ANALYS Stats- och regeringschefer samt utrikesministrar är immuna mot åtal vid andra staters domstolar enligt internationell sedvanerätt. Men det betyder inte att de har straffrihet. Dessutom finns det möjlighet att åtala dem vid Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, skriver Inger Österdahl, professor i internationell rätt vid Uppsala universitet.
Höga företrädare för stater, till exempel stats- och regeringschefer samt utrikesministrar, är immuna mot åtal för brott vid domstolar utomlands enligt internationell sedvanerätt. Saken utreddes noga i domen Arrest Warrant of 11 April 2000 (Democratic Republic of the Congo v. Belgium) utfärdad av den Internationella domstolen (ICJ) i Haag 2002 (inte den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som började arbeta 2003).
Målet i ICJ stod mellan den Demokratiska republiken Kongo (Kongo) och Belgien. En belgisk domstol hade åtalat Kongos dåvarande utrikesminister Yerodia Ndombasi i sin frånvaro för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begångna i Kongo. Kort därefter stämde Kongo i sin tur Belgien inför ICJ. Kongo hävdade att den belgiska staten bröt mot sina förpliktelser gentemot Kongo i och med att den belgiska domstolen väckte åtal mot en kongolesisk hög statsföreträdare, i det här fallet utrikesministern. Kongo ansåg att Belgien därmed bröt mot den internationella rätten som stipulerar absolut immunitet för höga statsföreträdare.
Immunitet stoppar åtal och utlämnanden av höga statsföreträdare till nationella domstolar
ICJ slår fast ett antal viktiga punkter i sin dom. Den slår fast att immunitet och domsrätt inte är samma sak. Nationella domstolar kan ha universell jurisdiktion, i till exempel fall av särskilt allvarliga brott, samtidigt som immunitetsreglerna säger att vissa personer inte kan ställas inför rätta. Svenska domstolar tillämpar universell jurisdiktion bland annat vad gäller folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, enligt Brottsbalken 2 kap. 3 §. Samtidigt står det i 7 § i samma kapitel i Brottsbalken att svenska domstolar ska iaktta ”de begränsningar som följa av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller (…) av överenskommelse med främmande makt”. Svenska domstolar ska alltså följa de immunitetsregler som framgår av något tillämpligt internationellt avtal eller av sedvanerätten. Målet mellan Kongo och Belgien baserades på den internationella sedvanerätten.
Det finns internationella överenskommelser (till exempel Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, även kallad Folkmordskonventionen) som kräver att parterna åtalar personer som är misstänkta för särskilt allvarliga internationella brott. Det finns även konventioner (exempelvis Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (även kallad Tortyrkonventionen) som kräver att staterna antingen åtalar eller lämnar ut misstänkta personer till ett annat land där de kan åtalas. ICJ poängterar att trots dessa internationella överenskommelser stoppas åtal och utlämnanden effektivt på grund av de internationella immunitetsreglerna som samtidigt är i kraft.
Internationella brottsmålsdomstolen en möjlighet att åtala
ICJ inser att resultatet av konkurrensen mellan de internationella regler som kriminaliserar särskilt ohyggliga människorättsövergrepp och de regler som gör höga företrädare för stater immuna mot åtal kan bli ganska osmakligt. Belgien argumenterade inför ICJ för att immunitet mot åtal inte gällde fall av misstänkta krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Domstolen ansåg dock att det inte finns något undantag från immunitet i sedvanerätten, ens i sådana grava fall. Ungefär samma resonemang från domstolens sida återkom senare i målet Tyskland mot Italien 2012. Däremot understryker ICJ i Kongo mot Belgien-målet att immunitet (immunity) för höga statsföreträdare i utländska domstolar emellertid inte ska innebära straffrihet (impunity) för dessa personer för all framtid oavsett hur grova brott som begåtts. Domstolen räknar upp ett antal situationer när en sådan person trots allt kan lagföras:
- I sitt hemland om hemlandets myndigheter bestämmer sig för att upphäva personens immunitet;
- Utomlands efter det att personen avgått från sin post som företrädare för staten;
- Eller när personen står åtalad inför en internationell brottmålsdomstol som har jurisdiktion i fallet.
Den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kan vara en sådan domstol som berörs i sista punkten. Ett aktuellt fall där frågan om immunitet för en hög statsföreträdare är relevant är fallet rörande Sudans president, The Prosecutor v. Omar Hassan Ahmad Al Bashir. Fallet befinner sig fortfarande – sedan 2005 – på det preliminära undersökningsstadiet eftersom Al Bashir ännu inte inställt sig inför ICC. Rättegången mot Al Bashir kan inte formligen inledas innan han fysiskt finns på plats i Haag eftersom rättegångar inte kan hållas inför ICC i den anklagades frånvaro.
Att få Al Bashir till Haag har försvårats av att vissa afrikanska länder inte vill samarbeta med ICC och inte griper Al Bashir när han besöker dem. Att inte överlämna Al Bashir till ICC strider mot staternas förpliktelser enligt ICC:s stadga, Romstadgan. Kanske föga förvånande vägrar Sudan självt också att samarbeta.
Politiska konsekvenser av Al Bashir-fallet
Det har hållits flera preliminära processer inför domstolen mot länder som inte samarbetat: Malawi, Chad, Kongo, Sudan, Uganda och Djibouti. När denna artikel skrivs (i april, red amn) pågår en rättsprocess i ICC mot Sydafrika som inte heller grep Al Bashir när han deltog vid Afrikanska Unionens toppmöte i Sydafrika år 2015. Det har lett till att Sydafrika anmälde sitt utträde ur domstolen 2016. Sydafrika drog dock tillbaka sin utträdesanmälan tills vidare eftersom en sydafrikansk domstol sagt att det krävs samtycke av parlamentet innan Sydafrika kan dra sig ur ICC. Sydafrikanska domstolar ansåg även att Sydafrika var skyldigt att gripa Al Bashir när han besökte landet 2015, men så skedde alltså inte. Under 2016 anmälde också Burundi och Gambia att de ville dra sig ur Romstadgan av liknande skäl som Sydafrika, men Gambia har sedermera också dragit tillbaka sin anmälan 2017 efter skiftet på presidentposten.
Frågan om president Al Bashir är immun mot åtal inför ICC är alltså kontroversiell och av stor politisk betydelse. Enligt Romstadgans artikel 27 gäller stadgan lika för alla personer oavsett officiell ställning- Immunitet som en person eventuellt åtnjuter enligt annan nationell eller internationell rätt utgör inget hinder mot den ICC:s jurisdiktion. Detta gäller både sittande och före detta höga statsrepresentanter.
Sudan är däremot inte part till ICC:s stadga, vilket är ett problem i sammanhanget. Brottmålsdomstolen har enligt artikel 12 i stadgan bara rätt att döma över personer som antingen är medborgare i länder som är parter till domstolens stadga eller som begår brotten på ett territorium som tillhör en stat som är part till Romstadgan. Ett land kan också tillfälligt godkänna domstolens jurisdiktion för ett specifikt brott. Inget stämmer på fallet Al Bashir.
Läs mer: Vägar till ansvarsutkrävande för syriska krigsförbrytelser
En annan möjlighet som finns för att ge ICC jurisdiktion är att FN:s säkerhetsråd hänskjuter en situation till domstolen, enligt artikel 13 (b). Så skedde i fallet Al Bashir genom säkerhetsrådets resolution 1593 (2005) genom vilken rådet överlämnade situationen i Darfur, sedan 1 juli 2002, till domstolens behandling. Förutom mot Al Bashir har domstolen utestående arresteringsorder mot tre ytterligare misstänkta brottslingar inom ramen för situationen i Darfur.
Två argumentationslinjer varför ICC kan lagföra Al Bashir
Al Bashir är sittande president i Sudan sedan 1993. Tolkat enligt ICJ:s utlåtande i Kongo mot Belgien-domen åtnjuter han absolut immunitet mot lagföring i utländska nationella domstolar i enlighet med sedvanerätten. Han åtnjuter inte nödvändigtvis immunitet mot att åtalas i en internationell brottmålsdomstol som har jurisdiktion, igen enligt Kongo mot Belgien-domen. Internationella brottmålsdomstolen har fått jurisdiktion genom en resolution från FN:s säkerhetsråd.
Två olika argumentationslinjer har förekommit från Internationella brottmålsdomstolens sida för att rättfärdiga att Al Bashir lagförs inför domstolen.
Den första argumentationslinjen är att det har utvecklats ett undantag mot immunitet för statsöverhuvuden i den internationella sedvanerätten. Undantaget gäller när en internationell domstol vill arrestera en statsledare misstänkt för internationella brott. Utvecklingen mot detta undantag började 1919, enligt domstolen, då det förekom förslag om upprättande av en internationell tribunal som skulle döma de som var ansvariga för första världskrigets utbrott. Inför denna tribunal skulle inte ens statsöverhuvuden vara immuna. Efter andra världskriget konkretiserades tanken på internationella tribunaler i form av Nürnberg- och Tokyo-tribunalerna. Därefter har utvecklingen varit omfattande på den internationella straffrättens område inklusive vad gäller upprättandet av olika tillfälliga tribunaler och den permanenta Internationella brottmålsdomstolen.
Den andra argumentationslinjen är att säkerhetsrådet underförstått undanröjde Al Bashirs immunitet som statsöverhuvud när säkerhetsrådet överförde situationen i Sudan till ICC. Säkerhetsrådets beslut är bindande för alla stater enligt FN-stadgans artikel 25. Dessutom, enligt artikel 103 går medlemsstaternas förpliktelser enligt FN-stadgan före medlemmarnas eventuella motstridiga skyldigheter gentemot andra internationella artiklar.
I resolution 1593 beslöt säkerhetsrådet att Sudans regering ska samarbeta fullt ut med ICC samt bistå domstolen och åklagaren med all nödvändig hjälp i enlighet med resolutionen. För att Sudan ska kunna samarbeta fullt ut samt ge ICC allt nödvändigt bistånd måste säkerhetsrådsresolutionen tolkas så att Al Bashirs immunitet undanröjs eftersom resolutionen annars skulle bli meningslös.
Säkerhetsrådsresolution 1593, i kombination med de två artiklarna i FN-stadgan, gör att parter till Romstadgan är bundna att följa säkerhetsrådets beslut att undanröja Al Bashirs immunitet. Parterna till Romstadgan har inte heller någon ursäkt att inte samarbeta med domstolen och lämna över Al Bashir om han skulle befinna sig på deras territorium.
Inger Österdahl
Inger är professor i folkrätt vid Uppsala universitet. Hon är ledamot i regeringens Folkrätts- och nedrustningsdelegation. Inger är också ledamot i styrelsen av den svenska avdelningen av International Law Association (ILA) och medlem i ILA:s arbetsgrupp om ”Aggression och internationell våldsanvändning”. Arbetsgruppen ska avge sin slutrapport 2017. Bland Inger Österdahls nyare publikationer finns “Swedish use of force and the international legal framework: The legacy of Afghanistan”, i Jan Hallenberg och Arita Holmberg (red.) The Swedish Presence in Afghanistan: Security and Defense Transformation (2017).
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Zarah Abrahamsson, biträdande redaktör. Folkrätt.
Lämna ett svar