talibanerna verka som en rebellrörelse. al-Shabaab tog från 2007 och framåt kontroll över stora delar av Somalia, men i takt med att gruppen tryckts tillbaka från de flesta städer den tidigare kontrollerade, har den istället övergått alltmer till traditionell rebelltaktik.
För det andra har grupperna mer eller mindre upphört i samband med att proto-staterna imploderade, men personer, vapen och resurser har förts vidare till nya grupper. Det gäller exempelvis för GIA i Algeriet, som utropade en islamisk stat 1993 i det territorium de erövrat inom ramarna för det algeriska inbördeskriget. Detta statsbyggnadsprojekt föll 1995 och några år senare var GIA så gott som inaktiv i Algeriet, men delar av gruppen gick vidare till grupperna GSPC och senare till AQIM, som fortsatt att verka även bortanför Algeriet. Darul Islam är kanske det mest varaktiga fallet – efter 1962 upphörde organisationen att verka. Dock fanns seniora medlemmar som flydde från Indonesien, och många år senare kunde man återfinna dessa i ledarskapet för Jemmah Islamiyah (JI) i Indonesien, gruppen som är mest känd för det attentat man genomförde mot semesterfirande turister på Bali år 2002 (det som kom att kallas ’Australiens 9/11’).
För det tredje finns det exempel på organisationer, som gjort nya försök att etablera kalifat. Det gäller både Islamiska Staten i Irak (ISI), 2006-2008 – den organisatoriska föregångaren till dagens IS – och AQAP/Ansar al-Sharia (Jemen) 2011-2012, som i inbördeskrigets Jemen mellan 2015 och 2016 lyckades återskapa en islamisk mini-stat i landets södra delar.
Vad dessa tre kategorier av tidigare erfarenheter illustrerar är alltså att även om man lyckas med den militära kampanjen i det korta perspektivet, är risken stor att problemet återkommer, i vissa fall etter värre. Därmed kvarstår frågan: hur kan jihadistiskt rebell-styre av territorium utmanas och brytas på ett sätt som innebär mer varaktiga och långvarigt hållbara lösningar? Tyvärr är detta en fråga där vi – akademiska forskare såväl som politiska beslutsfattare – hittills är svaret skyldiga.
Även om IS har tappat mark i länder som Syrien, Irak, Libyen, och Nigeria är det för tidigt att helt räkna ut den militanta transjihadistiska rörelsen. Det finns tecken på att IS växer i andra länder, såsom Pakistan och Afghanistan, och därmed breddar sitt geografiska fält. IS kan också fortsätta att verka genom enskilda attacker mot civila runt om i världen. Behov kan till och med öka att kompensera för nederlag på slagfältet med attacker, i syfte att visa sin existens och relevans. Enskilda personer kan också fortsätta att bli inspirerade, med olika motivgrunder, att genomföra attacker i organisationens namn. Den underliggande ideologin som motiverade bildandet av IS finns kvar, och många av de strukturella problem som ligger i bakgrund för IS:s framväxt, inklusive marginaliseringen av de sunni-muslimska befolkningsgrupperna i Irak och Syrien, är fortfarande i stora delar oförändrade, eller till och med förvärrade. Spänningarna mellan olika religiösa, politiska och etniska grupper i Irak riskerar att ökas efter att IS besegrats, vilket visas av Per Jönsson i en ny skrift. Därför behöver såväl det politiska samtalet som den systematiska forskningen inrikta sig på att skifta fokus från enbart den strategiska analysen till hur man kan skapa förutsättningar för mer varaktiga och hållbara lösningar på sikt.
Isak Svensson
Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet. Forskningsledare för det internationella forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar