DEBATT Konfliktrelaterat sexuellt våld har fått alltmer uppmärksamhet under de senaste åren. Men har denna uppmärksamhet resulterat i ett bättre stöd för de kvinnor som utsatts? frågar Annette Lyth som är redaktör för Mänsklig Säkerhet.
Härom veckan diskuterade FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Konfliktrelaterat sexuellt våld kom först på säkerhetsrådets agenda genom resolution 1325 (2000) om kvinnor, fred och säkerhet. Sexuellt våld i väpnade konflikter är långt ifrån en ny företeelse men har fått all mer uppmärksamhet under senaste åren, med flera säkerhetsrådsresolutioner och uppmärksammade kampanjer. Frågan är dock om denna uppmärksamhet har lett till några positiva förändringar för de kvinnor som drabbas.
Dokumentering av sexuellt våld
Rapporteringssystemet om konfliktrelaterat sexuellt våld i FN är till stor del baserat på det arbete som gjordes för att rapportera om de sex grova kränkningar mot barn i väpnade konflikter som nämns i säkerhetsrådets resolution 1612. Fokus här var rekrytering av barn till nationella arméer och väpnade grupper. Rapporteringssystemet bygger främst på numerära beräkningar av antalet barn som rekryterats, dödats, eller på annat sätt skadats i konflikten. Den typen av kränkningar är relativt okontroversiella att samla individuell information om. Metoden är dock mindre lämplig när det gäller att samla information om sexuellt våld, vilket också är den i särklass minst rapporterade kränkningen under resolution 1612.
Säkerhetsrådets rapporteringssystem tar alltså avstamp i identifiering och dokumentation av individuella fall, men utan skyldighet att förmedla stöd till de kvinnor som identifieras. Humanitärt stöd till de överlevande nämns knappt i resolution 1820, antagligen eftersom det skulle betyda ett finansiellt åtagande för medlemsstaterna. Behovet av stöd nämns mer flitigt i de efterföljande resolutionerna – men fortfarande utan att ta fasta på de erfarenheter som visar att det bästa är att erbjuda stöd inom ramen av allmänna program för att undvika att de kvinnorna som söker stöd stigmatiseras.
När information till generalsekreterarens första rapport samlades in arbetade jag för FN i Nepal, ett av världens fattigaste länder med nästan obefintligt stöd till våldtäktsöverlevare. Ett antal standardiserade frågor som fokuserade främst på siffror, såsom antal kvinnor som våldtagits skulle fyllas i. Varken metodologi eller någon referens till känsligheten i att samla denna typ av information fanns med. Väl medvetna om den potentiella skada som dokumentation av sexuellt våld kan orsaka om det görs på fel sätt, blev vårt svar att det inte var möjligt att dokumentera sexuellt våld på ett etiskt sätt just då i Nepal, eftersom stödstrukturer för de överlevande saknades.
Rwanda – våldtäkt som folkmord
Omfattningen av våldtäkter under folkmordet i Rwanda 1994 är väl dokumenterat. Tiden efter folkmordet kom organisationer, journalister och forskare till Rwanda för att tala med de utsatta kvinnorna. De dokumenterade historierna men utan att erbjuda något tillbaks till kvinnorna. Några få lokala organisationer med mycket små medel. Många av de våldtagna kvinnorna hade blivit smittade med HIV men få hade råd att betala bromsmediciner.
Sexuellt våld nämndes explicit i stadgan för den internationella tribunal som säkerhetsrådet etablerat för händelserna under folkmordet. 1997 meddelade tribunalen ett domslut mot den förre borgmästaren i Taba kommun, Jean-Paul Akayesu, där våldtäkt för första gången definierades som folkmord. Domslutet hyllades av över hela världen som ett stort steg framåt i kampen mot sexuellt våld. En tid senare åkte jag tillsammans med en rwandesisk kvinnoaktivist och hälsade på de kvinnor som vittnat i rättegången. De satt i sina hyddor och var lika fattiga som före rättegången. Och de levde under hot eftersom det snabbt kommit ut att de vittnat i rättegången – deras identitet hade inte skyddats då de flög till Arusha, och avslöjades av de nya kläder de hade när de återkom. De beskrev att de kände sig som boskap där de föstes runt i tribunalen, ofta utan att kunna kommunicera eftersom de inte hade tolk. Men trots denna negativa erfarenhet uttryckte kvinnorna trots allt stolthet över att ha vågat delta i rättegångarna och vittna mot förövarna.
Kosovo – våldtäkt som propaganda
Uppmärksamheten kring våldtäkter i krig i slutet av 1990-talet betydde också att krigförande parter förstod att det kunde användas som ett verktyg för att få sympatier från omvärlden. Nato använde anklagelser om massvåldtäkter i Kosovo som en motivation för bomba strategiska mål i Serbien. De lokala politiska ledarna insåg våldtäkternas värde och uppmuntrade kvinnor att vittna om sina erfarenheter. Det stödet försvann dock så fort konflikten var över. Istället möttes kvinnorna av den traditionella tystnaden, eller, än värre, försköts av sina familjer. 18 år efter konfliktens slut väntar de överlevande kvinnorna fortfarande på upprättelse och kompensation.
Nepal – out of sight out of mind
När jag 2005 anlände i Nepal, hade mina kollegor dragit slutsatsen att sexuellt våld inte hade förekommit under konflikten eftersom de inte fått några sådana rapporter. Att det inte var sant fick jag bekräftat redan under min första fältresa, då den lokala kvinnoorganisationen berättade om massvåldtäkter under konflikten. De talade om också om svårigheterna med att dokumentera dessa fall, framför allt de som ägt rum i de mest avlägsna byarna – ibland ville kvinnorna inte alls prata om sina upplevelser. Vi diskuterade vad vi skulle kunna erbjuda dessa kvinnor, och fick till svar ville ha information om reproduktiv hälsa. Okunskapen runt dessa frågor är enorm i Nepal.
Tillbaka i Kathmandu kontaktade jag mina kollegor som arbetade med sexuell och reproduktiv hälsa och frågade om de var intresserade av att hjälpa till med information till de kvinnor vi ville intervjua. De erbjöd sig då att hjälpa till med sitt mobila hälsovårdscenter. Tillsammans genomförde vi ett pilotprojekt, där vi för första gången lyckades dokumentera flera fall av våldtäkter av den nepalesiska armén i en hämndaktion efter en attack av gerillan under konflikten.
Att dokumentera genom att erbjuda stöd istället för tvärtom
När FN:s Peace Building Fund (PBF) lanserades i Nepal strax efter pilotprojektet såg vi en möjlighet att upprepa projektet i större skala. Vi lyckades övertyga den högste FN-representanten där om att arbete mot sexuellt våld kan inrymmas under Resolution 1325, och skickade sedan in en ansökan som beviljades.
Med detta stöd upprättade vi tillsammans med PBF två multi-disciplinära arbetsteam som innehöll sjukvårdspersonal, psykosociala rådgivare, jurister och dokumentation. Teamen skulle åka ut i de mest utsatta konfliktområdena och sätta upp sjukvårdsläger för alla kvinnor. Där erbjöds kvinnorna att tala med läkare, terapeuter, jurister och personer som kunde dokumentera deras historia. Lägerpersonalen erbjöd också utbildning till lokala stödpersoner för att stärka fortsatt stöd till kvinnorna.
Ett omfattande utbildningsprogram sattes ihop för de båda teamen för att få dem att arbeta tillsammans och förstå och stötta varandras arbete. Framför allt var det viktigt att de förstod det specifika underliggande syftet med projektet: att dokumentera och synliggöra konfliktrelaterat sexuellt våld. Principen om do-no-harm och konfidentialitet genomsyrade hela projektet. Detta för att undvika att kvinnorna som kom till lägren stigmatiserades. För att skapa en trygg atmosfär i lägren var bestod stödpersonalen enbart av kvinnor.
När teamen kom tillbaka första gången kom de båda psykosociala rådgivarna in på mitt kontor och grät av utmattning. De var alldeles överväldigade av de historier de fått höra av kvinnorna. Det handlade inte bara om konfliktrelaterat sexuellt våld utan också om kvinnornas hårda liv generellt. Och kvinnorna i dessa avlägsna delar av Nepal, som vanligtvis inte har någon som lyssnar på dem, hade verkligen tagit tillfället i akt. En workshop om hjälp till självhjälp fick snabbt organiseras för teammedlemmarna för att de skulle orka fortsätta under de två åren som projektet skulle löpa.
Det krävs pengar
Vår erfarenhet i Nepal visar att det är möjligt att arbeta på ett annorlunda sätt, att ta avstamp i generella stödinsatser för kvinnor och genom dessa identifiera överlevande som därefter kunde erbjudas riktat stöd. När projektet utvärderades noterades flera positiva aspekter, till exempel att en strikt do-no-harm-linje hade hållits. Projektet lyckades inte bara ge direkt stöd till kvinnorna utan bidrog också till att överlevande från konfliktrelaterat sexuellt våld nu kunde kompenseras genom de statliga programmen för konfliktdrabbade. Den enda kritik som framkom i utvärderingen var att projektet inletts så långt efter konfliktens slut.
Det är dock mycket ovanligt att man har tillgång till de resurser som vi hade i Nepal genom PBF, både ekonomiskt och när det gäller bredden av aktiviteter. Men om det nu är så viktigt att bekämpa sexuellt våld som det framstår genom alla säkerhetsresolutioner, högprofilkonferenser och kampanjer, då måste vi också vara beredda att betala vad kostar att göra det på ett sådant sätt att också de överlevande själva vinner något på det.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Tonderai Chikuhwa säger
Jag läste din artikel med stort intresse, och jag kan bara hålla med dig om att hjälp och stöd till överlevande av sexuellt våld måste prioriteras. Jag vill däremot också påpeka att sedan antagandet av 1820, den resolution du nämner, har FN:s säkerhetsråd antagit ytterligare fem resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet samt sexuellt våld i konflikter – 1888, 1889, 2106, 2122 samt 2242. Var och en av dessa betonar vikten av kontroll av sexuellt våld i förebyggande syfte, men också det angelägna behovet av hjälp, stöd och skadestånd till överlevande. Trots att situationen i alltför många konfliktländer förblir katastrofal har den ökade uppmärksamheten lett till betydligt större resurser till området för sexuellt och könsbaserat våld, bland annat för hjälp och stöd. Men jag håller med dig om att mycket mer pengar behövs; detta område är fortsatt kroniskt underfinansierat. Även om de länder du nämner är smärtsamma påminnelser om de brister som fortfarande finns på området måste vi också påminna oss om den positiva utveckling vi sett mer nyligen. Fredsprocessen i Colombia är till exempel oöverträffad i det sätt den behandlar dessa frågor och prioriterar skadestånd och försörjningsstöd till överlevande av sexuellt våld; i den meningen lärde vi oss något av Bosnien. I Kongo-Kinshasa har vi för första gången sett utbetalningar av skadestånd – trots att mycket fortfarande återstår att göra. Din artikel missar också att beröra en annan kritisk aspekt, nämligen frågan om ansvarsutkrävande; de senaste åren har sett ett mycket starkare fokus på både ansvarsutkrävande och förebyggande av dessa brott i första hand, vilket är en lovande utveckling. Vi har fortfarande inte kommit tillräckligt långt när det gäller det internationella samfundets samlade svar på dessa fruktansvärda brott, men vi har avancerat avsevärt sedan säkerhetsrådet antog resolution 1820. Tonderai Chikuhwa, Office of the United Nations Special Representative on Sexual Violence in Conflict
Annette Lyth säger
Många tack för ditt svar och att du visar på de positiva framsteg som gjorts på senaste tiden. Jag är medveten om att stödaspekten ökat i de efterföljande resolutionerna vilket jag absolut håller med om är steg i rätt riktning. Jag vill dock hävda att det är grundansatsen som är fel, det vill säga att först identifiera individuella fall och sedan erbjuda stöd. Allt för ofta hamnar vi fortfarande i diskussioner om sexuellt våld ägt rum eller inte innan stödinsatser inrättas, när det borde vara tvärtom. Det är därför jag erbjuder ett alternativt sätt att dokumentera konfliktrelaterat sexuellt våld i artikeln där vi genom att erbjuda hälsovård till ett brett lager av kvinnor i konfliktdrabbade avlägsna områden därigenom identifierade individuella fall. Som jag påvisar i artikeln hade vi mycket goda resultat med denna modell i Nepal, vilken är kostlig men minimerar risken för stigmatisering av den individuella kvinnan. Vad gäller ansvarsfrihet kommer alltid att endast vara ett fåtal fall som går till rättegång, i många fall är det omöjligt att identifiera vem förövaren är. Antalet kvinnor som drabbas av sexuellt våld i konflikt är enormt och det är därför viktigt, enligt min mening, att hitta ansatsgrepp som erbjuder kvinnor stöd mer generellt, inte bara baserat på de individuella fallen och eventuell koppling till en ansvarskrävandemekanism.