Fotograf: Sludgegulper
ANALYS I lördags var det tolv år sedan den uzbekiska regeringen slog ner ett folkuppror och dödade flera hundra människor i staden Andijan. Sedan dess har den repressiva regeringen fortsatt att kränka mänskliga rättigheter under förevändningen att man bekämpar islamism. Det senaste händelserna i Istanbul, St Petersburg och Stockholm tyder dock på att man istället bidragit till att öka våldsbejakande extremism, skriver Mänsklig Säkerhets redaktör Annette Lyth som ledde OSSE:s undersökning av händelserna i Andijan.
Den 13 maj 2005 blev Andijan, den informella huvudstaden i den fertila och överbefolkade Ferghana-dalen, skådeplatsen för den största och blodigaste nedslagningen av ett folkuppror sedan upplösningen av det forna Sovjetunionen. Under en våldsam dag dödades hundratals människor, de allra flesta obeväpnade civila, av de uzbekiska regeringsstyrkorna.
De våldsamma händelserna i Andijan var länkade till en rättegång mot 23 populära lokala affärsmän. Männen hade arresterats under sommaren 2004 och åtalats för ”extremism, fundamentalism och separatism”. Dagarna innan domslutet var planerat att meddelas samlades folkmassor utanför domstolen för att protestera mot vad de ansåg vara en ogiltig rättegång. Den 11 maj meddelade domstolen att domslutet blivit uppskjutet på obestämd tid.
Runt midnatt den 12-13 maj attackerade 50-100 väpnade män en lokal polisstation samt en militär barack och lyckades därigenom komma över vapen och ett militärt fordon. Den väpnade gruppen bröt sig sedan igenom portarna till Andijan-fängelset, där de befriade de 23 affärsmännen samt hundratals andra fängslade. Männen tog därefter kontroll över den lokala förvaltningsbyggnaden och organiserade ett protestmöte på torget utanför.
Så småningom spreds ryktet om mötet hos invånarna. En scen med en mikrofon byggdes upp och en efter en gick invånarna upp för att tala om sina problem. De pratade om arbetslöshet, fattigdom, korruption hos de lokala myndigheterna och orättvisor i samband med den senaste vågen av arresteringar och rättegångar. För invånarna, som levde i ett ytterst repressivt samhälle, var det omvälvande att höra andra prata om problem som liknande de som de själva hade. Fler och fler människor drogs därför till mötet på torget och vid femtiden på kvällen var där uppskattningsvis 10 000-15 000 demonstranter.
Redan tidigt på morgonen följande dag började säkerhetsstyrkor att skjuta in i folkmassan. De fortsatte att öppna eld mot folkmassan vid flera andra tillfällen under dagen vilket resulterade i minst 100 sårade och dödade, enligt OSSE:s beräkningar. Människorna stannade kvar på torget trots att blev beskjutnade upprepade gånger under dagen, enligt uppgift för att de väntade på att president Islam Karimov skulle ”komma för att lyssna på dem och lösa [deras] problem”.
Sent på eftermiddagen inledde säkerhetsstyrkorna en stor offensiv på torget och attackerade från olika sidor på en och samma gång. Folk flydde från torget och en grupp människor började att under beskjutning att gå mot den kirgisiska gränsen. Det tog dem tio timmar att nå gränsen och till slut var det var en grupp på cirka 500 personer som gick över gränsen. OSSE:s team som intervjuade dessa flyktingar drog slutsatsen det inte fanns några indikationer på det fanns personer som kunde beskrivas som religiösa fanatiker eller extremister i gruppen. Istället var det bland annat flera mödrar som lämnat barnen hemma medan de gick ut för att handla mat. Som många andra hade de dragits till händelserna på torget och ett halvt dygn efteråt befann de sig i ett annat land utan möjlighet att kommunicera med sina barn. Vissa valde därför att återvända hem trots att de därmed satte sig själva i fara.
Enligt OSSE:s beräkningar dödades mellan 300-500 personer den 13 maj, men andra rapporter har höjt siffran till 700 eller mer. Den uzbekiska regeringen å sin sida hävdade att endast 187 dödats. Enligt deras version hade tungt väpnade islamister kommit över hundratals vapen och begått flera brott kopplat till terrorism. Omedelbart efteråt åtalades 15 personer, bland annat för försök att med våld störta den konstitutionella ordningen. OSSE, som övervakade rättegångarna mot de 15, bedömde att rättegångarna inte kunde anses som rättvisa och uppmanade domstolen att släppa de 15 personerna. Under månaderna som följde dömdes hundratals personer till upp till 22 års fängelse.
Efter händelserna i Andijan införde EU sanktioner för att få den uzbekiska regeringen att släppa in en oberoende internationell kommission som skulle undersöka händelserna. I oktober 2008 lättades sanktionerna utan att några egentliga framsteg hade skett. USA, som införde sanktioner 2004 delvis för att protestera mot de pågående kränkningarna mot mänskliga rättigheter, har under de senaste åren också lättat på dessa. Under tiden fortsätter Uzbekistan att vara en stenhård diktatur där mänskliga rättigheter kränks regelbundet, ofta under förevändning att bekämpa islamisk extremism. Med de senaste terrordåden i Istanbul, St Petersburg och Stockholm, som alla hade det gemensamt att de misstänkta förövarna har rötter i Uzbekistan, framstår det dock snarare som att det extremt repressiva styret istället hjälper till att göda våldsam extremism.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar