ANALYS USA:s president Donald Trump har nyligen genomfört sin första utrikesresa. Valet av Saudiarabien och Israel som första resmål ger en fingervisning om vilka USA:s utrikespolitiska prioriteringar kommer att vara framöver. Björn Brenner, Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan, finns på plats i regionen och har följt presidentens uttalanden och agerande under resans gång. Ur Trumps många utspel börjar nu konturerna framträda av en ny amerikansk Mellanösternstrategi, skriver Brenner – en strategi som kan bli besvärlig för dem som väljer att inte samarbeta.
Efter Donald Trumps tillträde som president vädrade den israeliska ultrahögern morgonluft. President Trump skulle genomföra allt vad Obama, Bush och Clinton tillsammans hade lämnat ogjort. Det handlade bland annat om att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem, att tillåta obegränsat bosättningsbyggande ute på Västbanken och – inte minst – att överge kravet på en tvåstatslösning med palestinierna.
Efter åtta år av spända relationer mellan Barak Obama och Benjamin Netanyahu ljöd nu ett annat ljud i den amerikanska skällan. Av många höger-israeler betraktades USA:s nye president närmast som räddaren i nöden, en hjälte som äntligen skulle få tyst på ”de besvärliga Palestina-vännerna i EU och FN”. I och med Trumps tydligt sionistiska budskap under presidentvalskampanjen ansåg Netanyahu-regeringen att det där vid lag inte behövdes ytterligare beredskapsplaner för alternativa scenarion.
Palestiniernas tolkning – affärsmannen Trump
Det palestinska ledarskapet i Ramallah drog en helt annan slutsats om vem Obamas efterträdare var. Till skillnad från israelerna såg de i Trump – en okonventionell och pragmatisk realist som man kunde göra affärer med. Inför dessa affärer utarbetade palestinierna också en ny listig strategi: Trump skulle övertygas om att han, förutom sina befintliga alliansparters Jordanien, Egypten och Israel, även behövde stöd av ett starkt (och självständigt) Palestina. Om USA:s president verkligen ville mota den radikala islamismen i grind, löd det palestinska budskapet, då krävdes också ett nära samarbete med den främste garanten för att islamistiska Hamas inte fick fäste på Västbanken.
Palestiniernas relativt tidiga tolkning av Trump som en pragmatisk affärsman, snarare än någon gränslös Israel-supporter, skulle sedermera visa sig helt riktig. Under den nye presidentens första månader i Vita huset genomfördes inte någon av alla de utfästelser om Israel som gjorts under valkampanjen: inget beslut om Jerusalems status, ingen flytt av ambassaden och inget frikort för bosättningsbyggande utfärdades. Istället kunde Netanyahu-regeringen bara förbryllat se på när det nya USA nu istället sakta började röra sig mot det sunni-arabiska och palestinska lägret.
Under våren 2017 kunde den nya presidentadministrationens rådgivare ses resa i skytteltrafik till arabvärldens maktcentra såsom Amman, Kairo och Riyad, för hemliga överläggningar med de sunni-arabiska ledarna. Flera högnivå-möten ägde till och med rum i hemlighet mellan chefer för de palestinska och amerikanska säkerhetsorganen. I början av maj, som kronan på verket, bjöds slutligen den palestinske presidenten in till Vita huset för ett officiellt besök hos sin nye kollega.
Oro i västra Jerusalem – pulshöjning på premiärministerns kontor
Orosnivån i Netanyahu-regeringen steg successivt i takt med att de olika delarna i Trumps Mellanösternstrategi blev kända. Efter hand visade det sig till och med att USA:s allra främsta prioritering i regionen inte skulle vara stödet till Israel som sådant. Solida relationer med Israel skulle visserligen förbli viktiga för USA – men parallellt med detta skulle också goda relationer med arabförbundets medlemmar odlas, inte minst med Saudiarabien. Trumps vision och USA:s nya strategiska huvudmål visade sig vara ett Mellanöstern fritt från radikal islamism och iranskt inflytande. Stödet till Israel betraktades inte som ett intresse i sig utan snarare som en komponent i denna större plan om ”kampen mot ondskan och dess ideologier”.
Under den amerikanske presidentens besök i Riyadh nyligen fick Netanyahu-regeringen anledning till ytterligare oro. I direktsändningen av Trumps anförande gjorde TV-kamerorna ett svep ut över publiken. Mitt i bild hamnade plötsligt ett annat välbekant ansikte. Placerad längst fram i mitten på hedersplats i mötessalen satt ingen mindre än palestiniernas president Mahmoud Abbas. Framför honom hade arrangörerna dessutom placerat en stor skylt i guld med texten: ”STATE OF PALESTINE”.
Denna ögonblicksbild lär ha lett till en rejäl pulshöjning bland medarbetarna på den israeliske premiärministerns kontor i Jerusalem – dels gav insikten om Abbas närvaro i Riyadh en förvarning om vad som sedan skulle komma, dels blev bilden en påminnelse om att USA:s president, bara under maj månad, hade träffat Abbas hela tre gånger. Det är sannolikt en högre mötesfrekvens än vad någon amerikansk president hittills haft med israeliska ledare.
Dessutom, efter Trumps tal i Riyadh, följde anföranden av arabvärldens statschefer i vilka de flesta inledde med att påtala vikten av att lösa just konflikten mellan israeler och palestinier. Detta i förväg samordnade budskap, gentemot såväl Trump som Israel, var klart som korvspad: Ingen normalisering av relationerna till Israel kommer ske innan dess palestinierna har fått sin egen stat.
Det palestinska ledarskapet i Ramallah hade lyckats få fullt gehör för sin strategi. Förutom att framföra den på egen hand hade palestinierna dessutom lyckats mobilisera Riyadh, Amman och Kairo i denna plan.
Trump besöker Israel – olika tonlägen framför och bakom kulisserna
När så USA:s president landade i Israel i förra veckan gjorde han det således med ett tungt budskap från arabstaterna; en olöst Israel-Palestinakonflikt skulle utgöra ett hinder för att bygga den regionala allians mot radikal islamism som var Trumps stora mål. En högt uppsatt och märkbart oroad israelisk tjänsteman gav följande kommentar inför mötet mellan Trump och Netanyahu: ”Något kommer att gå riktigt snett nu men vi vet ännu inte vad.”
Väl ute efter överläggningarna, i kamerablixtarnas ljus, avlade de båda ledarna sina sedvanliga broderliga hedersbetygelser i form av ryggdunk och handskakningar. Även det stora linjetal som Trump sedan höll följde den etiketten och avvek inte nämnvärt från hans tidigare sionistiska retorik. Men om man istället lyssnade efter innehåll fanns inga konkreta besked alls i Trumps tal. Det innehöll varken något frieri till den israeliska ultrahögern eller några eftergifter till palestinierna. Palestiniernas strävan efter självbestämmande nämndes inte överhuvudtaget.
Det framkom dock senare att innehållet framförts bakom kulisserna. Trumps tonläge ska då ha varit helt annorlunda. Netanyahu pressades hårt och fick till slut besked om att han inte hade något annat val än att återuppta direkta samtal med palestinierna – om inte annat eftersom USA:s framgång med alliansbyggandet i regionen nu var beroende av ett israeliskt-palestinskt närmande. Under ett tidigare möte med det palestinska ledarskapet i Betlehem hade Trump till slut fått Abbas att gå med på att träffa Netanyahu utan villkor. Nu krävde Trump att Netanyahu också skulle ställa upp på detta.
Netanyahu i kläm mellan USA och den israeliska ultrahögern
Detta oväntade krav från Trumps sida har försatt Netanyahu-regeringen i en rävsax. Man har börjat med att begära extra betänketid och är fortfarande, i skrivande stund, Trump svaret skyldig. Den tidigare israeliska feltolkningen av Trump-administrationen som blind Israel-supporter innebär att den israeliska premiärministern nu står utan någon färdig handlingsstrategi för det läge som uppkommit.
Den vanligtvis så strategiske Netanyahu har hamnat i kläm mellan två mäktiga politiska spelare, å ena sidan USA och å andra sidan ultranationalisterna i den egna regeringen, anförda av Bayt Yahoudis partiledare Naftali Bennett. Dilemmat består i korthet i följande: Går Netanyahu Trump till mötes och träffar Abbas bryter Bennett sannolikt upp den redan bräckliga regeringskoalitionen och Israel måste gå till nyval. Går Netanyahu istället Bennett till mötes och avfärdar Trumps krav kommer Trump röra sig ännu närmare palestinierna och skapa en sunni-arabisk allians på egen hand.
USA:s nya Mellanösternstrategi – förhållandet till Israel oklart
I väntan på en upplösning av denna nagelbitare kan åtminstone konstateras att Netanyahu-regeringen inte varit ensam i att feltolka den nye presidentens inställning till Israel. Det faktum att Trump valde att besöka Israel tidigare under sin mandatperiod än någon annan amerikansk president hittills gjort, har av en hel omvärld tolkats som bevis för hans helhjärtade stöd för den nuvarande israeliska ultrahöger-regeringen. Denna tolkning av trumpologin må stämma till viss del.
Samtidigt måste den amerikanske presidentens agerande också uppfattas som ett slags politiskt bakhåll riktat direkt mot Netanyahu. Genom att styra sin första utrikesresa till Israel och på plats omfamna landets nuvarande ledare har Trump fått bekräftat den bild han vill projicera av sig själv i offentligheten som en stor Israel-vän. Detta ger mäktiga vänner både på hemmaplan i USA och i Israel – men det ger också visst handlingsutrymme för att prata allvar bakom lyckta dörrar. Vad som sedan sker bakom kulisserna är att de israeliska ledarna, i utbyte mot att ha skänkts ökad legitimitet i strålkastarnas ljus, får acceptera ett visst mått av smisk i skymundan.
Det må vara så att den nye presidenten i Vita huset hyser en gränslös kärlek för den judiska staten – men om den kärleken också är villkorslös, det återstår nu att se.
Björn Brenner
Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan med ämnesfokus israelisk, palestinsk och jordansk politik samt författare till boken GAZA UNDER HAMAS, London: I.B. Tauris Publishers, 2017.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar